Glada vappen

Sparkar undan dagisväskan och skolväskorna som landat strax innan för dörren. Slänger in lite disk i diskmaskinen, tar ett glas mjöd och en munk... Jag borde städa men det tar jag en annan dag. Jag låter det knastra betänkligt under fötterna ikväll.

En vecka full av vardag blir långhelg. Skönt! Vårt stor projekt ute har nått ett delmål. Det våras och jag börjar skönja grönskan. Det är valborg, redan. Vet inte vart april försvann. Det blev historia av ännu en månad. Gråt och skratt, prat och bara tyst närvaro, allt blandas när man är en familj.

Jag är så glad att jag har en familj! Så oerhört lycklig att ha en äkta man att dela vardagen med. Vi är ett bra team och jag älskar min man. Det bästa jag gjort i mitt liv är att gifta mig med honom!

Jag är så tacksam att vi fick en hel familj. Att vi fick våra barn. De är ju långt ifrån en självklarhet. Men så menade och tänkta för oss trots att de föddes på andra sidan jorden. Jag tror Gud visste att jag inte skulle klara av att förbli barnlös. Jag blev hel när de kom! De slipar mig, de formar mig och håller mig i gång. Utan min familj skulle jag sitta och virka i ensamhet tills det börjar växa mossa på mig!

Nu hinner mossan inte börja växa, inte ens fast jag är sur som min gräsmatta nån dag. Det är mat som ska bäras hem, det är läxor som ska göras och allt som oftast kan du konstatera att ännu ett klädesplagg blivit för litet. Eller att det är hål på ännu en strumpa... Det är intressant att ta del av barnens liv, det liv de lever utanför hemmet. Jag försöker hålla mig informerad om kompisar, intriger, spel och lekar. Det är svårt att se dem ha en jobbig dag när kompisar ställer till det och proven är svåra. Likaså är min glädje minst lika stor som deras när en jobbig sak blir utredd eller ett prov gått bättre än väntat.

Virka det hinner göra jag mellan varven. Nån maska nu och nån då... En före detta jobbar kompis tipsade mig om ett filtmönster som jag bestämt mig för att testa i kväll. Virkningen är min terapi, utan den skulle jag behöva terapeut och retreat!

Trevlig helg!

Regntankar

Regnet smattrar på fönster bläcket, söndagsfrid, söndags ro... Jag har längtat efter att hinna sätta fingrarna på tangenterna. Barnen roar sig själva och min man har åkt för att jaga fotbollen i regnet. Han har jagat den många år nu och inte fått fast den. En ny "sista säsong" har börjat.

Jag har haft mitt huvud fullt av ord men inte tiden att få ut orden. Jag saknar tid att skriva! Det krävs ensamtid och det finns inte mycket av den varan i mitt liv just nu. April har dessutom som vanligt inneburit ett större projekt vad gäller hus och hem. I april i fjol rök golvet i ett rum, nu sker det saker utomhus hos oss. Vi njuter av att göra saker tillsammans som familj och vi är inte rädda för att bli smutsiga. Vilket gör att denna plats på jorden är perfekt för oss. Vi har under årens lopp förändrat och förbättrat, förnyat samt alltid förfärats över vad vi gett oss in på. Det är nu i dagarna tretton år sen vi fick syn på en annons om ett hus till salu. Vi fick ett bönesvar och ett hem!

Jag har funderat vidare kring detta med vad jag ser och inte ser av saker som finns runt mig. Det här är saker som förändras. Förr såg jag blommor vart jag än såg, nu noterar jag dem knappt fast det säkert finns växter runt mig som förr. Jag har förändrats under livet. Jag har gått vidare och jag har lärt mig nya saker som nu inspirerar mer. Jag får numera fundera vad blommor heter, namn som förr bara fanns där och kom som rinnande vatten på både finska och latin. Nu vet jag vad de talar om när nån nämner mediciner som Furesis och Marevan. Jag som aldrig förr varit minsta intresserad av sjukvård!

Jag har utvecklat mitt handarbetande och framför allt min förmåga att göra saker klara. Ufo korgen finns, men det är sällan nåt ligger länge där. Jag är så glad över min hobby! Jag njuter av att vara kreativ! Jag fasar fortfarande ibland för att visa er det jag gjort! Ibland för att det alltid finns folk som har åsikter. Ibland för att Jantelagen säger att jag inte borde lägga ut bilder på allt. Känner mig riktigt "pjaso", vem behöver så här mycket sjalar? Men jag är faktiskt så här insnöad! Och de brukar komma till rätt ägare så småningom mina sjalar. Sen finns det väl folk som tycker att jag borde blogga som folk. Jag menar, länka till mönster och nämna mönsterskaparen när jag visar nåt jag gjort. Skriva riktiga "hur göra" inlägg... Ursäkta och förlåt! Jag är dålig på sånt! Det mesta av mina mönster hittar jag gratis på Drops Design, Järbo eller på Ravelry. Sen kan jag få nån "halv idé" från nån bild på nån blogg jag surfar förbi som hastigast. En idé jag sen gör nåt eget av. Som den här, mitt senaste projekt att bli klart:

Har under en längre tid samlat på mig små, pyttesmå, nystan restgarn i en påse. Nu fick jag då en idé häromdan. Jag har ingen aning om var jag såg mönstret, eller åtminstone nåt som liknar det där. Men ett enkelt rutmönster blev en sjal. Pyttesmå nystan blev nåt fint. Riktigt nöjd faktiskt! Bilden ljuger om färgen, men det är beige och vitt samt olika nyanser av grönt.

Bättre bloggare brukar ju lotta ut saker och ting mellan varven... Nu tänkte jag göra det samma. Den som bäst kan motivera varför denna sjal är just din, får den. På första maj meddelar jag vinnaren!

Ett gammalt sjalmöster i min ägo

Jag har ofta tänkt på hur olika vi betraktar världen. Det du ser, kanske jag missar helt och tvärtom. Hur vi ser saker, eller inte ser, beror på erfarenheter och intressen. Jag lägger, till exempel, aldrig märke till vad folk har för kläder. Jag är helt enkelt inte intresserad. Jag läser en helt annan tidning än min man trots att vi båda läser dagens Österbottens Tidning. Sportsidorna är totalt ointressanta och jag har ofta tänkt att jag inte ens ser vad det står där. I samma tidning kan jag dock notera garnaffärens pyttelilla reklam annons om rea, en annons jag lovar att min man inte sett.

Det här gör att JAG ser virkade alster där dom finns. Detta föder samtal för jag är så pass insnöad på min hobby att jag inte orkar hålla tyst om jag ser nåt fint virkat. Jag har lärt känna en ny vän, en gammal tant. Jag noterade genast hennes vita fina sjal när jag såg den och eftersom vi pratat en del vågade jag gissa att hon gjort den själv när händerna var yngre. Jag fastnade direkt för mönstret och frågade om jag fick ta foto på sjalen. Naturligtvis fick jag det. "Men det var ju inget märkvärdigt med den gamla sjalen. Hur enkelt som helst att virka den", sa min vän. "Du kan låna hem den över natten, jag behöver den inte nu."

Jag fotograferade detaljer för att kunna räkna stolpar, men eftersom jag har svårt att låta bli ett inspirerande nytt projekt började jag på direkt. Jag virkar sällan vitt och sällan i akrylgarn, men nu var det perfekt att testvirka denna sjal i ett garn som jag råkade komma över rätt förmånligt. Jag har virkat mycket den senaste tiden och blivit en mönster slav. Det var riktigt hälsosamt att virka direkt från ett befintligt plagg som har många år på nacken. Virkning är ingen exakt vetenskap, blev lärdomen med denna sjal. Först retade jag mig aningen på att ökningarna inte var exakt gjorda, men egentligen, vem kollar det när sjalen är klar om det är tre eller fyra ökningar i kanten. Bara maskantalet stämmer i slutändan spelar det ingen roll alls om jag ökar på varv fem eller sex. Här är min sjal, som jag ska visa mönsterskaparen när jag träffar henne nästa gång.

Jag kommer att göra fler, men i ullgarn nästa gång. Det var en snabbvirkad rackare. Min vän hade rätt, det var ett enkelt mönster att komma i håg. Jag ska bära den med vördnad för den har en historia!

Gunilla sjalar

 

 

 

 

Vi har hunnit fira påsk! För tio år sen befann vi oss i Thailand. Det är otroliga 10 år sen Anton kom i vår famn på Phya Thai Babies Home i Bangkok. Då, när det thailändska nyåret stod för dörren, var hettan och smogen olidlig i storstan på andra sidan jorden. Då kom en underbar speciell människa in i vår familj. Endast tio månader ung lämnade han tanterna på barnhemmet för en familj, han fick en mamma och en pappa i Nokia Land. Vi har anledning att fira! Vi firar att vi får ha en del av hjärtat i Thailand och underbara barn i huset.

 

Barn som ger oss nya utmaningar så gott som dagligen. Det är spännande att leva med barn! En väldigt svår konkret utmaning fick jag här om dagen. Jag blev ombedd av min dotter att göra Pippi flätor, alltså riktiga Pippi flätor som står rakt ut... Att ens göra en normal fläta i thailänskt hår är fullständigt omöjligt! Det blir nog till att skaffa en Pippi peruk om önskan om att se ut som den starkaste flickan i världen kvarstår. Det här med att hitta för stora skor och olika strumpor klarar hon galant själv!

 

En utmaning jag får, notera får, inte bara måste, öva på är argumentation. Inte min starka sida tyvärr, men jag får öva. Tonåringar kräver svar och är värda svar, genomtänkta och slagkraftiga. Men jag gillar att bollar tankar med en ung människa. De ungdomar jag känner har fina tankar! Och de får finna sig i att jag lägger mig i deras funderingar samt sitter och virkar i soffhörnet då de är här. Jag erkänner att jag sliter mitt hår ibland, men tiden med tonåringar är riktigt intressant och givande. De kräver närvaro och tid. Men allt har sin tid. Träffade som hastigast min svägerska igår och hon nämnde tidtabellen för de vuxna kusinernas flyg och planer ut i världen. Okej! Det är några år som jag sitter över kaffe koppen och pratar, argumenterar och dividerar, sen flyger de våra också. Jag får ta tillvara tiden som bollplank och hoppas att nåt av det jag säger fastnar trots att mina argument sågas ner till sågspån.

 

I väntan på nådefull audiens hos tonåringar är det bra att vara tillgänglig. Jag virkar en del! Min spindelsjal avancerar. Den glittriga växte till sig under bussresan tur-retur till Helsingfors, men det är några varv kvar än. Om några dagar är det tjugo år sen jag fick gifta mig med den bästa mannen i världen och vi har firat lite för tidigt med en resa på tumanhand till musikalen Mamma Mia. För tio år sen firade vi bröllopsdagen under palmerna i Hua Hin Thailand, nu var Helsingfors lagom långt borta för både barnen och plånboken.

 

Ja, så tipsade en väninna mig om en sjal som bara måste testas. Den bär mitt namn. Sök på Gunilla sjal, sa hon, när jag bad om mönstret. Jag hittade det och som vanligt är väl alla goda ting tre, eller hur?!

Både stickning och virkning i ett. Perfekt!

 

 

De ser så små och skruttiga ut när man är klar. Nästan så man blir less på det man gjort. Men så blockar man...

... och simsalabim, sjalen sträcker ut sig över en normal stor madrass!

Jag gjorde ett försök att sticka de fyra sista varven i morsstickning för att kanten inte ska rulla sig. Verkar vara rätt lyckat. Sjaldelen stickas först i förkortade varv i slätstickning och kanten virkas sen. Den vit, grå, beige randiga är ett merino ull garn från Katia, den gröna är ett Drops Delight, garn som jag köpte hos Tapion Lankakauppa i höstas. Det finns garn kvar till en tredje av det beige vita...