Tankar från sjuksängen

Jag känner min kropp väl. Sista timmen på jobbet på fredag kväll kände jag värken komma krypande. Jag visste direkt! Det var den där kännspaka, konstiga värken som alltid kommer när jag får feber. Jag är, som sagt, sällan sjuk. Det är väldigt länge sen jag haft feber. Minns inte ens när. Men jag var inte förvånad. Storebror vaknade med hög feber på torsdagen, vi har febern i huset. Jag låg precis hela lördagen, förflyttade mig bara från sängen till soffan o tillbaka. Jag har tänkt mycket. Man hinner tydligen det när man tvingas till sängläge med total kraftlöshet i hela sin lekamen.

Jag har tänkt på er tappra föräldrar som lever ensamma med barn där ute. En enda dag i sjuksängen, som råkar sammanfalla med en dag då min man jobbat både förmiddag o kväll o jag inser hur skönt det är att vara två. Mina barn har inte lidit nån nöd alls, tvärtom. De har växt i ansvar o kokat mat, de har lekt riktigt bra själva o trots att jag normalt är sträng med media tid tyckte jag det var helt ok att de två minsta ägnade förmiddagen åt finlandssvensk kultur framför datorn. Mumin är dagens hjälte. Han är en kulturpersonlighet som de gott kan studera lite extra! Pappa tog dottern på en cykeltur under eftermiddagen så hon fick lufta sig o jag kunde slappna av. Jag måste erkänna att en mamma inte vilar till fullo med en tvååring på stundvis ensam vift i huset. Jag känner min dotter, man vet aldrig vad hon hittar på så företagsam som hon är. Det är jätteskoj att starta både mikro o tvättmaskin med intressant innehåll o till favorit sysselsättningen hör att, till pappa fastighetskötarens fasa, proppa tvättfatet lagom fullt med små blöta wc pappersbitar.Blir det tyst måste man reagera, det kan vara experiment på gång!

Nu har jag ju legat en enda dag hittills o räknar med att vara på benen rätt snabbt igen, även om den här febervarianten är tuff enligt telefonrådgivningen på sjukhuset. Det för mig till nästa tanke som snurrat i mitt febriga huvud under dagen. Jag tänker på er långtidssjuka, allvarligt sjuka, hur orkar ni? Hatten av! Jag menar om jag efter en enda dag grubblar på hur jag ska orka natta mina barn, så slipper jag oron o sorgen över att det här kan vara början till slutet. Jag tror det är hälsosamt att vara sjuk ibland. Att få lite perspektiv på vad som är viktigt i vårt liv. Jag blev uppassad med vatten, färdig mat o fick kramar o ett uppmuntrande: "Mamma, eska dej! Fisk naajt!" Jag tänkte för ett litet ögonblick tanken, tänk om man blev så sjuk att man missar sina barn. Redan tanken på att inte se dem växa upp fyllde mig med tårar. Det skulle vara hemskt att vecka ut o vecka in ligga allvarligt sjuk o inte orka ta hand om sina barn. Att inte orka vara sitt riktiga jag med sin man.

Sen behöver jag bara se mig runt för att konstatera: Ett hus hemfaller i kaos på nolltid när nån inte plockar, plockar, plockar o tjatar för jämnan! Här var rätt ordningsfullt för nån dag sen. Nu är här tydliga spår av barn som lekt, blivit arga o kastat både legobitar o pusselbitar runt huset, läst böcker, bytt kläder o lämnat bananskal efter sig. Nåja, det är en världslig sak. Bara jag orkar lyfta huvudet från kudden en länge stund blir det nog bättre med den saken också. Men det är illa med tanten när hon inte ens orkar sticka. Men "naajt e ja fisk" o då tar jag nya tag.

Mycket på gång

Jag tycker lite synd om er som halkat in här... Jag har våndats över min blogg de senaste dagarna. Mest för att jag inte har tid att formulera mig som jag egentligen vill. Jag har inte tid att skriva o då blir inte mina texter som jag vill. Det gör mig aningen frustrerad. Livet rusar på i hundra knyck o för att skriva behöver jag inspiration. Inspiration kommer inte på beställning när du plötsligt har en kvart att kunna skriva lite. Sen har jag också våndas över vad jag vill med min blogg. Den är ju liksom inte nischad som en tydlig stickblogg, inte heller en mamma blogg. Jag söker fortfarande min stil. Jag stickar mycket, men inte tillräckligt för att kunna blogga enbart om det. Jag skulle kunna skriva långa inlägg om mina barns förehavanden o vårt liv i stort, men jag är inte säker på att jag vill dela allt det med hela världen. Jag läser ju, som sagt, inte bloggar själv. Jag halkar in på nån i bland, när jag letar nya mönster o förundras över hur fina bloggar det finns. (Och hur många halvfärdiga o onödiga bloggar det finns...) Men jag är nådig med mig själv o inser att jag för det mesta gör viktigare saker i livet än att blogga. Men jag ska ge en liten rapport från vår horisont.

Jag är på rätt ställe i livet just nu. Jag är mamma och hustru, först o främst. Sen är jag vårdbiträde o vän. Sen kan man lägga till taxichaufför, psykolog o kock, städare o klädvårdare...osv. Jag var här i veckan på en läkarkontroll, som för övrigt borde ha gjorts för nåt år sen. Eftersom jag känt mig kärnfrisk har jag inte tänkt på att jag borde gå på årliga kontroller för att jag, som stora delar av min släkt, äter en liten dos blodtrycksmedicin. Doktorn kunde bekräfta det jag känt. Jag är i sällan skådat bra skick, bortsett från min kondition då kanske. Mina blodprov var näst intill perfekta, jag kunde rama in dem, tyckte doktorn. Skönt, för god hälsa är ingen självklarhet!

Mellanbror ska få tandställning, vilket är helt väntat. Stackarn får sitta i tandläkarstolen en del framöver då nån tand måste dras bort o de övriga fås i nån sorts ordning. Lilla syster säger sig vilja bli tandläkare när hon blir stor så hon är ivrigt med o tittar på allt som görs. Tur, för hon får lov att följa med till tandkliniken en hel del då vi har rätt många tider att passa där de närmsta veckorna.

Jag inser att storebror blir stor, då han kom hem med lapp från skolan att skolkuratorn från högstadiet varit på besök o berättat om livet i Sursik. Det är som det ska vara! Han är redo för högstadiet, det börjar bli dags! Kompisar o fotboll, life on internet, och pratar i förkortningar som jag bara kan ana mig till vad de betyder!

Måste skryta lite ändå: Hon håller på att lära sig cykla, på riktigt, utan stödhjul. Inte ens tre år fyllda o cyklar med fin balans ner för backen på is o snö. Så träningsvillig o målmedveten. Ja, jag vet, hon har ingen hjälm. Hinner inte riktigt med alla gånger... Hon ser så upp till sina bröder o ska göra: "Som Ijip!" Snart cyklar hon på bakhjulet också om jag känner henne rätt.

Min man o jag står snart i beråd att byta vaktpost i hemmets härd. Efter påsk stannar han hemma. Han är så väl förunnad att stiga av ekorrhjulet o "bara" vara hemma. Ha! Nä, han vet vad han ger sig in på. Han har varit hemma ett par månader med sönerna också när de var små. Det ÄR tvätt, disk, matlagning o rättskipning, men det är också en vila från jobbansvar, ett annat tempo o framför allt mycket kramar! Jag har följt mitt hjärta o har fått den äran att jobba som vårdbiträde under sommaren. Jag kan cykla till jobbet o jobbtempot är ett annat än jag är van med från tidigare vårar. Ska bli en spännande utmaning som jag ser fram emot. Jag har ju blivit lite varm i vårdarkläderna under vintern, så jag tror det blir hur bra som helst.

Jodå, jag stickar, hela tiden. Det hinner jag nån minut nu och då. Många projekt på gång, som vanligt. Jag har totalt snöat in på sjalar. Det är liksom min grej! Den till vänster är i ett mönster jag stickat många gånger, den till höger är ett experiment. Har nu letat runt på nätet efter kantspets o tror mig ha hittat den. Men de här två ligger mest o väntar på sin tur just nu, för jag stickar på ett projekt som inte tål fotografering i detta skede. Ni ska få se det sen o då ska det bli ett riktigt stickblogg inlägg, "How-to-do" med bilder steg för steg! 

Drygt 700 meter hatkärlek och 2 gånger 600 meter inspiration

"He taar se!" Snart är mitt hatkärleksprojekt klart. Jag gillar mönstret, men inte garnet. Drygt 700 meter smutsorange blev en stor sjal! Den blir helt ok, gillar den nästan.... Så får jag ta tag i snäckskalssjalen sen, på riktigt alltså. Jag lär mig mönstret i Novitas gröna Pikkusisko garn. Jag har inte virkat det här mönstret förr så det är en roligt utmaning. Sen hittade jag det gula bomullsgarnet och såg direkt min sommarsjal. Inspirationen har slagit ner!

Jag har en före detta arbetskamrat som i veckan reser mot en annan kontinent hämta sin son. De ska få bli föräldrar o mina tankar vandrar bakåt i vår historia. Tillbaka till tiden då vi blev föräldrar. Han kom just hem, han som fyller 13 framåt höstkanten. Jag tänker ibland på hur det blivit om inte... om inte vi bestämt oss för att adoptera. Nä, det finns inte på kartan. De skulle ju vara med oss just de här tre fina ungarna vi fått. Jag lever med o vet hur det känns att äntligen få resa, efter ÅR av väntan. Förväntan, spänningen, oron och alla år av längtan snurrar, samtidigt som man ordnar byråkrati med en känsla av att det här inte kan vara sant. Ska vi får ett barn, trots allt, efter all pappersexercis och ovisshet?

Sen blir det underbar vanlig "barnfamiljsvardag". Vi skjutsar till fotbollsträningar, håller koll på tandläkartider och gör vårt bästa att hjälpa barnen träna in det finska språket. Det är syskongräl och "utvecklingsperioder" och den intensiva vardag som kännetecknar en barnfamilj i dag. De är fantastiskt att få uppleva barnen. Vi skrattar o gråter, vi förundras och misströstar, precis som det ska vara! Vi kan knappt förstå hur Herren hittade våra barn, bland alla barn som finns i världen. Han hittade de bästa, de fick en chans till i livet tack vare adoption o vi slapp ensamhet. Jag reagerar ibland när nån säger: "Men tänk va bra de fick det, när ni adopterade dem." Som om vi adopterat för att göra världen en god gärning o ge tre barn ett hem. Jag svarar för det mesta: "Nä, tänk va bra VI fick det som kunde få barn i huset tack vare adoption." Livet är förunderligt!

Det är lite som med mina virkprojekt. Ibland känns livet som 700 meter hatkärlek. Ibland måste man bara streta på, fast man ogillar situationen, det brukar bli rätt bra i slutändan. Sen slår inspirationen ner o allt känns som 2 gånger 600 meter ren o skär kärlek o glädje. Det känns bra att veta att vi kan lita på Honom som har koll på mönstret när missmod o trötthet kommer.

Mera sport, mera sport....

Sportlovet sjunger på sista versen o vi är inne i mars redan. Lördag kväll och vi är inne i den perioden på året då min gubbe tränar fotboll så här dags. Jag är van fotbollsänka o har efter många år nu lärt mig roa mig på egen hand. Det blir bättre sen, bara gubbarna kommer ut på grönbete o kvällarna blir ljusare.

Jag har i kväll hunnit fästa trådar på pyttipanna nummer elva, tolv och tretton. De bokförs som nästan färdiga. Den vita är blockad o klar men de på nedre bilden väntar på sin tur. Det är fantastiskt stor skillnad på slutresultatet om man spänner ut sina sjalar eller inte. De ser så små o skruttiga ut när man stickat klart, men så händer nåt när man tvättar o blockar. Nu är det bara så att vi använder samma madrass till olika ändamål, barnen o jag. De tränar hopp, kullerbyttor, parkour och andra farligheter o behöver den att landa på. Jag spänner ut mina sjalar på den. I kväll drog jag det kortare strået, barnen vann. Alltså kunde jag inte låta bli att bara testa ett par varv på det nya sjal mönster jag hittat o som står näst i tur att förverkliga. Min sjal i smutsorange avancerar, ja visst, men jag lärde mig bara ett mönster i väntan på en madrass... Det är en sport minsann, att utvecklas i sin hobby!

Sport i mer fysisk form har vi ägnat oss åt de två senaste dagarna. Eftersom vädret viskar om vårvindar o snön lyser med sin frånvaro har vi tagit oss an att kapa veden rekordtidigt i år. Måste passa på nu medan skolan inte upptagit barnens tid... Så vi fick en särdeles effektiv dag vad gäller ved med hjälp av barnarbetskraft i går. Jag älskar, om nu nån råkat missa det, verkligen älskar ved o allt vad därtill hör. Jag får träning som heter duga o det är skönt att gå till sängs o veta att man uträttat nåt. För det känns i hela kroppen. Motorsågen har jag dock ännu inte lärt mig hantera, så trädgårdsmästare jag är, men jag överlåter med varm hand den biten åt han som kan. Det här är ett familjenöje hos oss. Jag är tveksam till att maken skulle kalla det nöje, men jag gör det. Det är extremt skoj att jobba tillsammans med nåt som verkligen behöver göras. Barnen har insett att man kan tjäna en slant o faktum är att de är jätteduktiga när de är på det humöret. Vi är extremt stolta över hur de kan jobba tillsammans o verkligen vara till hjälp när det behövs! Till o med lilla fröken bar ved för kung o fosterland, sen lekte hon med morakniven, cyklade runt lite, satt sen på veden o småpratade med alla som ville lyssna. Jag glömmer tid och rum när jag jobbar med ved, jag njuter, det är terapi o vila. Vi började på så smått under torsdag kväll när vi fick hem vår lånade traktor för vedkapningen o jag förlorade mig helt där mellan all ved. Det var först i duschen sen som jag insåg att jag borde ha varit nån annanstans under kvällen.
Oups!

Som utlovad belöning för gott dagsverke letade vi upp lite snö i dag. Ett par timmar i slalombacken blev det för far o söner tillsammans med kusinerna. Kändes märkvärdigt, ingen snö i sikte på väg mot Lappo men tack och lov fanns det snö i backen o alla var nöjda. Vintersport har jag aldrig förstått mig på men jag gläds med dem som sportar o njuter av det. Själv njuter jag, i väntan på att min bollkalle kommer hem, av att virka ett knepigt varv... Det var precis rätt utmaning det där mönstret jag hittade!