Julen är över... Gott nytt år!

Jag lovade höra av mig innan julen. Det hann jag inte! Julveckan försvann, Juldagarna kom och for. Julen är över och jag drar en lång suck av lättnad. Nu ser vi framåt mot det nya året med tillförsikt!

Ni får inga bilder på julfina barn, julblommor och stilfulla juldekorationer! Inget av det fanns att fotografera! En enda julblomma har jag och den gladde, och ännu gläder, mig ofantligt. Efter åren på blomsterhandel har jag mer än nog av dussinplanteringar inför jul, så en planering gjord i bara ett exemplar, åt just mig, kändes omtänksamt ända ner i hjärteroten!

Moppeknatter, bensinlukt, legolek, mysbyxor och okammat hår, väntan på julklappar och stressfri matlagning med tonåringar... I år var vi alla hemma hela julaftonen här hos oss. Så fantastiskt att stöka på och göra egentligen ingenting. Extremt ovanligt och alldeles, alldeles underbart! Bara det faktum att gubben var hemma till både kropp och själ fyllde huset med julefrid. Eftersom det hände senast för tio år sen har vi inga andra julaftonstraditioner än att vi aldrig lämnar vårt hus mer än vi måste. Vi har ingen glansbild av hur julafton ska se ut här. Kvällen före doppare dan bestämde jag mig med kort varsel för att göra thailändska vårrullar till julbordet. Bara för att jag ville, för att jag kan och för att de hör till det fina vi fått på köpet med våra barn. Vi hade skojigt, barnen och jag när vi gjorde dem. Skratt och kökstök, så roligt att jag glömde de viktiga nudlarna i fyllningen. När alla var rullade och klara för fritering såg jag nudelpåsarna... Så bra egentligen, en viktig påminnelse om att livet inte ska vara för perfekt, inte ens på jul! De gick bra att äta ändå även om det harmade eftersom det satt en vårrulle expert vid julbordet.

I år har jag mer än någonsin tänkt på alla som har en jobbig julhelg. Det finns så många runt oss som inte kan leva i nån traditionsenlig julstämningsbubbla. Det finns så många som kämpar med relationer, ekonomi och själva livet. Nån som firar första julen i saknad efter nån kär som gått bort. Vänner som kämpar med sjukdom och tillbringar julen på sjukhus, där livet står på spel. Jag har som vanligt tänkt på alla som väntar på sitt barn, alla som firar ännu en ensam jul. Alla som knappt orkar sjunga en bön: Giv mig ett hem på fosterjord, en gran med barn i ring... Fast vi nu har huset fullt av glada, retliga, skrattande, gråtande, underbara barn känner jag varje jul, stinget av minnen från förr. "Julen är här, i ett barns glada ögon bor den..." Är du då utan dessa barn kan det kännas som om julen blir en tung sten i hjärtat. Julen är jättetuff för alltför många av tusen olika orsaker, förväntningar och traditioner från stenåldern som binder frihet och glädje. Vi har i år försökt öva på Bibelns ord ur Kolosserbrevet 2:16  "Låt därför ingen döma er för vad ni äter eller dricker eller hur ni iakttar högtider...."

Nåja, nu är det över och vi ser tillbaka på ett året som gick. Det är viktigt för mig att sammanfatta och summera så här vid års skiftet. De bästa bilderna i år blev aldrig tagna. Hjärtebilder som aldrig hann fångas på foto. Stunder av lycka, förundran och glädje gömmer jag i mitt inre. Många bilder blev tagna och vi minns många fina ögonblick. De viktigaste blir historia.



På vår tjugo åriga bröllopsdag, äntligen! Gamla uthuset jämnat med marken.

Firar bröllopsdagen gör vi ordentligt, på tumanhand i Helsingfors.



Vår guddotter Vilma blev konfirmerad i maj. Stunden framme vid altaret i kyrkan tillsammans, hon och jag, den berörde mig djupt och den är något jag kommer att bära mig.



Sommarsemester, Södra Finland.

Jag önskar er alla Allt gott och välsignelse inför nästa nya år!
Kram Gunilla

Är ni taggade för julen?

Jag har under december påbörjat minst tre blogginlägg men censurerat mig själv varje gång och raderat min text. Det var likadant i fjol, jag skrev nästan inget alls i december. Det är så förstår ni att jag har så många åsikter den här tiden på året att jag väljer att vara tyst. Jag är rädd att trampa på nåns tår. Jag är gammal nog att inse att mina åsikter så här års skiljer sig från den stora massans. Men ändå kan jag inte låta bli att öppna locket litegrann och pysa ut vad som tynger mig... Julmånaden!

En av de unga som suttit runt vårt köksbord den senaste tiden frågade : Är ni taggade för julen? Vårt unisona och snabba svar var: NEJ. Jag uppskattar den uppriktigt ställda frågan. Sällan nån vågar fråga, på riktigt, om vad man egentligen tycker om julen och allt som därtill hör. Glad över en ung ifrågasättande människa som också accepterade och gillade svaret. För det är kontroversiellt att inte bara älska julen!

Jag erkänner alltså härmed officiellt att min december vånda inte lättat alls. Dessvärre blir min julångest värre med åren. Okej, då var det sagt! Jag får mer och mer svårt att orka med butiksöverflöd, pyssel, choklad, tomtar och pynt. Det hjälper inte att själv välja bort och strunta i måsten, det har jag gjort i många år. Den finns överallt ändå, julstämningsjakten! Vår längtan bort blir större för varje år. Så bli inte förvånade om vi nåt år gör slag i saken och försvinner vid självständighetsdagen. Men lugn, vi är tillbaka efter nyårshelgen. Jag älskar ju vardagen och "oxveckorna" i januari. Vart vi far och vilket år är ännu oklart. Men drömmen håller på att bli en längtan. Hittills har våra jobb hindrat oss men få se vad vi hittar på nån gång. En enslig stuga i Italien, volontär jobb i Thailand, vem vet... För att uppleva en annan jul, hitta vår jul, på nytt och på riktigt. För jag gillar ju Honom som är orsaken till att vi firar jul!

Jag har sagt det förr och får säga det igen: Tur att inte alla är som jag! Det skulle inte bli mycket kvar av sånt som de flesta tycker att hör till och är mysigt med julen! Jag har inte på flera år besökt en enda julmarknad, inte en julkonsert och sänder inga julkort. Antalet julklappar blir minimerade till barnen. Barnen, stackare, som aldrig fått tro på jultomten, knappt haft julkalendrar och får sin beskärda del av mors julåsikter. De får säkert gå i terapi för att kunna fira jul som vuxna!

Tänk så bra att vi bor i ett fritt land. Det är okej att älska julen! Fritt fram, varsågoda. Njut av det som fyller er med jul, glädje och minnen. Man får prata jul med mig, även jag gillar att baka pepparkakor, sitta och mysa i skenet av levande ljus. Och den gamla röda ljusstaken, den tar jag fram till lilla jul varje år. Med ålderns rätt förbehåller jag mig ändå rätten att vara lite kärringen mot strömmen och uttala att jag är less på mycket som hör till traditionellt julfirande. Jakten på den perfekta glansbilden, strävan efter den där dagen då allt är stämning, tradition och fullkomlig lycka, den stör mig! Men, nog om detta. Det är snart januari, ett nytt år står för dörren. Det blir ljusare. Om två veckor är det 11 månader till nästa december! Hurra!

Liten rapport från handarbetshörnan efter detta:

Ni minns den här bilden, eller hur?!

 

Så här blev mina fynd från Vasa. Det orange Teddy garnet blev precis som jag ville. Sjalen i kärleksknutar blev lagom stor med mitt loppisfynd. De udda nystanen från loppis blev en varm och stor stickad babyfilt. Bomullsgarnen från Drops blev en virkad filt i mina favorit rutor. De åker iväg till nån som saknar det mesta.

Just nu varvar jag sockstickning med denna spets sjal. Jag stickar på ett par långskaftade sockor med mönster, som är delbetalning/muta för ett större syprojekt i gengäld. Min "sy-syster" har lovat ta sig an ett värdefullt sidentyg från Thailand och sy en klänning åt mig till sonens konfirmation i maj. Jag köpte tyget i sidenregionen Khon Kaen då vi fick honom där för över 13 år sen. Jag fixar ju inte att sy nåt av det, men sticka kan jag... Ni vet ju att jag har svårt med tunna garner så Novitas Pikkusisko är på gränsen. Men med tjocka stickor kommer sjalen att bli så skir och fin att jag inte kan låta bli. Ett underbart mönster!  Men, det är bra att varva en "räkna-varje-maska-annars-blir-det-fel-sjal", med socktickning som bara går av farten och utan att man behöver tänka.

Sen hör ni, ska jag ta mig an denna utmaning som mellansonen vänligt såg och visade mig i en reklamtidning från Birka. Jag öppnar sällan reklamtidningar så jag skulle ha missat denna om inte min son tänkt på sin morsa. Garn och stickor klara, men jag får inte börja innan ovanstående projekt är klara! Lite ordning måste det vara, sa slarvern!

Jag hör av mig ännu innan jul! Ha en bra adventstid!

Oj det blev visst vinter...

I dag gav Morsans Teater årets föreställning av den tragikomiska monologen: "Oj det blev vinter." Pjäsen är lite olika varje år, ett par år nu har jag lyckats prestera en rätt pedagogisk variant om jag får skryta. Ni vet, att i god tid förse den växande generationen med lämpliga kläder enligt aktuell väderlek samt utetemperatur. Det blir ju vinter förr eller senare varje år. Borde ha lärt mig det under mina år som mor. Men eftersom vintern dröjt med sin ankomst och jag haft mer på gång än de senaste åren har jag helt enkelt inte kommit mig för att plocka fram behövliga storlekar och kolla handskar och skor.

I lördags kom snön, med besked. Skippade gymmet och fick lov att skotta snö en dryg timme, vare sig jag ville eller inte. I morse skulle barnen i väg i minusgrader och snö. Årets föreställning av "Oj det blev vinter" blev speciell, kan jag lova! Direkt hemkommen efter vaknatt på jobbet rusade jag runt som en yr höna och letade vantar, vinterskor och varmare jackor utan att egentligen veta vad och var jag skulle söka. Jag borde egentligen inventera klädlagret varje vår, med foton och aktuella storlekar i lager för jag har noll koll på vad jag stuvat undan när jag ska ha fram det. Sen har vi begränsat med förvaringsutrymme, vilket betyder att jag plockar undan vinterkläder på många olika ställen på våren. Sen har jag ingen som helst aning om var när snön kommer. Tur jag har ledigt i morgon så jag hinner få överblick av läget samt skriva inköpslista. Jag vet inte vad det är med min garderob, men skor och jackor krymper...

Det är intressant och intensivt att vara förälder annars. Tonårsförälder i synnerhet. Har inte ännu fått kläm på det här med tonåringar, men några saker har jag noterat:

Tonåringar har en tendens att föröka sig på nolltid. Det är härligt att barnen har kompisar! Seriöst alltså! Jag tycker om att ha dem här. Kaffekonsumtionen har ökat rejält under senare år. Antalet matgäster runt bordet kan bli fler än man anade när man planerade menyn. I söndags blandade jag likt bonden Paavo, bark i brödet eftersom matgästerna var två när jag började koka, när maten var klar var gästerna fyra. Alla blev mätta och skratten och pratet runt bordet var tack nog!

Tonåringars inre klocka går i otakt med klockan hos 40+are! Jag övar mig att orka var uppe tills de ska hem, nån måste ju hämta dem mitt i natten... Detta betyder att båda parter kompromissar rejält vid tids förhandlingar!

Tonåringar hör sånt man inte säger, tolkar och tyder det man faktiskt säger till egna fördelar. Tonåringar växer så det knakar och åtminstone den maskulina varianten äter extrema mängder mat!

Jag har massor att lära mig, gör misstag och tusen fel. Men de har massor att lära oss och vi dem. Måste bara orka med musiken, ovanorna och försöka minnas att de är under tillväxt. De borde inse samma gällande oss föräldrar; stå ut med musiken, ovanorna och minnas att vi är under tillväxt vi också.

Jag har beställt garn från ad libris. Järbos Finlands garn måste testas, men jag är inte nöjd, tyvärr. Randar sig inte alls som jag hoppats och så är det för tunt för min smak. Men det får ligga i mitt lager och vänta på sin tur i inspiration. Det blir nog nåt av det så småningom. Garnlagret har jag bättre koll på än barnens kläder får jag erkänna. Just nu gäller : Så mycket garn, så många ideér, så lite tid... Har tusen projekt i huvudet, på önskelistan och massor av skojigt garn i min skattkista. Hoppas att innehållet där inte krymper som i kläderna i garderoben!

Först en träningsrapport: Enligt motionscykelns distansmätare har jag nu klarat Botniacyklingen... på en knapp månad! Tanken på att cykla alla dessa kilometrar på en dag skrämmer mig ännu! Min syster ser redan rubrikerna i Vasabladet, början av augusti 2016: "En cyklist har fortfarande inte kommit i mål i årets upplaga av Botnian."

Lördagen tillbringade jag med min mor och mina systrar på en länge planerad dag tillsammans. Vi umgås extremt sällan, så gott som aldrig utan våra familjer. Livet är intensivt och fast vi trivs tillsammans har vi inte prioriterat att träffas bara vi. Vi fick en riktigt trevlig dag, åt gott och gjorde Vasa osäkert ett par timmar. Ett par saker kan konstateras: Nummer 1: Jag är UUUURDÅLIG på shopping. Jag kan ha planerat inköp på förhand men handlar ändå inte när jag väl står i affären. Nummer 2: Jag har ett totalt ointresse av att gå och titta på kläder och inredning. Nummer 3: Jag älskar garn och jag vet vad jag vill ha! Jag lyckades faktiskt köpa mig en tröja i lördags. Klapp på axeln! Och så fyndade jag garn på Vörå Handarbetsaffär. Drops råkade ha rea på sina garner och ett par Cotton light kom hem med mig och enligt mitt sällskap lär mina ögon ha glittrat i kapp med nystanen från Turkiet som nog kommer att bli två sjalar framöver.

Min ena syster är loppisexpert och hittar massor med grejer på loppis. Jag går mest och tittar på allt jag inte behöver, men vet ni vad? Jag gjorde världens fynd i lördags, för ynka 2 euro. Det orange Teddy garnet ser inte ut att vara nåt att hurra för, men oj vad lycklig jag blev att hitta detta nystan. Ni förstår jag fick ett dylikt på handeln vid en garnaffär för en tid sen och tänkte vad sjutton jag ska göra av bara ett nystan. En sort som dessutom försvunnit ur sortimentet för länge sen. Jag virkade en liten sjal i kärleksknutar och stuvade undan den i skåpet eftersom den blev så pytteliten. Nu kan jag göra den klar och lagom stor. Vilket betyder att garnkostnaden för den totalt blir två euro! De andra nystanen på bilden ska bli ett intressant projekt så småningom, återvinning på hög nivå!

Trots min nyväckta träningsiver har jag hunnit handarbeta i rätt bra takt! Den senaste månaden har jag inte bara cyklat, se nedan:

"The rise of the couch potatoe"

Låter som en bättre film, eller hur?

Om det vore en film, vore jag huvudrollsinnehavaren. Filmen skulle handla om en slö soffpotatis som aldrig någonsin rört på sig men som bestämmer sig för att göra en förändring. Bestämmer sig för att stiga upp ur soffan och börja röra på sin kropp. Något både kroppen och omgivningen är väldigt förvånade över och ovana med. Soffpotatisen sätter sin fot på ett gym, nåt hon inte trott skulle hända under hennes livstid och börjar, till sin egen förvåning tycka det är rätt trevligt. Soffpotatisen får nya vänner och blir ännu mer kär i en av gymmets delägare. Han är från början en av orsakerna till att hon reste sig ur soffan för att lära sig dela hans passion och få en orsak att umgås ännu mer med honom. Hur filmen slutar är ännu oklart. Jag älskar ju romantiska filmer så jag misstänker att soffpotatisen lever lycklig i alla sina dar med gymägaren som tillika är mannen i hennes liv.

Jag är väl lite galen som offentligt skriver om mina försök att röra på mig... Men det har förhoppningsvis en sporrande effekt, att ni är många som har ögonen på mig framöver! Ni förstår jag ÄR verkligen en soffpotatis. Ända en barnsben har jag avskytt att röra på mig i avsikt att bli svettig. Inte ens en stilla kvällspromenad har lockat mig. Det har inte varit min grej. Motion har varit ett rent och skärt måste som jag helt enkelt inte gjort alls! Jag prenumererade på sista platsen i alla skoltävlingar i idrott, både löpning, längdhopp och skidåkning. Det sistnämnda är fortfarande nåt jag avskyr som pesten. Mitt intresse att försöka sporrades inte direkt av att den lärare jag hade älskade skidåkning, så det gjorde vi vintern igenom. Jag har börjat förstå att det vuxna livet till en del går ut på att bearbeta sår från barndomen. Skolgymnastiken satte en del sår hos mig, sår som i sin tur satt spår på min kropp. Att alltid vara en av de två som sist blev valda i brännbollslaget och att sen se minen hos laget som blev tvungen att ta mig, sätter sig mentalt i skallen! "Jag kan ju inte", har ringt i min skalle sen dess.

För en tid sen funderade min man och jag på framtiden. När ska han sluta sin fotbollskarriär? Hur ska han då komma sig för att få välbehövlig motion om den inte är schemalagd med träningar? Barnen växer, hur ska vi redan nu hitta en gemensam hobby för framtiden, så vi har nåt kvar tillsammans när de är utflugna? Vi har båda våra grejer som vi kopplar av med var för sig och det behövs, men finns det nåt som vi kan utveckla tillsammans för framtiden? Min gubbe är väl inte direkt intresserad av att lära sig virka i större omfattning... Men arbetsplatshälsovården antydde också att det vore en god idé för mig att röra på mig åtminstone lite. För första gången i mitt liv inser jag att min kropp inte kommer att bli yngre. Den kan behöva lite underhåll. Tanken har mognat och när gubben meddelade att han faktiskt lägger fotbollskorna på hyllan och vi börjar träna tillsammans för en cykeltävling nästa sommar, då var jag med.

Nu har jag börjat träna. Fast jag här lägger ut texten om mitt tränande är det minsann ingen elitsatsning. Det handlar helt enkelt om att försöka lära mig motionera som de flesta redan gör och alltid gjort som en självklarhet. Jag har min familj som största supportrar. Nu får jag också en orsak att umgås med min tonårige son och tillsammans göra nåt som han älskar. Även om jag får flytta om vikterna rätt rejält om jag använder en maskin efter honom på gymmet. Min dotter älskar att röra på sig och är alltid på med på noterna när det gäller motion. Hon är min personlige tränare som ofta föreslår att vi ska ta en regn promenad eller åka till gymmet. Min älskade man står för det största stödet! Han har haft lugnet och tålamodet att vänta ut min avsky gentemot allt vad motion heter och nu ser jag fram emot att cykla med honom under år som kommer. För kärleks skull och lite för hälsan...

Sen får vi hoppas att filmen slutar lyckligt och att jag inte får skriva om titeln till nåt tragikomiskt; The rise and fall of a couch potatoe. Men nu tänker jag försöka i alla fall! To be continued...

Ordtorka och tidsbrist! Enda ursäkten jag har för att nya inlägg här lyst med sin frånvaro. Jag både läser och skriver i perioder, så har det alltid varit. En intensiv höst har redan hunnit bli farsdag. Barnens höstlov och min födelsedag rusade förbi, i år utan extra uppmärksamhet. Vi, eller rättare sagt min man, bygger garage. Det är skönt att det äntligen blir av. Som vi funderat på hur och när under år som gott. Allt har sin tid och det är nu helt underbart att kunna köra in bilen under tak och på betong golv. Hittills har vi parkerat bilen på tomtens lägsta punkt, dit allt regn och smältvatten runnit och bildat lervälling alla tider på året. Det är mycket kvar att göra innan vi kan förklara garaget färdigt, men planen var att få in bilarna under tak innan vintern och det är uppnått. Sen har vi tid på oss att under vintern fundera och klargöra inredning i själv garage delen. Där råder ännu lite olika uppfattning beroende på vem i familjen du frågar. Tonåringen utgår från soffa och kaffebryggare i "SIN" verkstad, far i huset tänker väl mer praktiskt kring plats för däckbyte och snickerihörna, medan jag ser förvaring av trädgårdskrukor och liknande.

Jag har stickat och virkat i vanlig ordning och bockar av i UFO korgen. Ett par pulsvärmare blev färdiga sist. Den ena har varit klar sen i fjol den här tiden. Den andra blev ett UFO eftersom garnet var typiskt jul. Stjärn mönster i grönt, vitt, rött och kändes väldigt inaktuellt i januari. Nu ska jag bara fästa x-antal trådar så får jag ha dem i användning denna december. För de är mina. Av garnet som blev över blir det julsockor. Ni som känner mig vet att jag aldrig själv skulle komma på tanken att sticka nåt julrelaterat, men jag fick garnet av min mor för länge sen eftersom hon inte tänkte sticka det hon beställt garnet för från första början.

Jag minns min gymnasielektor i religion och psykologi med värme. Hon gav mig en livslång hobby när hon lärde mig läsa tidningen Kyrkpressen. För att få fina extra poäng i religions provet lönade det sig att lusläsa nämnda tidning eftersom provet alltid innehöll en fråga av aktuell art tagen ur Kyrkpressen. Oberoende av frågan, fanns svaret i Kyrkpressen, enligt min religionslektor. Numera lusläser jag inte allt, men stora delar av det som där är skrivet har jag koll på. Jag noterade med stor glädje att Kyrkpressen skrev om Prayer Shawls härom veckan. Jag skulle alla gånger ha läst artikeln eftersom bilden fångade mig, en stickande diakon, men jag har redan i flera år med intresse följt Prayer Shalws Ministries på internet. Min andra församling och en guldgruva vad gäller mönster länkar. Ett koncept jag brinner för. Tänk att det finns en hel församling med fokus på kreativitet och stickning. Att sticka bönesjalar är min grej och jag ber bäst när jag stickar. Och jag stickar bäst när jag ber! Jag tror verkligen på kraften i att be in mod, kraft och omtanke i en sjal. Att sticka till nån speciell under bön. Jag tror att det är det jag ska göra. Det är därför jag snubblar över alla mina garnfynd till vrakpriser. För att ge vidare efter att ha förvandlat nystanen under mer eller mindre bön.

Under hösten har den lokala garnaffären startat ett lovvärt projekt. De har öppnat för att vi som stickar mer än vi behöver har en plats att ge våra alster till. Hos Marks & Fröken Rosengren kan man lämna in vantar, sockor, sjalar och andra alster och hon levererar vidare åt dem som vet var behoven finns. Flyktingmottagningen och diakoniarbetarna fördelar det som kommer in. I fredags förde jag in två babyfiltar, två små babymössor och en varm sjal. Det är höstens projekt i avdelningen välgörenhet och nån stor uppoffring är det inte från min sida. Garnkostnaden sammantaget för nämnda projekt landar under 10 euros sträcket! Och avkopplingen de gett mig under skapandet har ett värde långt över garnkostnaden!

Skrivandet har fått stå tillbaka också för läsandet. I Kyrkpressen(!!!) fanns för nån vecka sen en artikel om Tomas Ardenfors och hans nyutkomna bok "En extra plats i hjärtat" Om att ta hand om någon annans barn. Även detta ett ämne jag brinner för så boktipset föranledde ett fjärrlån på biblioteket. Alla kan läsa denna bok! Men om ni råkar vara intresserade av barnskydd och stödfamiljsverksamhet, ska ni verkligen läsa denna bok. Han skriver lättläst, med hög igenkänningsfaktor om man har minsta lilla erfarenhet av socialarbetare och barnskyddsarbete. Jag sträckläser sällan en bok men detta är definitivt en sträckläsningsbok!

Sen lånade jag även hem "Etik och Omvårdnad" för att försöka lära mig läsa studentlitteratur... Måste ju erkänna att jag bara öppnat och ögnat lite här och där än så länge. Men skolbänken blir aktuell först efter nyår. Jag har tillsammans med min handledare under hösten försökt kartlägga vad jag kan och vad jag ska ha lärt mig under studietiden för att kunna titulera mig närvårdare inom nåt år och officiellt tagit mitt första blodtryck. Det här med studierna är liksom garagebygget ett projekt rätt i tiden. Trots ett intensivt familjeliv känns livet riktigt bra just nu! Bygget, studier och Barnen, ALLA våra barn, extra och egna ger bekymmer och glädje, men liv, liv på riktigt!

Jag mår ofta som bäst på hösten. Det har jag alltid gjort. Jag är höstbarn. Jag älskar när höstdimman rullar in på kvällarna.  Jag älskar det avskalade med hösten! Jag njuter skymningen och har inget emot att temperaturen kryper neråt. I år har ju hösten varit solig och varm, det har jag verkligen uppskattat. Men i morse gick jag i gång genast jag drog upp rullgardinen. Nästan lite duggregn i luften... Jag började ivrigt med "Den Stora Skåprensningen" eftersom jag råkar vara ledig idag. Jag brukar inte stressa upp mig över allt som behöver göras med jämna mellanrum vad gäller skåp o lådor. Jag vet att första riktigt mulna höstdagen blir det gjort. Idag har jag gjort en runda genom barnens klädskåp, än en gång. De växer barnen! Under dagen har jag kastat lump, gjort påsar för vidare befodran till kusiner och missionsstugan. Jag har fått lite koll på vad jag behöver skaffa nytt åt stora killarna. Det är skönt att få bort överflödet. Jag har idag tänkt på alla dem som flyr sitt hem och land. Dem som kommer hit med enbart kläderna de har på kroppen. Trots att jag sällan handlar kläder dignar våra skåp. Jag och dottern har roat oss kungligt med att prova oss igenom garderoben och hon har kategoriskt ratat klänning efter klänning, den ena finare än den andra. Klänningar hon ärvt i parti och minut av sin flickkusiner. Men sen, när hon hittade ett par shorts i grönt kamouflagemönster och en av brödernas avlagda röda collage tröjor, sa hon: Perfekt, nu kan jag gå på fest!"

Jag har, som de flesta vet, virkat filtar till flyktingmottagningen den senaste tiden. Fler ska det bli. Jag tycker det är spännande att hitta nån grej man brinner för. Jag älskar att sticka och virka. Jag har alltid känt mig obekväm med att ge kollekt. Jag håller hårt i plånboken, det kan jag erkänna. Men att ge bort filtar och sjalar jag gjort är det bästa jag vet. Då har de ju egentligen kostat mig både pengar, tid  och energi, men ger mig mera glädje än att sätta en slant i håven. Men sån är jag! Jag tror och hoppas att filtarna ska värma nån liten som saknar det mesta. Det finns underbara eldsjälar som samlar in, fördelar och engagerar sig för flyktingarna. Det känns bra att kunna vara med på ett litet, litet hörn.

Många känner ju att nyår är en tid för nystart. En tid då ljuset återvänder och inspirationen flödar för nya engagemang. Andra vaknar när det blir vår. För mig är hösten en sån tid. Nu i år känns hösten extra spännande. Jag får ta ett steg vidare. Jag har aldrig tänkt göra karriär, inte som nåt annat än mamma. Det är det enda jag nånsin längtat efter att få bli. Inget jobb i världen kunde locka mig till att jobba heltid i dagsläget! Men eftersom barnaskaran är fulltalig och vi inte har nån adoptionsprocess på gång längre kan jag tänka vidare. Som en gåva från himlen får jag möjlighet att ta studera och ta examen medan jag jobbar. Jag är tacksam och känner att tiden är mogen. Men vem kunde tro att just JAG skulle sätta min fot på Yrkesakademin i akt och mening att få en personlig studieplan med sikte på närvårdar examen. Livet har gett den längtan. Först en skjuts in på nåt helt nytt, sen en längtan att lära sig mer, även om det är en sak som jag uttryckligen sagt jag aldrig skulle göra. Det är spännande att leva!

Jag har färgat garn!

Bloggen har lämnats åt sitt öde i en tid nu. Tiden bara flyger i väg, jag tycker dagarna varit fyllda med olika engagemang som lämnat noll tid att samla tankarna för nån form av textformulering. Hösten är här med skolstart och inrutad vardag. Varmt välkommen, säger jag!

Jag har varit på kurs. Jag är på kurs varit tionde år, typ! Det ska verkligen intressera mig om jag ska gå på kurs! Pedersöre Mi hade vänligheten att ordna växtfärgningskurs. Jag har färgat garn en gång förr, för minst femton år sen. Då var jag den enda på kursen som inte färgat förr. Då var det jag och resten äldre tanter. Då hade jag inte handarbetat så mycket att jag visste vad jag ville ha och behövde. Nu var jag klokare och naturligtvis äldre! Nu visste jag vad jag var ute efter! Det var då och är jätteskoj att färga garn!

Vi delade upp vilka växter var och en skulle plocka och jag gick till allmänt beskådande i vägkanten och nere i diket och plockade en stor säck full med renfana. Vi hade samlat björkblad, vass, brännässlor och diverse annat intressant när det var dags att börja sätta fyr under grytorna. Vi höll till vid byagården i Katternö, ett lagom stort gäng garngalningar.

Som sagt, den här gången visste jag vad jag ville. Jag ville färga tillräckligt mycket av varje färg, inga små 50 gr härvor den här gången. Det gjorde jag förra gången för att testa lite vilka färger det blir. Sen var det lite svårt att göra nåt vettigt av alla små nystan. Även om jag sist och slutligen virkade rutor av det mesta till en babyfilt som verkligen blivit använd av alla tre barnen. Vi hade fått beställa garn av kursledaren och vis från förra gången klämde jag till med en hel kilo direkt. Färgar jag garn en gång var femtonde år kan jag göra det ordentligt. Jag ville ha ett tunnare tvåtrådigt ullgarn som jag ska sticka sjalar av. Det fina med växtfärgade garner är att nästan alla färger passar bra ihop fast de är olika. Det intressanta med växtfärgning är att man inte på förhand kan veta exakt vilken nyans det blir. Sen ska det ju vara äkta ullgarn, enbart ull, egentligen. Men garngalningar har ju huvudet för sig och vi trotsade kursledaren med att testa färga på Nalle och Sju Bröder när garnhärvorna började tryta och intressanta färger fanns kvar att testa. Med ålderns rätt måste man ju få testa lite... Det blev hur bra som helst.

Det är en intressant process! Man luktar grillad korv av all rök runt grytorna, men resultatet blir spännande. Garnet får ju inte koka men hållas vid ca 90 grader i ca en timme. Jag hade hoppats på mera gröna nyanser, nu blev det mesta olika nyanser av gult. Men det kan man inget åt, än mindre veta på förhand. Det beror så på var man plockat växterna och tidpunkten på året. Jag har inga som helst problem med att använda mina garn fast det blev väl gult i min smak.

Sen fick vi testa färger som inte växter här för att få lite andra nyanser också. Sköldlöss, en rot som kallas Krapp och Läppstiftsträd ger fina färger. Varm lax färg och dov aprikos samt lila, alla finfina nyanser som känns behagligt mjuka. Inte så "skarpa" färger som köpta garn.

Jag har lite tillfällig idétorka gällande projekt, eller kanske rättare sagt beslutsångest bland mönstren, så det får ta lite tid att bestämma vad jag ska göra av allt mitt garn. Jag ska klämma lite på dem först och bara njuta... Nåja, okej då, jag måste ju testa hur det känns i händerna så jag började på en sjal av garnet jag färgade i vass.

Vedlada

Jag har en ny favoritplats. Min efterlängtade kaffe terrass / lekstuga är på plats. Okej då, det är en vedlada, men som jag har längtat. Jag är ju vedgalen, så det är nog min lekstuga! Näst stickning och virkning finns inte bättre terapi än ved. Jag gillar att stapla ved! Så pass märkvärdig är jag! Och nu har jag äntligen fått en plats att stapla veden i. Ved är vackert. Ved är intelligensbefriat och monotont, ett verkligt smutsjobb och extremt avkopplande. Ved kan man kasta om man känner att man behöver kasta saker. Ved är på många sätt min ventil, mitt eget lilla hemmagym.

Det fina med den här ladan är, förutom vettig och nödvändig vedförvaring, att vi nu fått en plats i morgonsolen. Den lilla verandan är perfekt för en kopp morgonkaffe och välskyddad för nordanvinden. De bastanta plankorna verandan är gjord av är arvegods. Min pappa hade tagit tillvara de uråldriga golvplankorna när min farmor och farfars släkt hus revs för nåt år sen. Det är rätt mysigt att sitta där med sin kaffekopp och njuta "heimani i skick". För efter att ha rivit rätt många små hus på tomten börjar vi snart ha "heimani i skick". Ska bara bygga ett garage än och måla huset... Färdiga blir vi väl inte misstänker jag.

Men det är roligt med projekt! Projekt som för framåt och förbättrar. Man lär sig massor och jag är stolt över min gubbe som likt en treåring; kan själv! Vi fuskade lite, vi timrade inte upp ladan själva. Den kom med budbil hel i ett paket och lyftes direkt på plats. Plockepinn varianten hade tagit väl mycket tid i anspråk. Men golv och tak har gubben fixat med hjälp av barnarbetskraft. Det är lärorikt på fler sätt för yngre och äldre att lära sig lägga tak. Sen erkänner jag att jag drog på munnen åt två tonåringar som satt på taket och måttade, skruvade och höll i plåt och samtidigt skrålade högt: "Today I don´t feel like doing anything. I just wanna lay in my bed. Cause today I swear I´m not doing anything! Nothing at all!"

Vi firade taklagsfest med blåbärskaka och vaniljkräm. De var alla inblandade värda!

Nu är det roliga kvar för min del, att fylla den med ved.

Södra Finland och sommarsjalar

 

Vi har varit i södra Finland. Nästan så långt söderut man kan komma faktiskt. Utanför Hangö passade vi på att gå på frontmuseum och se skyttegravar från kriget. Historiens vingslag hördes nästan mellan träden på det som varit krigsskådeplats. Det gör gott att komma hemifrån om så bara för en vecka. Att umgås med familjen på nya platser känns bra. Att uppleva annorlunda saker än vad vardagen erbjuder känns viktigt när man har semester. Även om man med barn i olika åldrar får kompromissa gällande aktiviteter.

Det jag gillar mest med södra Finland är alla ädla lövträd. De fångade mig när jag i tiderna låtsades studera nere i Esbo. Jag verkligen älskar alla stora ekar, lönnar och lindar. Det blir en lummighet jag saknar i våra skogar här med alla barrträd och enbart björkar. Hemma på Steinbacka har vi planterat en lind och jag hoppas vårt gårdsträd blir extra stort och lummigt med tiden. I parken vid Svartå slott gick jag mest och kollade upp i träden. Men klätterhortensian på stallväggen är bland de mäktigare jag sett!

Trots att jag studerade nere i Esbo har Nyland varit en vit fläck på min karta. Har inte rört mig så mycket där. Jag, vi kommer att återvända! Tiden gick fort, det finns mycket att se, som nu blev osett. Nu blev det kanske väl mycket slottsruiner och parker i stora barnens tycke, men vi hann ändå se en hel del under veckan. Fiskars bruk var intressant för alla åldrar och pizzan i Ekenäs räknas av alla i familjen till de bästa någonsin. Sen var ju ett av huvudmålen naturligtvis Mumindalen. Har man en fyraåring i huset som gillar Mumin är ju Nådendal ett måste. Och vår kavata lilla fröken fick sin efterlängtade pratstund med en annan kavat fröken. Lilla My var duktig på svenska, så idolen levde upp till förväntningarna!

Stickat har jag också gjort under semestern. Två sjalar, i ett för mig nytt mönster, har blivit till. Ikebana Shawlette, ett gratismönster från Ravelry. Jätteskoj att sticka! Kommer att bli åtminstone en tredje. Den röd-blå-gröna är stickad i Marks och Kattens Fame Trend. Jag ogillar ju, som ni vet tunna stickor. Alltså struntade jag i att de rekommenderade stickor nr 2 och stickade på nr 5. Resultatet blev luftigt o skirt. Den vita är Novitas Ipana garn, mjukt och skönt akrylgarn. Tillsammans är garnåtgången en dryg kilometer...

Jag har samlat på mig en hel del bomullsgarn som jag tokfyndat lite här och var. Nu virkar jag rutor. Fastnade på Pinterest och hittade alldeles för många rutor jag vill virka. Ni får se sen vad det blev!

Sommarlov på Steinbacka

Hela familjen har sommarlov. Det är österbottnisk sommar som bäst, med myggor, kallt regn och KAJ som släpper en ny sommartungvrickare. Allt är som vanligt alltså. Jag påminde barnen om att de faktiskt har över en månad kvar av sitt sommarlov, varpå de suckade och tyckte det var i minsta laget. Måste erkänna att jag tycker det räcker! Ni vet att jag är vän av vardag och rutiner. Nu har jag lärt mig laga mat enligt sommarlediga barn, men det tog länge att komma in i sommarlunken i år, speciellt gällande matlagningen. Trots att jag redan från sommarlovets första vecka förklarade att detta hus fungerar som ett bättre hotell i sommar. Man kan få stekt ägg och bacon OM man stiger upp i tid för frukost som serveras endast till klockan 10:00. Sen är köket stängt till lunch. Första veckan de hade lov tenderade kylskåpsdörren flagga på vid gavel hela dan och köksbordet fungerade som stående bord.

Sommaren så här långt har verkligen inte bjudit på varmt och soligt väder. Midsommarrosen blommar nu och grannen bonden har nu kört undan såmaskinen i mitten av juli. Jag kom ju mig för att så sallad, dill och persilja i odlingslådorna och först nu har de grott ordentligt. Jag är glad att jag inte är bonde i år! Men jag har päronkart på mitt päronträd! Bara de inte blåser ner hoppas jag på ett par premiärpäron framemot hösten.

Semester brukar för oss innebära projekt av något slag. I fjol var projektet nytt golv och förnyade ytor i ett rum inomhus. I år står utsidan med garagebygge på tur. Vi har i många år tänkt ta oss an att riva vårt gamla efterkrigstida uthus som på alla sätt gjort sitt. Nu var det dags. Det innebär att vi också kan få ordning på innergården så småningom. Allt har sin tid.

Ända sen vi flyttade hit till detta hus har vi funderat på hur vi ska få nån ordning på trädgården här på Steinbacka. Ett av de stora frågetecknen har varit såga, eller inte såga, omkull cembratallen. Det stora trädet som styrt allt på innegården. En cembratall som dessutom inte varit nån riktigt äkta cembratall. Redan 2003 när vi köpte huset var jag beredd att omgående såga omkull tallen eftersom jag aldrig gillat barrväxter. Hittills har jag varit i minoritet i alla omröstningar gällande tallen. Min irritation gentemot tallen har dessutom ökat för varje år pga alla kådiga kottar och bruna barr som fyllt skottkärra efter skottkärra alla tider på året, samt fläckat ner kläder i mängd. Men okej, den har fyllt sin funktion som skugga i sandlådan, vilket varit ett av argumenten till tallens fördel. Barnen har varit hårda förespråkare för dess överlevnad men nu vände opinionen. Han som klättrat mest och högst klättar inte längre lika flitigt med ålderns rätt, men han var den som trots allt lade in sitt veto mot fällningen. Han var också den som fick vara med och fälla trädet samt träna styrkelyftning på hemmaplan när de sågade sockarna skulle bort. Vår äldste son och hans forna klasskamrater har klättrat högt många gånger i detta träd och när en av kompisarna cyklade in på gården härom dan var första spontana kommentaren: Oj trädet... har ni tagit bort det? Så tonåringar de är, satt det många minnen i den tallen tydligen.

Jag bad min man såga direkt när vi hade bestämt oss för att ingen skulle ändra beslutet. OCH det blir så BRA! Vi har planer på att plantera ett körsbärsträd i stället. Vi har nu hyrt en grävmaskin och grävt bort stubben, sandlådan och grunden från det gamla huset. Vi har grundat för en vedlada och fått bygglov på ett nytt garage. Här på Steinbacka görs inga som helst markarbeten med enbart spade! Det är grävmaskin som gäller till och med för att få ner ett körsbärsträd. Vi är stenrika och det klingar var man än sätter ner spaden. Bara resten kvar då... Men vi är på gång!

Vi har många roliga saker kvar att se fram emot denna sommar. Vi får vara tillsammans och det betyder mest. Vi slipas och slits mot varandra när alla är hemma på gott och ont. Vi sliter vårt hår men vi skrattar också. Jag har tid att sticka och läser faktiskt en bok. En sjal blev klar i går och nästa är på stickorna. Sen hade jag äran att träffa andra stickare på stickcafé igår. Fick en ny ide till projekt. En av dom som deltog stickade på en Hjälpjösse till Röda Korset. Jag mindes plötsligt att jag faktiskt sett mönstret men helt glömt bort det. Måste ta mig för att testa en sån. Restgarn finns ju nämligen...

Jag tror, jag tror på sommaren...

Äntligen lite sommarvärme! Fåglarna sjunger, humlorna surrar runt den blommande karaganen och syrendoft fyller luften där jag sitter, ute... och skriver. Det regnar inte, jag kan ha ut datorn! Hurra!

Vi tror på sommaren nu. Vi har hängt ut hängmattan mellan sina björkar, Allsång på Skansen börjar i kväll, och det säkraste av alla sommartecken fick vi idag. Då min man tar fram de snart 20 år gamla sommarshortsen, DÅ är det sommar. De grå shortsen med röda ränder, har för länge sen gjort sitt, men de är sommar!

En av de saker som höll mig tillbaka när jag övervägde att börja blogga var att jag egentligen ogillar bloggar! Jag hade svårt att se att de behövs. Jag var, och är fortfarande, lite irriterad över bloggar som ger sken av att glansbilder är verklighet. Egentligen är jag väl bara lite avundsjuk på folk som kan fotografera... Nej, men på riktigt alltså! Jag har bara lite svårt för tillrätta lagda bilder, ofta från fem olika vinklar. Jag minns att jag en gång, länge före jag ens funderade på att själv blogga, fotograferade omaka strumpor som låg på golvet, en överfull diskbänk och sanden på tamburgolvet, bara för att jag retade mig på fina bilder på kryddkrukor på en kliniskt ren diskbänk och stiliga arrangemang enligt senaste trend i tamburen. Min verklighet är full av operfektionism och jag dristar mig till att tro att den verkligheten finns ibland även hos inredningsintresserade bloggare. Var och en med sitt. Jag har ju totalt nördat in på nystan och mönster och visar det varje gång jag skriver en enda rad här. Det är väl därför det finns bloggar. Man skriver om det man brinner för och för att hitta likasinnade. Så nån retar sig säkert på mig. Jag beundrar folk som kan inreda, som är intresserade av att göra nåt nytt i nåt hörn av sitt hus. Det är bara inte min grej!

Jag tänkte på det nu i midsommarhelgen när jag råkade surfa förbi en sida med sju bilder från en midsommardukning. Sju bilder på samma sak, från olika vinklar och olika detaljer i varje bild. Jättesnyggt och tilltalande, verkligen! Vita dukar, blomvas modell högre, dekorationer i mängd, vita överkast på trädgårdsstolarna, ett perfekt utekök typ; Bygglov med tillhörande kronärtskockor. Men hela mitt jag värjer mig! Det är skoj att nån gång duka fint, ja visst. Jag har dock med åren blivit en tråkig och praktisk realist. Men sån är jag och det står jag för!

Jag tror ingen använde det där, på riktigt alltså! Vem äter kronärtskocka? Jag tror det var ett hobbyprojekt gjort med lika stor iver som jag stickar en sjal. Nån som ser skönhet, kan inreda och fotografera.

Ingen med barn under myndighetsåldern skulle i alla fall klara av att sitta och äta där. Var skulle man lägga alla blommor tallrikarna var dekorerade med, när man väl hittat tallrikarna?

För att på riktigt kunna använda det där borde man kunna kontrollera vädret, den vasen hade inte klarat många minuter ute i normalt midsommarväder! Minsta vindpust hade förstört både dukning och blött ner den fina mattan under bordet.

Jag dukade faktiskt ute i söndags, midsommaren till ära. Mitt trädgårdsbord är brunt men ständigt guldammigt av tallarnas pollen så här års. Vit duk är inte att tänka på! Får vara glad att tallrikarna inte hinner bli nerdammade fast jag dukar strax innan vi äter. Vit duk är inte heller lämpligt med minderåriga barn runt bordet! Blomvasen skippade jag eftersom den bara är i vägen och jag slapp därmed ett irritations moment när nån slår omkull den, för att hinna ta senapstuben före brorsan.

Kaffet tog vi inomhus sen eftersom antalet surrande och bitande insekter blev för många och irriterande så här i midsommartid.

Men som sagt, jag beundrar folk som kan... På tal om sånt man brinner för; varsågoda, min senaste sjal, en Ashton Shawlette. Ett mönster jag hittat på Ravelry. Garnet är Drops Alpacka Silk, fjäderlätt och mjukt. Jag är väldigt nöjd med den!

Nästa att blir klar är en likadan, men i Novitas rosa Säde. Har ju lite svårt med rosa, men den här är ju syrenfärgad märkte jag ikväll. Satt ute och stickade i kvällssolen och paljetterna glittrade i solen. Då försvinner min stress! Det kan finnas nån maska felstickad här och var. Men den är lika operfekt som livet i övrigt. Livet är fullt av vardag utan tillrättalagda glansbilder. Men vi behöver få utlopp för vår kreativitet, våra gåvor, då kommer vi till vår rätt och lugnet lägger sig. Det må då vara fotografering, inredning, trädgårdsprojekt eller stickning. Genom att dela på en blogg kan man finna tröst, det finns andra som är lika tokintresserade som jag.

Idag gjorde vi en tur till grannstaden i norr. Hesburger med barnen, bockat av lite nödvändiga inköp till hushållet och gick på loppis. Hos Röda Korset hittade jag inspiration till nästa projekt. Vad det blir återstår att se!

Undrens tid är ej förbi... Nu är det sommar i nord...

-"Good afternoon ladies and gentlemen, this is your captain speaking... Vi går in för landning alldeles strax och jag ber er spänna fast säkerhetsbältena och stänga av mobiltelefonerna. Pga vädret kan vi vänta kraftig turbulens under landningen."

Sommarlov! Efter en lång termin på sina jobb går barnen in för landning. Jag vet inte hur det är hos er idag, men jag fotograferar inga sommarlediga barn som glatt kramar varandra! Luften är fylld med lättretlighet, bråk, otrolig retlusta samt samarbetssvårigheter! Efter en vinter med egna rutiner på olika platser ska de lära sig vara hemma, tillsammans. Trötta, precis som oss vuxna när vi får semester, orkar de inte hålla humöret i schack när nån retar dem. Helt naturligt egentligen! Det tar en tid att varva ner. Det har idag fått mig att tänka på när vi sist flög in över Bangkok International Airport, planet kastades runt rejält av turbulensen och åskblixtarna ljungade runt oss. Men vi kom ner, fast inflygningen tog tid och var rätt obehaglig. Det hör till livet! Jag är glad att jag får vara med, att jag får uppleva det. Även om man sliter sitt hår när grejer, riktigt hårda saker, flyger genom luften för att träffa brorsan rätt i skallen. För att denne var på fel plats på fel tidpunkt, läs; visade sig överhuvudtaget. Jag är i dag fredsbevarare, klagomur och allmän ordningspolis! Precis som det ska sommarlovets första dag!

Men hör ni, låt mig berätta en glad nyhet: Jag har jobbat i trädgården! Och vet ni vad? Jag har tyckt om det!!! Värt tre utropstecken. Det är fruktansvärt länge sen jag kunnat använda orden: tycka om och trädgård i samma andetag. Det känns skönt! Undrens tid är ej förbi!

Vitroten och brännässlorna har fått leva gott i min rabatt i många år men nu har jag tagit tag i det och börjat gräva. Inte bara för att jag verkligen måste, utan också för att jag verkligen ville. Ni noterar att jag skriver rabatt i singular, inte rabatter i pluralis. Jag är till utbildningen trädgårdsmästare, men antalet rabatter är en! Jepp! Nåja, nu beror det på att vi bor på Steinbacka också. Här är så stenigt att det är nästan stört omöjligt att gräva en rabatt utan grävmaskin. Min spade är sen länge böjd och snart oanvändbar av all sten den stött emot.

För första gången på evigheter känns det inte som om jag får andnöd vid första spadtaget. Jag klarar av att gräva i rabatten utan att må rent fysiskt illa. Jag har inga förhoppningar om nya större trädgårdsprojekt inom snar framtid, men jag ser fram emot att nu kanske kunna njuta av det lilla jag har. Jag hoppas att trädgårdsutmattningen börjar vara över, men den är och har varit, ett faktum! Nu har vi rivit gamla uthuset här ute på gården. Vi står i beråd att så småningom bygga nytt garage. Det är ingen vits att anlägga nya trädgårdsprojekt innan det är klart eftersom här ska fyllas och grävas och byggas. Men jag har börjat hoppas på att hitta en plats för björnbär i min trädgård, kanske också blir antalet rabatter fler så småningom. Åtminstone ska jag och barnen så dill och persilja i odlingslådorna. Jag har alltså för första gången på tre-fyra år köpt ett par fröpåsar. Jag överväger till och med att köpa en pelargon eller två i år...

Antalet påbörjade stick och virk projekt är för tillfället fyra. Ett projekt står stilla på grund av fel i utrustningen. Kabeln håller på att gå av på mina rundstickor i storlek 2,5. Vågar inte sticka mer innan jag skaffat ny. Jag ska sitta ute och sticka sen när det slutar regna nångång, och titta på mina blommor. Det är sommar och vi försöker landa i vilan.

Majvärme... inomhus alltså!

Vädret lockar inte till utevistelse idag! Jag som verkligen borde få bort gräset i min perennrabatt... Men det är nåt jag vägrar göra i råkallt vårregn! Jag har istället passat på att fästa trådar på mina majfiltar. Ett par babyfiltar har det blivit så här långt. Den blå / vit / bruna och den regnbågsfärgade är virkade i Nalle garn som legat här ett tag. Den som ser vit ut på bilden är virkad i Novitas Pirtelö bomullsgarn. Den blev riktigt mysig med sina pastell prickar. Om ingen behöver dem, så kommer de att åka till nåt barnhem nånstans ute i världen och värma nån liten. De får ligga i mitt lager tills vidare.

Den här ligger och väntar på att få nån typ av spetskant. Måste bara fundera ut hur... Det här garnet, bokstavligt talat, ramlade över mig vid ett besök på Missionsstugan i fredags. En lyckad loppisrunda på flera sätt och det här garnet kostade mig endast 2,20. En ynklig summa som går till välgörande ändamål och gav mig inspiration. Det värmer hjärtat!

För nån vecka sen hittade jag ett nytt mönster som jag tänkte testa. Såg busenkelt ut, men ack vad jag slet mitt hår. Gjorde fler försök, men hur jag än försökte fick jag inte mönstret att stämma. Läste både den skrivna beskrivningen och diagram utan att fatta hur jag skulle göra. Kände mig helt borta! Kastade nystan och virknål i korgen och sket i det. Men så i går medan jag plockade ved trillade polletten ner och jag visste plötsligt var jag gjorde fel och hur det skulle göras. Det värmer, att klara nya utmaningar!

Kallt majväder har vi alltså haft hittills, men många saker har fyllt mig med värme och glädje. Dottern har fyllt fyra år. Det är ren och skär glädje att se henne växa och se hur syskonskaran älskar och bryr sig om varandra trots dagliga bråk och retlusta. Hon var så lycklig att få gå en ordentlig boxningsrunda mot den vän hon bjudit på kalas! Det värmer att han kom för att fira en fyra åring!

Nu kikar solen fram mellan molnen. Vi väntar på vår värmen men njuter av värmen inomhus tillsvidare.

Morsdag

Upp till bevis för trädgårdsmästarn... Fick basilika plantor som dottern sått på dagis. Länge sen jag odlat basilika, själv, nästan från noll. Har inte sått ett frö på många år. Det har liksom varit så enkelt att skaffa färdiga plantor. Så få se om jag lyckas hålla dem vid liv.

Jag vill berätta för er att det här med morsdag inte är helt enkelt i min skalle. Ni förstår, det fanns en tid, många år, då morsdagen bara betydde att vi väntat ännu ett år på ett barn som ännu inte kommit i min famn. Ännu ett år var jag ofrivilligt barnlös på morsdag. En plågsamt tung dag. Morsdagen blev ett hjärnspöke, en dag som bara betydde hårt jobb.

Nu är jag mamma sen många år tillbaka, men varje morsdag går mina tankar till alla dem som nu kämpar mot spöken. Spöken som skramlar med utanförskapets kedjor och ropar hemska inre tankar om otillräcklighet och ensamhet. Till alla dem som inte har lyckan att ha en livskamrat, till dem som, av olika anledningar, inte kan fira en lycklig "solskensfamiljemorsdag" med farmor, mormor o hela släkten. Till dem som genomlider ännu en morsdag utan barn. Under min barnlöshet föddes och förstärktes min avsky gentemot högtider och helger fulla av förväntan och tradition. För, handen på hjärtat, många av våra högtider är barnens högtider. Morsdag, farsdag, de kräver liksom barn med i bilden för att firas. Påskkärringar och barnens tindrande ögon i otålig väntan på jultomten. Allt ger minnen åt barnen och deras föräldrar och är naturligtvis, helt okej. Det är bara väldigt påtagligt ensamt utan barn...

Som sagt, nu borde mina hjärnspöken ha insett att de har gjort sitt, eftersom tre barn ger mig den glädje jag väntade på. Här njuter vi glädjen när barnen öppnar julklappar och äter påskgodis, men varje högtid bubblar känslorna upp likväl. Tanken lämnar mig inte. Jag blev förstörd under de många långa åren av barnlöshet, åren i väntan på våra barn. Jag inser att jag aldrig mer kommer att bli nån stor vän av farsdagar och julaftnar. De förlorade sitt skimmer medan jag väntade på att bli mamma.

Det är säkert bra, tanken är fin med en morsdag. Att minnas mor lite extra är verkligen inte fel. Visst behöver vi påminnas om att ta vara på våra nära och kära så länge de finns hos oss. Men vi vet alla att det ofta blir alltför mycket måste kring alla dagar som ska firas när almanackan och marknadskrafterna så har bestämt. När livet rusar i hundra knyck blir det lätt överkurs att på en och samma dag knöla in både farmor och mormor, bådas jobb och barnens behov av hemmavila. Idag tog vi en skogspromenad och tittade på en jättemyrstack, drack kaffe och åt varma päron med smält choklad. Själviskt måhända men jag kände mig som en väldigt lycklig mor när jag såg barnen springa iväg på vandringstigen. Sen får jag minnas att fira våra nära och kära vanliga dagar i stället, då jag har ork och tid. Vardagen är bäst!

Glada vappen

Sparkar undan dagisväskan och skolväskorna som landat strax innan för dörren. Slänger in lite disk i diskmaskinen, tar ett glas mjöd och en munk... Jag borde städa men det tar jag en annan dag. Jag låter det knastra betänkligt under fötterna ikväll.

En vecka full av vardag blir långhelg. Skönt! Vårt stor projekt ute har nått ett delmål. Det våras och jag börjar skönja grönskan. Det är valborg, redan. Vet inte vart april försvann. Det blev historia av ännu en månad. Gråt och skratt, prat och bara tyst närvaro, allt blandas när man är en familj.

Jag är så glad att jag har en familj! Så oerhört lycklig att ha en äkta man att dela vardagen med. Vi är ett bra team och jag älskar min man. Det bästa jag gjort i mitt liv är att gifta mig med honom!

Jag är så tacksam att vi fick en hel familj. Att vi fick våra barn. De är ju långt ifrån en självklarhet. Men så menade och tänkta för oss trots att de föddes på andra sidan jorden. Jag tror Gud visste att jag inte skulle klara av att förbli barnlös. Jag blev hel när de kom! De slipar mig, de formar mig och håller mig i gång. Utan min familj skulle jag sitta och virka i ensamhet tills det börjar växa mossa på mig!

Nu hinner mossan inte börja växa, inte ens fast jag är sur som min gräsmatta nån dag. Det är mat som ska bäras hem, det är läxor som ska göras och allt som oftast kan du konstatera att ännu ett klädesplagg blivit för litet. Eller att det är hål på ännu en strumpa... Det är intressant att ta del av barnens liv, det liv de lever utanför hemmet. Jag försöker hålla mig informerad om kompisar, intriger, spel och lekar. Det är svårt att se dem ha en jobbig dag när kompisar ställer till det och proven är svåra. Likaså är min glädje minst lika stor som deras när en jobbig sak blir utredd eller ett prov gått bättre än väntat.

Virka det hinner göra jag mellan varven. Nån maska nu och nån då... En före detta jobbar kompis tipsade mig om ett filtmönster som jag bestämt mig för att testa i kväll. Virkningen är min terapi, utan den skulle jag behöva terapeut och retreat!

Trevlig helg!

Regntankar

Regnet smattrar på fönster bläcket, söndagsfrid, söndags ro... Jag har längtat efter att hinna sätta fingrarna på tangenterna. Barnen roar sig själva och min man har åkt för att jaga fotbollen i regnet. Han har jagat den många år nu och inte fått fast den. En ny "sista säsong" har börjat.

Jag har haft mitt huvud fullt av ord men inte tiden att få ut orden. Jag saknar tid att skriva! Det krävs ensamtid och det finns inte mycket av den varan i mitt liv just nu. April har dessutom som vanligt inneburit ett större projekt vad gäller hus och hem. I april i fjol rök golvet i ett rum, nu sker det saker utomhus hos oss. Vi njuter av att göra saker tillsammans som familj och vi är inte rädda för att bli smutsiga. Vilket gör att denna plats på jorden är perfekt för oss. Vi har under årens lopp förändrat och förbättrat, förnyat samt alltid förfärats över vad vi gett oss in på. Det är nu i dagarna tretton år sen vi fick syn på en annons om ett hus till salu. Vi fick ett bönesvar och ett hem!

Jag har funderat vidare kring detta med vad jag ser och inte ser av saker som finns runt mig. Det här är saker som förändras. Förr såg jag blommor vart jag än såg, nu noterar jag dem knappt fast det säkert finns växter runt mig som förr. Jag har förändrats under livet. Jag har gått vidare och jag har lärt mig nya saker som nu inspirerar mer. Jag får numera fundera vad blommor heter, namn som förr bara fanns där och kom som rinnande vatten på både finska och latin. Nu vet jag vad de talar om när nån nämner mediciner som Furesis och Marevan. Jag som aldrig förr varit minsta intresserad av sjukvård!

Jag har utvecklat mitt handarbetande och framför allt min förmåga att göra saker klara. Ufo korgen finns, men det är sällan nåt ligger länge där. Jag är så glad över min hobby! Jag njuter av att vara kreativ! Jag fasar fortfarande ibland för att visa er det jag gjort! Ibland för att det alltid finns folk som har åsikter. Ibland för att Jantelagen säger att jag inte borde lägga ut bilder på allt. Känner mig riktigt "pjaso", vem behöver så här mycket sjalar? Men jag är faktiskt så här insnöad! Och de brukar komma till rätt ägare så småningom mina sjalar. Sen finns det väl folk som tycker att jag borde blogga som folk. Jag menar, länka till mönster och nämna mönsterskaparen när jag visar nåt jag gjort. Skriva riktiga "hur göra" inlägg... Ursäkta och förlåt! Jag är dålig på sånt! Det mesta av mina mönster hittar jag gratis på Drops Design, Järbo eller på Ravelry. Sen kan jag få nån "halv idé" från nån bild på nån blogg jag surfar förbi som hastigast. En idé jag sen gör nåt eget av. Som den här, mitt senaste projekt att bli klart:

Har under en längre tid samlat på mig små, pyttesmå, nystan restgarn i en påse. Nu fick jag då en idé häromdan. Jag har ingen aning om var jag såg mönstret, eller åtminstone nåt som liknar det där. Men ett enkelt rutmönster blev en sjal. Pyttesmå nystan blev nåt fint. Riktigt nöjd faktiskt! Bilden ljuger om färgen, men det är beige och vitt samt olika nyanser av grönt.

Bättre bloggare brukar ju lotta ut saker och ting mellan varven... Nu tänkte jag göra det samma. Den som bäst kan motivera varför denna sjal är just din, får den. På första maj meddelar jag vinnaren!

Ett gammalt sjalmöster i min ägo

Jag har ofta tänkt på hur olika vi betraktar världen. Det du ser, kanske jag missar helt och tvärtom. Hur vi ser saker, eller inte ser, beror på erfarenheter och intressen. Jag lägger, till exempel, aldrig märke till vad folk har för kläder. Jag är helt enkelt inte intresserad. Jag läser en helt annan tidning än min man trots att vi båda läser dagens Österbottens Tidning. Sportsidorna är totalt ointressanta och jag har ofta tänkt att jag inte ens ser vad det står där. I samma tidning kan jag dock notera garnaffärens pyttelilla reklam annons om rea, en annons jag lovar att min man inte sett.

Det här gör att JAG ser virkade alster där dom finns. Detta föder samtal för jag är så pass insnöad på min hobby att jag inte orkar hålla tyst om jag ser nåt fint virkat. Jag har lärt känna en ny vän, en gammal tant. Jag noterade genast hennes vita fina sjal när jag såg den och eftersom vi pratat en del vågade jag gissa att hon gjort den själv när händerna var yngre. Jag fastnade direkt för mönstret och frågade om jag fick ta foto på sjalen. Naturligtvis fick jag det. "Men det var ju inget märkvärdigt med den gamla sjalen. Hur enkelt som helst att virka den", sa min vän. "Du kan låna hem den över natten, jag behöver den inte nu."

Jag fotograferade detaljer för att kunna räkna stolpar, men eftersom jag har svårt att låta bli ett inspirerande nytt projekt började jag på direkt. Jag virkar sällan vitt och sällan i akrylgarn, men nu var det perfekt att testvirka denna sjal i ett garn som jag råkade komma över rätt förmånligt. Jag har virkat mycket den senaste tiden och blivit en mönster slav. Det var riktigt hälsosamt att virka direkt från ett befintligt plagg som har många år på nacken. Virkning är ingen exakt vetenskap, blev lärdomen med denna sjal. Först retade jag mig aningen på att ökningarna inte var exakt gjorda, men egentligen, vem kollar det när sjalen är klar om det är tre eller fyra ökningar i kanten. Bara maskantalet stämmer i slutändan spelar det ingen roll alls om jag ökar på varv fem eller sex. Här är min sjal, som jag ska visa mönsterskaparen när jag träffar henne nästa gång.

Jag kommer att göra fler, men i ullgarn nästa gång. Det var en snabbvirkad rackare. Min vän hade rätt, det var ett enkelt mönster att komma i håg. Jag ska bära den med vördnad för den har en historia!