Jag är numera en helt vanlig trebarns mamma! Jag märker att jag tagit ett par steg vidare o lämnat adoptionsvärlden. Tänk att den dagen skulle komma även i våra liv! Men dörren till adoptionsvärlden står hela tiden aningen på glänt o ibland slås den upp igen. Med kraft! Och känslorna bubblar upp, lycka, glädje, förvirring, väntan, uppgivenhet... Allt det där som blev vår väg finns djupt inom mig.
Jag träffade en kvinna för ett par dar sen o jag har varit arg sen dess. Min vän är oerhört trevlig, så det är INTE därför jag är arg! Jag är arg för att jag i vårt samtal blev påmind om hur blivande adoptivföräldrar måste genomgå skärseld o tankeplåga utan dess like redan innan ansökan om ett barn har lämnat Finland. Jag har varit där, överlevt o fått egna erfarenheter som gör att jag idag kan ta domedagsprofeterna med en klackspark. Men det kan man inte när man väntar sitt första barn. Därmed blir det svårare att förbereda sig på adoption än det borde vara!
Som blivande adoptivförälder är du i klorna på myndigheter och "förstå-sig-påare" som gör sitt "skrivbordsbästa". Vi ska vara förberedda på ALLT som kan tänkas dyka upp i vårt adoptivföräldraskap. Gott så! Våra blivande barn behöver få föräldrar som är förberedda på det speciella som ändå kommer med en adoption. Våra barn har en ryggsäck och är födda under omständigheter som gör att de kan behöva extra stöd o hjälp framöver. Adoptivbarn lär enligt statistik vara över representerade bland ungdomar med problem. ( Kanske det syns i statistiken att deras föräldrar har lägre tröskel att söka olika sorters hjälp eftersom man tror att inget kan få gå utan problem med adoptivbarn...) Myndigheterna har rätt, adoptionsrådgivningen med socialarbetaren är både bra o nödvändig, absolut. Eftersom barnen har ett speciellt utgångsläge behöver vi föräldrar ha mognat i våra tankar kring att det kan förekomma specialbehov o tunga frågor att ta tag i. Men nån måtta på det förberedande eländet får det ändå vara! Men vem katten skulle komma på att skrämma en blivande mamma på förlossningsförberededande kursen med att barnet troligen är panikslaget de första åren för att sen få beteendestörningar, som i förlängningen leder till att du har en drogmissbrukande son i övre tonåren??? Jag blir så ilsken ända ner i hjärteroten att detta fortfarande förekommer.
Jag minns så väl när vår socialarbetare, som också jobbar med barnskydd, ondgjorde sig över hur vi ska utredas när det finns föräldrar som bara får sina barn o är barnskyddklienter redan innan de lämnat bb. Hon satt o önskade att hon kunde få jobba på liknande sätt med biologiska föräldrar som inte alls tänkt en tanke på barn före de plötsligt har dem. Men innan vi får lämna ansökan om att ens få börja vänta på ett barn ska vi adoptivföräldrar numera psykologutredas!
När en kvinna, ett par, berättar för omgivningen att de väntar barn blir glädjen oftast stor runt om dem. Grattis, va roligt att ni ska få en baby! När en blivande adoptivmamma o pappa berättar samma sak blir reaktionerna blandade. Har ni tänkt igenom det här nu? Vi ska vara pålästa, ha tänkt igenom adoptionen ur minst 100 synvinklar för det kan ju hända att vårt barn blir mobbat för sin hudfärg, att vår son eller dotter inte accepterar oss eller att vi med säkerhet får ett barn med läs o skrivsvårigheter. Vi kan inte bli gravida "i misstag". Redan det faktum att man blir tvungen att vända på varje tvivel kring om man vill ha barn kan göra en människa förvirrad. När man börjar en adoption lämnar man osäkerheten med att bli gravid o nu vet man att det i alla fall blir ett barn. Kan vi då inte få glädjas en stund, ett par månader åtminstone innan åren av väntan börjar tära på oss?
Ingen, ingen, absolut ingen, vet vet hur framtiden ser ut för de barn man får. Varken barn som legat i din mage eller som kommit hem med Thai Airways. Man ber inte en nybliven gravid visualisera hur skräckslagen babyn kommer att vara när ni kommer hem från bb! När ni går på föreberdade kurs handlar det om att få ut barnet o andas rätt. När vi går på förberedande kurs handlar det om hur vi ska ta en tonåring som säger: Du är inte min mamma. Då, om nånsin, handlar det om att andas rätt. Men det kan man inte ta in när man just blivit gravid! Det ska man inte kunna ta in då! Då ska man glädjas åt förväntan på att få ett barn.
All den här skräckpropagandan som man tvingas ta in som väntande adoptivförälder påverkar en. Vi gick hela första året som föräldrar o väntade på den stora skrällen, den stora paniken som vi läst skulle komma.
Vi väntar fortfarande, ytterligare två barn rikare, på "the big bang"... Vi har blivit välsignade med friska barn, barn som haft det bra i sitt födelseland medan de väntade på oss. Där fanns människor som älskade dem, kramade dem o förberedde dem på oss. De problem vi hittills mött är inte större än de "normala" trotsåldrarna o en hel antibiotika kur under 12 år som föräldrar. Visst finns det många barn o ungdomar som verkligen mår dåligt o försöker hitta sig själv o sin identitet, både adopterade och biologiska. DÅ, när det händer måste vi ta tag i det o göra vad vi kan för att vända det onda till nåt gott. Men som föräldrar kan vi inte sitta o oroa oss för NÄR det ska hända, då missar vi livet.
Jag kunde skriva tills tangenterna blir röda...Vet inte till vilken nytta, men jag slänger ut mina tankar till er som information o lite tankeklockor. Vad jag egentligen vill få sagt är: Det KAN gå bra att adoptera! Ett adopterat barn blir inte per automatik mobbat o självdestruktivt! Jag tror och vet, att vi är många, många lyckliga föräldrar här i världen. Lyckliga för att vi fått just våra barn från en annan del av världen o på så sätt blivit tusenfalt berikade.
Under vårt samtal ringer min son o kollar om det är ok att ta hem en kompis efter skolan. Ja visst är det ok...
