Morsdag

Upp till bevis för trädgårdsmästarn... Fick basilika plantor som dottern sått på dagis. Länge sen jag odlat basilika, själv, nästan från noll. Har inte sått ett frö på många år. Det har liksom varit så enkelt att skaffa färdiga plantor. Så få se om jag lyckas hålla dem vid liv.

Jag vill berätta för er att det här med morsdag inte är helt enkelt i min skalle. Ni förstår, det fanns en tid, många år, då morsdagen bara betydde att vi väntat ännu ett år på ett barn som ännu inte kommit i min famn. Ännu ett år var jag ofrivilligt barnlös på morsdag. En plågsamt tung dag. Morsdagen blev ett hjärnspöke, en dag som bara betydde hårt jobb.

Nu är jag mamma sen många år tillbaka, men varje morsdag går mina tankar till alla dem som nu kämpar mot spöken. Spöken som skramlar med utanförskapets kedjor och ropar hemska inre tankar om otillräcklighet och ensamhet. Till alla dem som inte har lyckan att ha en livskamrat, till dem som, av olika anledningar, inte kan fira en lycklig "solskensfamiljemorsdag" med farmor, mormor o hela släkten. Till dem som genomlider ännu en morsdag utan barn. Under min barnlöshet föddes och förstärktes min avsky gentemot högtider och helger fulla av förväntan och tradition. För, handen på hjärtat, många av våra högtider är barnens högtider. Morsdag, farsdag, de kräver liksom barn med i bilden för att firas. Påskkärringar och barnens tindrande ögon i otålig väntan på jultomten. Allt ger minnen åt barnen och deras föräldrar och är naturligtvis, helt okej. Det är bara väldigt påtagligt ensamt utan barn...

Som sagt, nu borde mina hjärnspöken ha insett att de har gjort sitt, eftersom tre barn ger mig den glädje jag väntade på. Här njuter vi glädjen när barnen öppnar julklappar och äter påskgodis, men varje högtid bubblar känslorna upp likväl. Tanken lämnar mig inte. Jag blev förstörd under de många långa åren av barnlöshet, åren i väntan på våra barn. Jag inser att jag aldrig mer kommer att bli nån stor vän av farsdagar och julaftnar. De förlorade sitt skimmer medan jag väntade på att bli mamma.

Det är säkert bra, tanken är fin med en morsdag. Att minnas mor lite extra är verkligen inte fel. Visst behöver vi påminnas om att ta vara på våra nära och kära så länge de finns hos oss. Men vi vet alla att det ofta blir alltför mycket måste kring alla dagar som ska firas när almanackan och marknadskrafterna så har bestämt. När livet rusar i hundra knyck blir det lätt överkurs att på en och samma dag knöla in både farmor och mormor, bådas jobb och barnens behov av hemmavila. Idag tog vi en skogspromenad och tittade på en jättemyrstack, drack kaffe och åt varma päron med smält choklad. Själviskt måhända men jag kände mig som en väldigt lycklig mor när jag såg barnen springa iväg på vandringstigen. Sen får jag minnas att fira våra nära och kära vanliga dagar i stället, då jag har ork och tid. Vardagen är bäst!