"The rise of the couch potatoe"

Låter som en bättre film, eller hur?

Om det vore en film, vore jag huvudrollsinnehavaren. Filmen skulle handla om en slö soffpotatis som aldrig någonsin rört på sig men som bestämmer sig för att göra en förändring. Bestämmer sig för att stiga upp ur soffan och börja röra på sin kropp. Något både kroppen och omgivningen är väldigt förvånade över och ovana med. Soffpotatisen sätter sin fot på ett gym, nåt hon inte trott skulle hända under hennes livstid och börjar, till sin egen förvåning tycka det är rätt trevligt. Soffpotatisen får nya vänner och blir ännu mer kär i en av gymmets delägare. Han är från början en av orsakerna till att hon reste sig ur soffan för att lära sig dela hans passion och få en orsak att umgås ännu mer med honom. Hur filmen slutar är ännu oklart. Jag älskar ju romantiska filmer så jag misstänker att soffpotatisen lever lycklig i alla sina dar med gymägaren som tillika är mannen i hennes liv.

Jag är väl lite galen som offentligt skriver om mina försök att röra på mig... Men det har förhoppningsvis en sporrande effekt, att ni är många som har ögonen på mig framöver! Ni förstår jag ÄR verkligen en soffpotatis. Ända en barnsben har jag avskytt att röra på mig i avsikt att bli svettig. Inte ens en stilla kvällspromenad har lockat mig. Det har inte varit min grej. Motion har varit ett rent och skärt måste som jag helt enkelt inte gjort alls! Jag prenumererade på sista platsen i alla skoltävlingar i idrott, både löpning, längdhopp och skidåkning. Det sistnämnda är fortfarande nåt jag avskyr som pesten. Mitt intresse att försöka sporrades inte direkt av att den lärare jag hade älskade skidåkning, så det gjorde vi vintern igenom. Jag har börjat förstå att det vuxna livet till en del går ut på att bearbeta sår från barndomen. Skolgymnastiken satte en del sår hos mig, sår som i sin tur satt spår på min kropp. Att alltid vara en av de två som sist blev valda i brännbollslaget och att sen se minen hos laget som blev tvungen att ta mig, sätter sig mentalt i skallen! "Jag kan ju inte", har ringt i min skalle sen dess.

För en tid sen funderade min man och jag på framtiden. När ska han sluta sin fotbollskarriär? Hur ska han då komma sig för att få välbehövlig motion om den inte är schemalagd med träningar? Barnen växer, hur ska vi redan nu hitta en gemensam hobby för framtiden, så vi har nåt kvar tillsammans när de är utflugna? Vi har båda våra grejer som vi kopplar av med var för sig och det behövs, men finns det nåt som vi kan utveckla tillsammans för framtiden? Min gubbe är väl inte direkt intresserad av att lära sig virka i större omfattning... Men arbetsplatshälsovården antydde också att det vore en god idé för mig att röra på mig åtminstone lite. För första gången i mitt liv inser jag att min kropp inte kommer att bli yngre. Den kan behöva lite underhåll. Tanken har mognat och när gubben meddelade att han faktiskt lägger fotbollskorna på hyllan och vi börjar träna tillsammans för en cykeltävling nästa sommar, då var jag med.

Nu har jag börjat träna. Fast jag här lägger ut texten om mitt tränande är det minsann ingen elitsatsning. Det handlar helt enkelt om att försöka lära mig motionera som de flesta redan gör och alltid gjort som en självklarhet. Jag har min familj som största supportrar. Nu får jag också en orsak att umgås med min tonårige son och tillsammans göra nåt som han älskar. Även om jag får flytta om vikterna rätt rejält om jag använder en maskin efter honom på gymmet. Min dotter älskar att röra på sig och är alltid på med på noterna när det gäller motion. Hon är min personlige tränare som ofta föreslår att vi ska ta en regn promenad eller åka till gymmet. Min älskade man står för det största stödet! Han har haft lugnet och tålamodet att vänta ut min avsky gentemot allt vad motion heter och nu ser jag fram emot att cykla med honom under år som kommer. För kärleks skull och lite för hälsan...

Sen får vi hoppas att filmen slutar lyckligt och att jag inte får skriva om titeln till nåt tragikomiskt; The rise and fall of a couch potatoe. Men nu tänker jag försöka i alla fall! To be continued...