Vi börjar summera...

  

År 2014 börjar lida mot sitt slut. Det är dags att summera. Det har hänt massor i år så det blir flera inlägg. För det finns saker jag vill dela med er!

December rusade förbi med en himla fart o nu är vi på bättre sidan om jul. Vi går mot ljusare tider. Trots att december fylldes med jobb, julfester, vardag, begravning o glada intensiva dagar hann jag handarbeta en hel del. Jag har en skrivbok där jag skriver upp allt jag handarbetar. En titt i den o jag noterar nytt personligt december rekord.

En natt kom jag bara på vad jag ska göra med alla mina små rest nystan av Novitas Nallegarn. Ni vet de där som jag bara plockat fram o tillbaka vid varje inventering hela det senaste året. Det där som är för lite för att ensamt räcka till nåt vettigt. Resultatet är denna regnbågssjal. Jättenöjd, mest över att jag slapp restgarnen. Den har ännu ingen ägare men det brukar visa sig så småningom. Denna sjal ska inte ses som nån manifestation för eller emot den decemberaktuella debatten i riksdag o regering, Den ska bara ses som en glad sjal. Världen är inte svart-vit, den behöver färg!

Ett par sjalar i kärleksknutar har kommit till, en del till tomtens säck, en del bara för att jag ville. Det blev väl sex stycken om jag minns rätt. Världen är inte svart-vit, men svart o vitt är rätt snyggt. Den svarta och den röda är virkad i Novitas Teddy garn. Två nystan är perfekt till en sjal.

Den vita blev en julklapp. Förra julen fick jag ett nystan Hile garn av syrran, vitt o glittrande. Jag har länge grunnat på vad jag ska göra av det, men köpte ett till för säkerhets skull. Det är kanske ofint att ge tillbaka det jag fick i julklapp ifjol, men jag förädlade garnet lite o hoppas hon sliter den med hälsan.

 
För en tid sen fick jag en påse garn som jag fick använda fritt. Ni ser själva, av etiketterna att dömma har garnet rätt många år på nacken. Jag tackade o undrade stilla om jag nånsin skulle sticka nåt av det. Det var verkligen inte inspirerande! Men nu blev det två sjalar. Och de blev riktigt bra, garnet till trots! Tiden var inne!

Det är så här förstår ni: Jag har en väninna som nappade på min ide om att sälja sjalar för ett gott ändamål. Hon tog mina sjalar under armen o kom tillbaka med pengar. Hon lyckade hitta rätt människor till dem. Och jag kan meddela att diakonin fick lite grejer som jag vet att de ger till behövande. Men som ni ser sporrade det mig att fylla lagret igen.

Nu avslutar jag handarbetsåret med en svartvit pyttipanna... Mer om resten av vårt år nästa gång.

En underbart skön dag börjar ljusna. Ledig, hemma... Dottern hade egentligen inbokad dagisdag, bara för att det finns dagar att använda, men vi bestämde gemensamt att vi struntar i den o tar en hemma mys dag. Vi kröp tillbaka ner under täcket en stund sen övriga familjen stuckit i väg, gömde oss för Mårran o allsköns monster. Nu springer hon runt i enbart strumpbyxor o jag drog på mig världens fulaste hemma byxor, mina chockrosa mjukisbyxor som inte ska gå utanför dörren.

Måste berömma mina underbara barn! De är fantastiskt duktiga! Speciellt på att sprida ut leksaker jämt över hela huset! Men det stör mig inte! Det vittnar om lek, lek på riktigt. Och det är världsviktigt! Lite ska jag röja, sen ska vi spela memory o så ska går vi ut i skogen en sväng, den där enda timmen det är ljust så här i mörka december... Säger som min mamma: Städat hinner jag ha sen, när barnen inte längre bor hemma...

Adventkalendern

Första luckan i adventskalendern öppnas idag. I dagens lucka finns det garn. I vårt vardagsrum har vi en gammal vedlåda från förr i tiden som soffbord. Den gömmer mitt garnlager, min skatt. Idag har jag öppnat luckan jag inventerar mina garn o känner inspirationen komma krypande igen. Min vedlåda är i dagsläget välfylld o jag har så där halvhjärtat bestämt mig för garnköp stop, för återstoden av detta år. OM jag inte kommer över nåt riktigt fynd förstås... En månad ska jag väl klara.

Jag har hittat min passion, kanske till och med min gåva. Den vill jag använda! Jag tror jag fått inspirationen av en orsak. Det gör mig glad o förväntasfull inför varje nytt projekt. Jag har hittat min grej o jag mår så bra när jag får utlopp för min kreativitet. Vi behöver alla hitta vår grej här i livet. Göra sånt som fyller oss med energi o glädje. Det kan dessutom bli till glädje för andra om vi gör det vi är ämnade att göra o inte struntar i vår längtan o de gåvor vi fått.

Min man har hittat sin ventil och idag ska jag försöka göra honom sällskap till Träningsverket. För kärleks skull o lite för min lekamen. Jag får erkänna att jag avskyr att träna o gör det så lite som möjligt. Men tack vare några människors passion o längtan finns det ett gym i vår lilla by o det borde jag väl använda.

Första advent

Ännu en vecka till ända. Ännu en sjal till lagret. I morgon skriver vi december. Vi har firat första advent med gudstjänst o hantverkarmarknad. God mat o chokladtomtar... Parmiddag med goda vänner o äldste sonen på läger.

Jag har tagit mitt beslut. Det var dags! Tjänstledigheten har gett mig välbehövlig eftertanke o beslutet mognade fram. Tack o hej blommor o kundservice. Välkommen nåt nytt... Välkommen osäkra inhopp-vikarie tillvaro. Jag har sagt upp en fast tjänst till förmån för en väldigt osäker framtid rent ekonomiskt. Men jag trivs inom åldringsvården o stannar där. Med lite vemod i hjärtat, och full av tacksamhet efter många år på blomsterhandeln med underbara arbetskamrater o fina kunder, men med vetskap om att jag gör det rätta just nu, vänder jag blad på riktigt. Allt har sin tid!

I många år har jag jobbat med människor o trivts. Det gör jag nu också o trivs, på ett annat sätt. Inom kundservice har man sällan tid. Som vikarie på ett äldreboende har jag tid. Du kan inte rusa fram, de kan helt enkelt inte gå så snabbt. Jag har Tid för min familj o för mina extra barn som betyder oerhört mycket för mig. Det känns som om prioriteringen mognat fram. Det finns Nån som vill det här o sanktionerar mina hjärteval. Allt är inte pengar här i världen! Det är det här jag ska göra nu, fast jag aldrig aldrig nånsin skulle jobba inom vården. Mina svägerskor o min syster, alla vårdare till yrket, gnuggar väl händerna efter alla mina kommentarer under åren, om att jag verkligen inte skulle vilja jobba inom vården.

Snart december o ni får finna er i att inte få så många bilder på handarbeten. Det kan hända att nåt ska ner i nån tomtesäck, vem vet... Men annars hände det som händer ibland, inspirationen bara försvann. Som om nån dragit ur proppen. För det mesta har jag två, tre projekt på gång, bara att ta tag i nästa när ett är klart. Men plötsligt var det tomt i skallen. Ingen inspiration alls. Bra med en kreativ paus kanske...

Men kärleksknutarna fortsätter fasinera mig. Den här är virkad i Novitas Hanko garn, till en del gjort av återanvänd bomull. Gillar garnet, tjockt o rätt mjukt, perfekt för kärleksknutar. Är man allergiker är det dessutom ett fantastiskt alternativ till ull garn...

Jag har övervägt att sluta blogga eftersom jag ändå inte hinner med min blogg som jag skulle önska, men jag vill ändå fortsätta. Jag får inse att tiden inte finns just nu, men kanske nångång o ibland. När jag inte har tid har jag tusen fina formuleringar i min skalle. Jag har tusen saker jag vill skriva om men allt är som bortblåst när tiden finns. Sen är jag 40+ o förstår att hålla käft fast jag med ålderns rätt skulle kunna ha åsikter om en hel del. Jag är inte den som bloggar av den orsaken, att påverka o ha åsikter. Jag handarbetar o är mamma. Det är orsaker nog för mig att våga mig ut i bloggvärlden, trots min oproffsiga stil o oregelbunda uppdatering.

Till salu - För en god sak

Nu har jag fått en idé! Jag har ju ett litet lager på sjalar o tänkte så här:

Skulle du hitta din sjal bland mina, så är dom till salu! Skulle det vara så att du är intresserad av att äga en av dessa är det bara att hojta till med ett meddelande till mig. Ni får bjuda fritt vad ni kunde tänka er att ge! Skulle det vara så att jag får en slant för mina sjalar går dessa slantar oavkortat till julklappar. 

Julklappar till bättre behövande, inte till mig själv! När jag tänker efter har jag egentligen allt jag behöver. Men det finns dom som inte har det. För dem blir jul o julklappar en börda. Därför har jag tänkt att ge ett par gåvor till insamlingen Joulupuu. Det gör jag hur som helst, men om jag får sålt mina handarbeten blir det fler julklappar till nån som annars kan bli utan.

Gränslösa garngåvor o kärleksknutar

Jag är numera en helt vanlig trebarns mamma... Jag börjar som förra gången. Den här gången som ursäkt att bloggen lämnats å sitt öde i flera veckor. Jag har helt enkelt inte tid...
Är lite chockad över att mitt förra inlägg faktiskt lästs och delats...
Jag inser att jag har bloggat mest för mig själv o mina nära. Men jag skäms inte det minsta! Jag menar varje ord jag skrev! Man ska vara beredd att adoptera, ja, men inte rädd!

För snart två veckor sen blev det strömavbrott. Ett modell historiskt större. Vi var utan el rätt länge! Jag skulle egentligen jobba men fick fara hem då min arbetsuppgift för dagen inte gick att utföra utan el o varmt vatten. Villrådig inför att dagen inte blev som jag tänkt, bestämde jag mig för att satsa på en välbehövlig tupplur! Dottern åt mysfrukost i stearinljussken på dagis i alla fall. DÅ, efter tuppluren, fick jag för mig att testa kärleksknutar. Inspirationen bara rann över mig! Jag har länge tänkt testa men det har bara inte blivit av. Jätteskoj, o enkelt! Först trodde jag mig ha löst ett mysterium med att lära mig tekniken, var lycklig ett par dagar, tills jag insåg att jag inte knäckt gåtan i alla fall. Det är nämligen så att jag inte kommer till ro förrän jag löst hur mormor gjorde den sjal min mamma har. Jag har inte sett den på ett tag o kom i håg att den var virkad men ack, nej... Det får jag grunna vidare på, men jag lärde mig nåt jätteroligt i alla fall. En vecka senare har jag gjort tre sjalar virkade i kärleksknutar. Den vinröda är min egen! Den senapsgula är syrrans. Jag var snabb att föreslå ännu en bytesaffär när jag insåg att hon gillade tekniken o jag hade precis det senapsgula garn som passar till hennes mössa o vantar. (Sen ville jag ha en tröja åt dottern...)

Förutom att trassla till kärleksknutar har jag hunnit sticka lite värme åt några barn någonstans. Ett par stickade sockor ska åka utrikes med Hoppets Stjärna o ge lite julvärme. Jag berättar inte det här för er för att skryta över hur bra o duktig jag är. Jag berättar det här för att jag brinner för att handarbeta. Jag verkligen älskar att sticka o jag tror jag har fått den gåvan för att ge den vidare. Ibland blixtar det bara till i skallen på mig när jag vet jag jag ska göra o vem som ska få det. Det är intressant! Jag fick en förfrågan häromdan. Kunde jag sticka vuxensockor som diakoniarbetarna kan dela ut till frusna fötter? Nöden finns nära! Javisst kan jag det! 

Adoptivmamman i mig ilsknar till!

Jag är numera en helt vanlig trebarns mamma! Jag märker att jag tagit ett par steg vidare o lämnat adoptionsvärlden. Tänk att den dagen skulle komma även i våra liv! Men dörren till adoptionsvärlden står hela tiden aningen på glänt o ibland slås den upp igen. Med kraft! Och känslorna bubblar upp, lycka, glädje, förvirring, väntan, uppgivenhet... Allt det där som blev vår väg finns djupt inom mig.

Jag träffade en kvinna för ett par dar sen o jag har varit arg sen dess. Min vän är oerhört trevlig, så det är INTE därför jag är arg! Jag är arg för att jag i vårt samtal blev påmind om hur blivande adoptivföräldrar måste genomgå skärseld o tankeplåga utan dess like redan innan ansökan om ett barn har lämnat Finland. Jag har varit där, överlevt o fått egna erfarenheter som gör att jag idag kan ta domedagsprofeterna med en klackspark. Men det kan man inte när man väntar sitt första barn. Därmed blir det svårare att förbereda sig på adoption än det borde vara!

Som blivande adoptivförälder är du i klorna på myndigheter och "förstå-sig-påare" som gör sitt "skrivbordsbästa". Vi ska vara förberedda på ALLT som kan tänkas dyka upp i vårt adoptivföräldraskap. Gott så! Våra blivande barn behöver få föräldrar som är förberedda på det speciella som ändå kommer med en adoption. Våra barn har en ryggsäck och är födda under omständigheter som gör att de kan behöva extra stöd o hjälp framöver. Adoptivbarn lär enligt statistik vara över representerade bland ungdomar med problem. ( Kanske det syns i statistiken att deras föräldrar har lägre tröskel att söka olika sorters hjälp eftersom man tror att inget kan få gå utan problem med adoptivbarn...) Myndigheterna har rätt, adoptionsrådgivningen med socialarbetaren är både bra o nödvändig, absolut. Eftersom barnen har ett speciellt utgångsläge behöver vi föräldrar ha mognat i våra tankar kring att det kan förekomma specialbehov o tunga frågor att ta tag i. Men nån måtta på det förberedande eländet får det ändå vara! Men vem katten skulle komma på att skrämma en blivande mamma på förlossningsförberededande kursen med att barnet troligen är panikslaget de första åren för att sen få beteendestörningar, som i förlängningen leder till att du har en drogmissbrukande son i övre tonåren??? Jag blir så ilsken ända ner i hjärteroten att detta fortfarande förekommer.

Jag minns så väl när vår socialarbetare, som också jobbar med barnskydd, ondgjorde sig över hur vi ska utredas när det finns föräldrar som bara får sina barn o är barnskyddklienter redan innan de lämnat bb. Hon satt o önskade att hon kunde få jobba på liknande sätt med biologiska föräldrar som inte alls tänkt en tanke på barn före de plötsligt har dem. Men innan vi får lämna ansökan om att ens få börja vänta på ett barn ska vi adoptivföräldrar numera psykologutredas!

När en kvinna, ett par, berättar för omgivningen att de väntar barn blir glädjen oftast stor runt om dem. Grattis, va roligt att ni ska få en baby! När en blivande adoptivmamma o pappa berättar samma sak blir reaktionerna blandade. Har ni tänkt igenom det här nu? Vi ska vara pålästa, ha tänkt igenom adoptionen ur minst 100 synvinklar för det kan ju hända att vårt barn blir mobbat för sin hudfärg, att vår son eller dotter inte accepterar oss eller att vi med säkerhet får ett barn med läs o skrivsvårigheter. Vi kan inte bli gravida "i misstag". Redan det faktum att man blir tvungen att vända på varje tvivel kring om man vill ha barn kan göra en människa förvirrad. När man börjar en adoption lämnar man osäkerheten med att bli gravid o nu vet man att det i alla fall blir ett barn. Kan vi då inte få glädjas en stund, ett par månader åtminstone innan åren av väntan börjar tära på oss?

Ingen, ingen, absolut ingen, vet vet hur framtiden ser ut för de barn man får. Varken barn som legat i din mage eller som kommit hem med Thai Airways. Man ber inte en nybliven gravid visualisera hur skräckslagen babyn kommer att vara när ni kommer hem från bb! När ni går på föreberdade kurs handlar det om att få ut barnet o andas rätt. När vi går på förberedande kurs handlar det om hur vi ska ta en tonåring som säger: Du är inte min mamma. Då, om nånsin, handlar det om att andas rätt. Men det kan man inte ta in när man just blivit gravid! Det ska man inte kunna ta in då! Då ska man glädjas åt  förväntan på att få ett barn.

All den här skräckpropagandan som man tvingas ta in som väntande adoptivförälder påverkar en. Vi gick hela första året som föräldrar o väntade på den stora skrällen, den stora paniken som vi läst skulle komma.
Vi väntar fortfarande, ytterligare två barn rikare, på "the big bang"... Vi har blivit välsignade med friska barn, barn som haft det bra i sitt födelseland medan de väntade på oss. Där fanns människor som älskade dem, kramade dem o förberedde dem på oss. De problem vi hittills mött är inte större än de "normala" trotsåldrarna o en hel antibiotika kur under 12 år som föräldrar. Visst finns det många barn o ungdomar som verkligen mår dåligt o försöker hitta sig själv o sin identitet, både adopterade och biologiska. DÅ, när det händer måste vi ta tag i det o göra vad vi kan för att vända det onda till nåt gott. Men som föräldrar kan vi inte sitta o oroa oss för NÄR det ska hända, då missar vi livet.

Jag kunde skriva tills tangenterna blir röda...Vet inte till vilken nytta, men jag slänger ut mina tankar till er som information o lite tankeklockor. Vad jag egentligen vill få sagt är: Det KAN gå bra att adoptera! Ett adopterat barn blir inte per automatik mobbat o självdestruktivt! Jag tror och vet, att vi är många, många lyckliga föräldrar här i världen. Lyckliga för att vi fått just våra barn från en annan del av världen o på så sätt blivit tusenfalt berikade.

Under vårt samtal ringer min son o kollar om det är ok att ta hem en kompis efter skolan. Ja visst är det ok... 

Höstlov

Jag älskar lugnet o ron ute på myren. Det är underbart att känna gummistövlarna sjunka ner i mossan o höstkylan nypa i kinden. Vet inte vem som blev mer skrämd, fågeln eller jag som båda nöjt av tystnaden, vi trodde båda att vi var ensamma. Här ute vid åkanten finns friden, och lite tranbär. För att friden ska blir min åker jag hit varje höst, om så bara för ett par timmar. Det är kallt om fingrarna att plocka tranbären nere i den frostbitna mossan. Nån stor mängd bär är det inte fråga om, en dryg halv liter, sen var mina fingrar redo att krama en varm kaffekopp hemma hos svärföräldrarna. Men sen när vinterstormen viner ska vi äta tranbärsparfait o när förkylningen knackar på dörren slänger vi in ett par tranbär o förkylningen brukar vända om i dörren. Medan jag var på tranbärsreatreat var alla barnen ute i skogen med farmor o plockade trattkantareller, så vi avnöjt svampstuvning till kasslern sen väl hemma igen.

Efter en instensiv höst med skolor, dagis o jobb kom höstlovet som ett välkommet avbrott. Konstigt att semestern alltid kommer så lägligt. Vi lämnade hemmet, visserligen bara över en natt men så välbehövligt. En liten Österbottnisk biltur med lite shopping o sen ännu mera shopping tillsammans med familjen kändes helt rätt. En nattlig gäst i vårt hus, familjegudstjänst och te hos goda vänner har verkligen förgyllt vår helg.

Om nån vecka har jag födelsedag o den för tidiga överraskningspresent jag fick av min familj kommer att värma mig länge. Jag har länge tänkt besöka Tapion Lankakauppa, Tapios Garnbutik. Har handlat garn av nämnde Tapio på nätet men inte tagit mig tid att besöka honom, det ligger ju inte riktigt i närknutarna. Nu hade min man vänligheten att ta omvägen via Kauhajoki på väg från bybutiken i Tuuri. Jag gick in, ensam, med de uppmuntrande orden: "Ta tid på dig nu när du är här. Nu ska du se ordentligt!" Och det gjorde jag! Jag "skåda till o me som Essiboa, me händre!" Jag kände på nystan, njöt o bara tog in allt godis som fanns där. Ett paradis för garngalningar! Bestämde mig efter noga övervägande vilka nystan som skulle komma med mig hem. Oj, vad vi ska ha skoj framöver än, mina nystan o jag. (Viskar: Okej då, det blev 23 nystan...) Men när jag en gång hade möjlighet, tid o råd var det väl bäst att passa på eller hur??!! Helt klart värt ett besök! Det fanns garn för alla smaker, alla plånböcker o av alla kvaliteter. Underbart, jag är ännu varm i själen av allt garn.

Den senaste tiden har jag jobbat rätt mycket för att officiellt inte ha nåt jobb. En fantastisk tid i mitt liv, med många nya erfarenheter! Jag har stickat o virkat en del mellan alla vardagsbestyr o alla mina olika jobb. Det är också fantastiskt att hinna vara kreativ! Ett par handledsvärmare åt min gubbe, en pyttipannasjal o ett par sockor bokförs som färdiga. Har haft en lång sock-stickar-paus, men nu är jag på gång igen. För närvarande ligger en halstub på stickorna. Det kan hända att den åker utomlands tillsammans med Hoppets Stjärna. Några par barnsockor ska åtminstone resa med dem.

Ps: Är lycklig över ett inköp i stora shoppingpalatset. Inte det dyraste inköpet, endast 3;95, men jag blev lycklig över att hitta en klippdocka. Typ en sån som jag hade när jag var liten. Den har jag nu introducerat för dottern och jag tror jag är snäppet lyckligare även om hon direkt tog den till sitt hjärta. Ds.

Bob Marley mössa o pytt no 20

Nallen får sitta modell. Bob Marley mössan är i användning. Tonåringen beställde en sån o jag gillar virk utmaningar! Helt nöjd är jag inte men den duger. Bilden gör inte färgerna rättvisa. Det är rätt reagge grön färg egentligen. Jag använde Novitas Sju Bröder o garnet räcker till nästa förbättrade version och till en matchande halsduk än. Jag hittade sist o slutligen två mönster som jag ändrade om lite för att passa en trettonåring.

Pyttipannan har ju blivt en av mina favoriter. Jag får inte nog av dem. De är jätteskoj att sticka helt enkelt. Jag testade att göra sjaldelen i slätstickning den här gången. Inte så lyckat för övre kanten rullar sig lite trots blockning. Nästa gång ska jag testa moss stickning tror jag för nästa är på stickorna. Kom över Marks o Kattens Eco baby bomulls garn i en fyndpåse o jag måste bara försöka göra en pytt av bomullsgarn efter alla ull o mohair varianter. Sen kom jag helt oväntat över gammalt silkesgarn o för detta har jag stora planer... Ska bara virka julsjalen klar först!

So much yarn, so little time...

Tankevirrvarr och fjärils drömmar

Om jag hade haft tid att sätta mig vid datorn igår kväll hade det här blivit ett verkligt okontrollerat ordflöde. Jag hade en fruktansvärd skrivklåda, men inte tiden att skriva. Min son behövde dessutom datorn länge o väl för att formulera kryptiska ordvändningar för ett skolprojekt.

Tur för er, ni slapp det virrvarr av tankar som snurrade i min skalle. Både viktigt och oviktigt. Ni behövde inte läsa mina funderingar kring framtiden, den med ett par spännande frågetecken efter varje påstående, mening o tanke. Ni slapp min iver över de lärdomar jag fått det senaste året då jag lärt mig köra "Purmo Flyget" och lärt mig namn på fler mediciner än Burana. Jag har fått förmånen att inse en del fakta kring människans åldrande och det är oerhört givande för en kassatant med trädgårdsmästarbetyg

Om jag skrivit dessa rader i går hade stycket kring Kyrkpressens artikel om högkänslighet blivit ett långt, eget inlägg. Under det senaste året har mina funderingar kring detta lärt mig att alla inte har ett lika glest nät runt sig som jag. Jag släpper igenom saker som jag inte tycker jag behöver lägga på minnet eller ens reflektera över. Jag fångar på sin höjd de viktigaste valarna o ser inte ens småfisken. Men i min omgivning finns människor som inte tänker lika som jag. Det är en rikedom att inse att alla inte ska vara som jag, jag som alltid varit okänsligt högeffektiv o rationell. Alla har inte förutsättningar att vara lika Österbottniskt duktiga enligt den oskrivna lagen som avfärdrar känslighet som svaghet o därmed en mindre värdefull människa. Högkänslighet måste jag lära mig leva med o inse att dessa underbara människor ser saker på ett vackrare sätt än mig.

Idag är det en ny dag o i mitt hjärta finns glädjen. Glädjen att jag nu äntligen fått ge bort en av mina filtar ur lagret o det är egentligen det jag vill berätta idag! Det är därför jag bloggar idag! ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN har jag fått sända iväg filten på bilden. Den har legat färdig länge! Dotterns gosehund testsover under filten med Thailand flagga på. Under den ska en kille snart få sova. En mamma o en pappa ska äntligen få krama om honom o stoppa om honom hemma hos sig o inte undra hur han har det borta på andra sidan jorden. Det är lika fantastiskt varje gång nån får barnbesked. Vi som varit där får gåshud vid blotta tanken. Vi gläds av hjärtat att deras väntan är över o att planet snart får lyfta mot den son de längtat efter så länge. Och vi som varit där borta i Thailand längtar lite tillbaka, men ändå inte... Vårt liv är här, men en stor del av hjärtat finns alltid där. Under den heta solen, i smoggen o svetten föddes vi som familj o det gör att de thailänska färgerna alltid vajar högt hos oss!

Jag har hunnit förfärdiga den sjal jag nämde häromsistens. Den som inte tålde fotografering o liknade en säck. Min första Butterfly Dream, en fjärils dröm med mönster från Drops Design, är klar o på väg till sin ägare. Garnet är min Hofors souvenir, Järbo garnet Stella.

Sen jag har ju lite svårt att hålla mig till bara en... en sjal av ett nytt mönster alltså. Så dottern fick en pastellig variant till sin fin ljusrosa klänning med rosor på. Ett bomullsgarn som hette Candy av märket Katia, mjukt o följsamt att sticka.

Ännu, en bagatell tanke måste jag dela med er innan jag slutar trakassera er idag: Jag gillar ju verligen Fazers Pantteri och hade stora förhoppningar på deras nyhet, uutuus: Black and white. Men till er vänner av Pantteri måste jag meddela min högst personliga åsikt efter att ha provsmakat en hel påse: Varning! Nää, inte nån höjdare! Jag låter nog bli den i fortsättningen. Jag äter så pass lite godis, att då jag gör det, vill jag äta nåt som faktiskt är gott! Black Shot!

Ängladottern fyller lättviktare

För 16 år sen föddes vår änglaflicka. Hon, som gett och ger oss så mycket, trots att hon inte finns här med oss. Hon väntar på oss, hemma i himlen sen. Det är vår förvissning o vårt hopp. 16 år, det är länge sen o killarna konstaterade vid frukostbordet i morse att deras storasyster skulle fått ta körkort för motorcyckel nu i höst. Jag sörjer henne inte. Jag är trygg i vetskapen om att det skulle vara så här. Precis som det är idag!

Men då för 16 år sen vändes livet upp o ner på mindre än en minut. En vanlig rutinkontroll på rådgivningen, gravid i vecka 32. Jag hade mått så bra o jag hade börjat tro att vi skulle få en baby till slut. Vi hade kämpat så. Fyra provrörsbefruktningar låg bakom oss. Nu hade vi köpt barnvagn o började hoppas att vi äntligen skulle få bli föräldrar efter år av ofrivillig barnlöshet.

Inga hjärtljud hördes o en knapp timme senare konstaterar gynekologen på mördrapolikliniken faktum: Ingen hjärtpulsation!

Som adoptivmamma är jag extra rik, på många sätt. Jag har fått pröva på att föda normalt. Det är jag väldigt glad över. Trots att hon inte skrek när hon kom ut vet jag vad andra mammor talar om när de talar om sin förlossning. Men jag vet också att man kan må precis lika illa när flygplanet lyfter mot fjärran land o det barn som väntar på dig på ett barnhem där. Jag vet hur det känns i kroppen efter en förlossning, men jag vet också att kulturchocken i landet långt borta gör dig lika omtumlad i hjärta o hjärna, när du ska besöka ambassader o ministerier redan dagen efter att du blivit mamma.

Då var sorgen extra påtaglig för att framtiden verkade mer barnlös än någonsin. Hur skulle det bli för oss? Skulle vi nånsin kunna få några barn? Skulle vi orka med fler provrörsbefruktningar? Barnmorskorna gjorde att fantastiskt jobb. Jag är full av beundran över deras sätt att hjälpa oss i den situationen. Allt är inte enbart lycka på en förlossningsavdelning. De möter sorg o död även där.

16 år senare är vårt hem fyllt av barn, egna o lånade. Livet blev fantastiskt! Den stora familjen blev vår till slut. Precis som vi önskade! Det tog bara lite längre tid än vi själva tänkt oss o en liten omväg via Thailand. Jag har inte burit mina barn i min mage. Jag har burit dem i mitt hjärta, VI har tillsammans burit dem i våra hjärtan, min man o jag. Ett adoptivföräldraskap är mer jämlikt. Pappa kan också beställa brottsregisterutdrag o köa hos magistraten. Det är inte bara mamma som ska lämna urinprov hos hälsovårdaren. När ÅR av väntan tär på oss kan vi trösta varandra för båda vet hur den andra mår. Det är inte bara en som bär på en tung mage.

Jag sjunger med Carola: "Fastän din vagga blev en grav...Inte ett enda barn får förgäves liv nångång." Emilia är en del av vår stora familj. Jag skulle inte vilja vara utan henne o det jag lärt mig genom att förlora ett barn! Tack vare henne lever jag det liv jag lever idag. Tack vare henne prioriterar vi som vi gör i detta hem. Vi vet att livet inte är nåt självklart att ta förgivet.

I kväll blir det prinsesstårta till kaffet som tradtionen bjuder!
( O firar samtidigt nyheten att snart lyfter ännu ett plan mot Thailand med föräldrar som äntligen ska få en son i sin famn... )

Ljuvliga höst

"Det blir extra kallt när vintern är här, om rönnen har ovanligt rikligt med bär. Då är det säkrast med dubbla luvor om man vill slippa midvintersnuvor."

Ska man tro på Majas alfabetssånger blir det en kall vinter som ligger framför oss. Jag älskar rönnar o jag älskar hösten. Jag är höstbarn! Det finns ingen årstid som är så fräsch o ljuvlig som hösten. Just den här tiden på året är fantastisk. Även om det är fruktansvärt svårt att klä skol-o dagisbarn på ett vettigt sätt, med kalla mornar o varma dagar, så är det en klarhet i luften som jag bara älskar. Den riktigt heta, tunga, äckelvärmen är borta o man orkar tänka igen. Sen vet ni ju, ni som känner mig, att jag älskar vardagar. Rutiner o det där allra högst vanliga livet, med skola, mat och sovtider, jobb, ordning o reda. Semester har sin tid, men vardagar har sin!

Vi har kört igång med skola o dagis. Lilla fröken var redo att lämna hemmet. På dagen två år efter att hon landade på finsk mark med sina nya föräldrar o bröder var det dags att självständigt vara första dagen ensam på dagis med nya kompisar o tanter. Hon packar väskan o är glad att få, likt bröderna fara till sin "Bamse-Skola". Jag får smyga ut papper från dagistanterna ur väskan för enligt fröken har jag inget med dem att göra! Hon tar fram dem, sitter o läser, sätter tillbaka sina "läxor", precis som hon sett pojkarna göra med sina böcker o papper.

Mellankillen börjar fyran o får engelska på schemat. Och ja, store killen han stiger på bussen o är numera högstadieelev borta i kommunens centrum. Han är lika lång som mamma o det går utmärkt att ha pappa med o köpa skor åt honom. De har nämligen samma skostorlek! Jaha, vart försvann tiden?

Även pappa har börjat jobba igen efter en välbehövlig sommarvila o alla är vi inne i vardagslunken. Själv jobbar jag perfekta 50% o hinner fixa, tvätta, laga mat, skjutsa, läsa läxor o tjata o tjafsa på ett sätt som gör att familjelivet flyter på. Hålla koll på träningar, tandläkartider o kalas tar tid o ork. Det är med mig som med luffarn i Rasmus på luffen: "Jag är nöjd med lite, när det gäller jobb!"

Min nittonde pyttipanna blev färdig härom sistens. Ett beställningsjobb, faktiskt. Svart glittrande pajett garn, Novitas Säde. Måste säga den blev stilig o till beställarens belåtenhet. Nu har jag en ny beställning på gång som inte tål fotografering i detta skede. Det ser ut som nåt konstigt i dagsläget, typ en säck, när sjalen ligger på rundstickor o inte kan visas i sin fulla bredd. Ett nytt mönster för mig som är rätt intressant, men den tar tid. Sen blir det väl att sticka på både varma ull sockor o dubbla luvor inför den kalla vintern, tror jag!

Jag ser fram emot hösten. Jag tror det finns utmaningar som väntar runt knuten... varje dag, egentligen! Ska börja redan nu med en av dem o leta reda på ett par jeans som borde finnas nånstans. Sen ska jag ta mig ut till nästa, hallonsnåren o där ligger utmaningen i att undvika jordgetingarna som jag stiftade onödigt nära bekantskap med här för en tid sen. Men jag kan inte låta bli att hämta hem hallonen. De var för stora o för många för att låta jordgetingarna ha dem för sig själv!

Sommarsjalar

Ett antal sjalar har blivit till i sommar. En del i rekord fart under mitt päronträd. En del lite segare ufo-projekt har äntligen blivit klara. Jag fyller lagret, så få se om jag vågar mig med på nån julmarknad...Jag har hittills saknat mod att sälja det jag gör, kanske, kanske inte... Kan inte bestämma mig för om jag gillar julsjalen ovan eller inte. Ska i alla fall göra den klar, tror nog den hittar sin ägare den med. Sen ser jag fram emot att testa lite nya mönster o garn som jag hittat.

Vi hade i alla fall tur med vädret...

Det bästa med att resa bort är att komma hem, eller hur?

Nåt med det mest idiotiska man kan utsätta sig för är en familjesemester i husbil!!! Men samtidigt är det nåt av det bästa du kan göra! Knöla in en fem personers familj, varav tonåringen är tvingad med mot sin vilja, tioåringen allmänt tvär och en livlig treåring, samt svärföräldrar i en husbil, den hetaste veckan på året och det är som bäddat för katastrof. Eller åtminstone rätt jobbigt.. För handen på hjärtat, hur ofta är det underbart att resa, äta, och sova på ett ytterst begränsat utrymme i extrem hetta? Den där lyckliga familjebilden i camping brochyren är en utopi. Ni vet den där alla föräldrar ler avslappnat o alla barnen är nöjda samtidigt. Alla föräldrar som ren varit på en kortare dagsutflykt vet att det där är trickfilmat!

Verkligheten ser ju annorlunda ut. Nåt barn är alltid på dåligt humör, hungrig, och eller trött. En, eller båda föräldrarna tappar tålamodet då inget fungerar enligt planerna. Fel mat severas, nån får sova x antal timmar för lite och campingen saknar den mini golf bana man kankse antytt i ett svagt ögonblick att ska finnas... Just den där perfekta familjebilden vid sevärdheten som finns i brochyren, den finns inte i mitt fotoalbum!

Den resa vi nu gjort klassar jag, detta till trots, som en av de viktigaste vi gjort! Vi har kopplat av och verkligen haft en bra resa! Det gör så gott att komma bort hemifrån. Bort från alla saker, sysslor o ovanor. Bort från jobb o allt vardagligt. Redan det faktum att man inte har alla sina grejer runt sig gör att man uppskattar dem mer när man kommer hem. Sen är det så lärorikt att nötas mot varandra i en liten husbil. Man tvingas till hänsyn o respekt, man får lov att hjälpas åt fast det sitter hårt inne. Hur jobbigt det än är för föräldrarna så gör det oerhört gott för syskon kärleken att tvingas till samvaro. Man fostras för livet samtidigt som familjeminnen binder oss samman. Nästa gång vi ser på Vasaloppet i tv kommer hela familjen att minnas att det på upploppet i Mora, åtminstone sommartid, finns en Thai Take Away grill som räddade livet på vår son. Man får helt enkelt lov att ta det där tyngre med en stor nypa salt. Och... jag kan bocka av på listan över platser jag gärna besöker. Jag har gått över mållinjen i Mora, i fäders spår för framtids segrar. Låt vara att det var onödigt varmt med 34 plus grader men eftersom jag avskyr skidåkning är det nog första o sista gången jag passerar målet i Vasaloppet.

Det finaste med den här resan är just att vi fick ha mina svärföräldrar med. Glad att våra barn fick den här resan med dem. Det är oerhört värdefullt att få uppleva en resa tillsammans med far och morföräldrar! Nu är det på sin plats att nämna att mina svärföräldrar hör till kategorin; väldigt trevliga, så det måste påpekas att jag på intet sätt besvärats av deras närvaro. Snarare tvärtom! Jag har glatts åt att dela gemenskapen, se mina barn få vara med dem och njutit av att åhöra samtal o kortspels drabbningar där ingendera parten lägger sig o spelar snällt för att den andra ska få vinna. Sen gläds jag år att våra barn har fått träffa gamla farbror Sigge. Det är värdefulla minnen.

Om alla turister skulle köpa lika lite souvenirer som oss skulle de flesta föräljare få slå igen! Ok, tre dalahästar kom hem till Finland från Rättvik, men i övrigt noterar vi att minnessakerna består av en stor hög stenar, som vanligt, diverse strandfynd samt garn... Jag klarar mig förträffligt utan souvenirbutik, bara jag kommer över lite garn. Införskaffade lite Järbo garn, som inte hittas i Finland, i Hofors som kommer att bli varma minnen för min del.

Innan natten kommer vill jag tacka, för den dag Du gav, för dem jag mötte...
För ett liv som mognat något, Herre, vill jag tacka!