Första advent

Ännu en vecka till ända. Ännu en sjal till lagret. I morgon skriver vi december. Vi har firat första advent med gudstjänst o hantverkarmarknad. God mat o chokladtomtar... Parmiddag med goda vänner o äldste sonen på läger.

Jag har tagit mitt beslut. Det var dags! Tjänstledigheten har gett mig välbehövlig eftertanke o beslutet mognade fram. Tack o hej blommor o kundservice. Välkommen nåt nytt... Välkommen osäkra inhopp-vikarie tillvaro. Jag har sagt upp en fast tjänst till förmån för en väldigt osäker framtid rent ekonomiskt. Men jag trivs inom åldringsvården o stannar där. Med lite vemod i hjärtat, och full av tacksamhet efter många år på blomsterhandeln med underbara arbetskamrater o fina kunder, men med vetskap om att jag gör det rätta just nu, vänder jag blad på riktigt. Allt har sin tid!

I många år har jag jobbat med människor o trivts. Det gör jag nu också o trivs, på ett annat sätt. Inom kundservice har man sällan tid. Som vikarie på ett äldreboende har jag tid. Du kan inte rusa fram, de kan helt enkelt inte gå så snabbt. Jag har Tid för min familj o för mina extra barn som betyder oerhört mycket för mig. Det känns som om prioriteringen mognat fram. Det finns Nån som vill det här o sanktionerar mina hjärteval. Allt är inte pengar här i världen! Det är det här jag ska göra nu, fast jag aldrig aldrig nånsin skulle jobba inom vården. Mina svägerskor o min syster, alla vårdare till yrket, gnuggar väl händerna efter alla mina kommentarer under åren, om att jag verkligen inte skulle vilja jobba inom vården.

Snart december o ni får finna er i att inte få så många bilder på handarbeten. Det kan hända att nåt ska ner i nån tomtesäck, vem vet... Men annars hände det som händer ibland, inspirationen bara försvann. Som om nån dragit ur proppen. För det mesta har jag två, tre projekt på gång, bara att ta tag i nästa när ett är klart. Men plötsligt var det tomt i skallen. Ingen inspiration alls. Bra med en kreativ paus kanske...

Men kärleksknutarna fortsätter fasinera mig. Den här är virkad i Novitas Hanko garn, till en del gjort av återanvänd bomull. Gillar garnet, tjockt o rätt mjukt, perfekt för kärleksknutar. Är man allergiker är det dessutom ett fantastiskt alternativ till ull garn...

Jag har övervägt att sluta blogga eftersom jag ändå inte hinner med min blogg som jag skulle önska, men jag vill ändå fortsätta. Jag får inse att tiden inte finns just nu, men kanske nångång o ibland. När jag inte har tid har jag tusen fina formuleringar i min skalle. Jag har tusen saker jag vill skriva om men allt är som bortblåst när tiden finns. Sen är jag 40+ o förstår att hålla käft fast jag med ålderns rätt skulle kunna ha åsikter om en hel del. Jag är inte den som bloggar av den orsaken, att påverka o ha åsikter. Jag handarbetar o är mamma. Det är orsaker nog för mig att våga mig ut i bloggvärlden, trots min oproffsiga stil o oregelbunda uppdatering.

Till salu - För en god sak

Nu har jag fått en idé! Jag har ju ett litet lager på sjalar o tänkte så här:

Skulle du hitta din sjal bland mina, så är dom till salu! Skulle det vara så att du är intresserad av att äga en av dessa är det bara att hojta till med ett meddelande till mig. Ni får bjuda fritt vad ni kunde tänka er att ge! Skulle det vara så att jag får en slant för mina sjalar går dessa slantar oavkortat till julklappar. 

Julklappar till bättre behövande, inte till mig själv! När jag tänker efter har jag egentligen allt jag behöver. Men det finns dom som inte har det. För dem blir jul o julklappar en börda. Därför har jag tänkt att ge ett par gåvor till insamlingen Joulupuu. Det gör jag hur som helst, men om jag får sålt mina handarbeten blir det fler julklappar till nån som annars kan bli utan.

Gränslösa garngåvor o kärleksknutar

Jag är numera en helt vanlig trebarns mamma... Jag börjar som förra gången. Den här gången som ursäkt att bloggen lämnats å sitt öde i flera veckor. Jag har helt enkelt inte tid...
Är lite chockad över att mitt förra inlägg faktiskt lästs och delats...
Jag inser att jag har bloggat mest för mig själv o mina nära. Men jag skäms inte det minsta! Jag menar varje ord jag skrev! Man ska vara beredd att adoptera, ja, men inte rädd!

För snart två veckor sen blev det strömavbrott. Ett modell historiskt större. Vi var utan el rätt länge! Jag skulle egentligen jobba men fick fara hem då min arbetsuppgift för dagen inte gick att utföra utan el o varmt vatten. Villrådig inför att dagen inte blev som jag tänkt, bestämde jag mig för att satsa på en välbehövlig tupplur! Dottern åt mysfrukost i stearinljussken på dagis i alla fall. DÅ, efter tuppluren, fick jag för mig att testa kärleksknutar. Inspirationen bara rann över mig! Jag har länge tänkt testa men det har bara inte blivit av. Jätteskoj, o enkelt! Först trodde jag mig ha löst ett mysterium med att lära mig tekniken, var lycklig ett par dagar, tills jag insåg att jag inte knäckt gåtan i alla fall. Det är nämligen så att jag inte kommer till ro förrän jag löst hur mormor gjorde den sjal min mamma har. Jag har inte sett den på ett tag o kom i håg att den var virkad men ack, nej... Det får jag grunna vidare på, men jag lärde mig nåt jätteroligt i alla fall. En vecka senare har jag gjort tre sjalar virkade i kärleksknutar. Den vinröda är min egen! Den senapsgula är syrrans. Jag var snabb att föreslå ännu en bytesaffär när jag insåg att hon gillade tekniken o jag hade precis det senapsgula garn som passar till hennes mössa o vantar. (Sen ville jag ha en tröja åt dottern...)

Förutom att trassla till kärleksknutar har jag hunnit sticka lite värme åt några barn någonstans. Ett par stickade sockor ska åka utrikes med Hoppets Stjärna o ge lite julvärme. Jag berättar inte det här för er för att skryta över hur bra o duktig jag är. Jag berättar det här för att jag brinner för att handarbeta. Jag verkligen älskar att sticka o jag tror jag har fått den gåvan för att ge den vidare. Ibland blixtar det bara till i skallen på mig när jag vet jag jag ska göra o vem som ska få det. Det är intressant! Jag fick en förfrågan häromdan. Kunde jag sticka vuxensockor som diakoniarbetarna kan dela ut till frusna fötter? Nöden finns nära! Javisst kan jag det!