Det här med att vänta barn

Jag håller på att virka en babyfilt. INTE för att jag behöver en, utan bara för att jag vill. Hade bara ett bra garn för en babyfilt i mina gömmor och en lust att testa ett virkmönster. Faktiskt vet jag inte vems den ska bli än. Känner ingen,som mig veterligen, väntar barn just nu. Men jag har tänkt en del på det här med att vänta barn den senaste tiden.

Dottern skulle vilja ha en liten bror eller syster. Hon är tre år, på väg mot fyra, och älskar pyttesmå barn. Nu vet ju alla att det INTE blir fler barn i det här huset. Vi är färdiga, punkt och amen!!! Hon får hålla till godo med att låna nån baby att hålla i famnen nån gång. Sen vet hon också att mamma inte kan ha en baby i magen för det har vi diskuterat en del sen det blev aktuellt då några kompisar på dagis blev storebröder. Hon vet att hon inte har legat i min mage, utan i mitt/våra hjärtan. Hon vet att hon låg i sin thailändska mammas mage och att hon väntade på oss på sitt barnhem borta i Thailand. Hon vet att vi väntade och väntade och väntade och väntade på att få komma och hämta henne. Hon fantiserar om "tanterna" som tröstade henne medan hon väntade på oss. Vi väntade sex långa år på henne... Fyra år var vår ansökan om ett tredje barn hos de thailändska myndigheterna. Hon kom ju, till sist, men det är för länge att vänta på ett barn i sex år! Jag kunde dricka kaffe utan att må illa, jag slapp helt morgonillamående och besök hos rådgivningstanterna... Jag kunde dricka ett glas vin om jag ville utan att behöva tänka på det barn jag väntade. Men jag låg sömnlös av ovissheten, väntan tärde mer på oss båda än nån kan förstå. Jag blev inte utbränd av mitt jobb utan av min graviditet! En graviditet utan dead line... Vi visste inte ens om det blir det barn, inte med säkerhet, framför allt inte när, hur stor eller var. Läste nånstans att; det enda som är säkert med en adoption, är att inget är säkert, och det är så sant, så sant.

Jag kom att tänka på vår väntan på att börja vänta barn häromdan under ett samtal jag hade. Jag kom plötsligt ihåg tiden då vi försökte bli biologiskt gravida. Provrörsbefruktningarna... de finns kvar inom mig. Allt hopp, all förväntan och all förtvivlan. Då det enda man ville o tänkte på var att bli gravid och få vänta ett barn. Tiden då alla ekonomiska resurser gick till mediciner, hormoner och besök på fertilitetskliniken. Den tiden man var stamkund hos gynekologen alla tänkbara tider på dygnet. Usch! Framför allt kom jag att tänka på alla förskräckligt goda råd man fick under den här tiden, i bästa väl mening. "Tänk inte på det så blir det nog, ska ni se.... Skaffa hund, drick slemlösande hostmedicin och grönt te... Ni är ju så unga!" Ja visst var vi unga, och tack och lov för det. Tack vare läkarvetenskapen och medvetenheten om att det här med att få barn inte blir lätt, var vi unga när vi började försöka och har hunnit få tre underbara adopterade barn innan vi blev för gamla. Vi fick den familj vi väntade på. Fast den tid vi väntat på våra barn skulle räcka till många "normala" graviditeter!

Jag fick krama en farmor häromdan. En kram var det enda jag kunde ge, för ord finns inte till tröst, då ett barnbarn flyttar till himlen. Jag vet! Att vänta på ett barn och sen tvingas bära detta barn till graven är det tyngsta som kan hända föräldrar på den här jorden! Runt föräldrarna finns föräldrar o nära som också sörjer.

Önskan efter barn är djupt rotad och förknippad med så många känslor, frågor och planer. Att vänta barn rör om i huvudet på en och när de planer man har slås omkull tar det länge innan det slutar att snurra i skallen. "Att skaffa barn" är ett uttryck som jag avskyr. Barn är en gåva inte nåt man skaffar när helst man vill ha dem. Allt kan hända, det kan hända att de inte vill bli till, att de finns på andra sidan jorden eller att de flyttar till himlen. Det är så mycket vi inte förstår...

Sen när man fått sina barn rusar tiden. De var ju just små, de kom ju just hem... Tittade i gamla album när dottern hade vattkoppor. Hon trodde nämligen att hon skulle förbli prickig för all framtid. Vi berättade att hennes bröder också haft vattkoppor men hon kunde inte tro oss, de var ju inte prickiga. Vi letade fram bildbevis från -06 där hon kunde se att även de varit prickiga men att de försvinner. De har växt också. Hittade i samma veva bilderna från när största storebror kom till oss, ett år o en liten plutt på 71 cm... Nu är vi snart exakt lika långa han o jag. Han har lika stora fötter som jag och jag undrar hur katten tiden kunnat flyga i väg så här. Men de är ju bara bäst, våra barn, fattas bara, så länge som vi väntade på rätt barn!

På BB resa... HuaHin, Thailand 2005

Långbord, vattkoppor o pimpade bananer

Just nu finns det många saker jag gläds över. Jag försöker välja glädje! Det är alltför lätt att missa många små glädjeämnen när vardagen rusar på. Det finns mycket smått att glädjas över! Sen finns det saker att irritera sig på, som till exempel att den här datorn där detta skrivs, för länge sen passerat bäst före datum och fungerar på nåder. Hade jag haft ett par extra hundralappar i min plånbok hade jag köpt en ny för länge sen... Om datorn nu sammarbetar åtminstone en stund till ska jag dela tre glada saker med er en helt vanlig sketen torsdag. (Trots att bildöverföringen inte verkar fungera just idag...)

A: LÅNGBORD
Äntligen, äntligen, har vi fått oss ett nytt matbord! När vi flyttade in här för snart tolv år sen behövde vi ett nytt köksbord. Hittade inget som passade så där jättebra till vårt smala lilla kök, så vi bestämde oss då i för att köpa billigaste billiga bord för att ha ett bord. Så kunde vi i lugn och ro leta ett bättre direkt bara vi flyttat in. Vi har använt billiga bordet i snart tolv år...
Den senaste tiden har det blivit ohållbart på fler sätt. Billigt billiga bord håller inte i tolv år, det har vågat rejält i mjölkglas och kaffekoppar när bordet stått på vingliga ben. När vi flyttade hit bestod barnaskaran av ett stycke två åring och vi rymdes bra runt det lilla bordet.
Nu är den permanenta barnaskaran utökad till tre stycken... Den lilla tvåringen är nu en bredaxlad tonåring och mängden mat som ska rymmas är till volymen rätt mycket mer. Lägg därtill att här i vårt lilla kök passerar extra barn och kompisar i rätt stor omfattning. Vi är många runt bordet i bland. Det är så vi vill ha det och köket är hemmets hjärta enligt mig!
På julafton beklagade jag mig en aning då mor och far trängdes runt nämnda bord tillsammans med oss och kaffekopparna. Vi har letat bord, men inte ännu hittat det där långa smala bordet som kunde rymmas i vårt kök. I samma veva satt min far och undrade vad han skulle ha som vinterprojekt. Pigg pensionär som han är, har han svårt att sitta och rulla tummarna. -"Men jag kan ju snickra ett, sa han, det är ju lätt fixat..." Våra önskade mått tog han med sig i skallen då på julafton, papper är överskattat om man är van att snickra. I går ringde han och sa att bord och tillhörande långbänkar var leveransklara! Min far är en handlingens man. Han fick sitt januari projekt och vi fick vårt bord. Vi kunde genast konstatera att det fyller sin funktion. Vi var åtta runt bordet när vi invigde det i går kväll och till min glädje ryms nu även en liten blomma tillsammans med bullarna och saften! Mycket tacksamma och glada!

B: VATTKOPPOR
På 2006 då vår äldsta gick i förskolan hade han vattkoppor. Lillebror stökade undan sina på samma gång och jag har flyktigt tänkt på att vi har dem att vänta på med lillasyster. För de kommer, mer eller mindre lägligt. I mellandagarna skulle vi träffa mina systrar och strax före vi åkte ringde syrran och meddelade att de kan bli hemma om vi är rädd för vattkoppor. Hon hade precis upptäckt prickar hos sina killar. Perfekt, enligt oss, bring them on! Bättre att stöka undan dem då hon är liten. En person i detta hus var femton när HAN hade vattkoppor och det var inget att rekommendera. Ju äldre patient, desto värre plåga, verkar vara melodin för vattkoppor. Kusinerna hade kramkalas och på dagen två veckor senare fick dottern prickar. Låter knasigt att vara glad att hon blev sjuk men jag är det. Nu är de över och vi slipper dem. Hon har ju varit extremt frisk sen hon landade i detta land och i sin familj. Tre dar under den tid hon varit hos oss har hon haft nåt som kan kallas feber, varav två dar kan räknas som vaccinreaktioner. Så en vecka vattkoppor var bara välkomna.

C: PIMPADE BANANER
Med barn i huset händer det saker hela tiden. Saker man inte vet om man ska skratta eller gråta åt. Så det är bättre att skratta! Det är bråk, allmänt trots, tjat o gråt. För att liva upp den grå vardagen kan man äta våfflor en vanlig torsdag lunch bara för att man är ledig och har tid att steka och äta våfflor. Man kan dansa lite medan man viker kläder, the neverending story... och man kan pimpa bananer med bläckpenna bara för att det är så fullständigt onödigt. Det är på nåt sätt mer roligt att äta en banan där det står "Do Not Eat Banana" på skalet... Det är bra för en seg 40+are att ha tonåringar i huset mellan varven, man måste bara lära sig att inte ta allt så gravallvarigt. Mer glädje åt folket!

Det nya året

Äntligen! Idag fanns den bara där på Prisma. Rakt framför mina ögon, tänkte nästan köra på den med min kundvagn. Korgen, som jag letat efter så länge. Den för diverse nystan och pågående projekt som hittills legat lite varstans. Perfekt!

Det nya året har börjat som det förra slutade. Full fart, jag kan bara konstatera att livet är intensivt men synnerligen intressant och spännande. Jag både skrattade och grät medans jag handlade mat idag, precis som det ska vara. Jag bestämde mig nyss att fredagsröjningen fick duga. Hann inte ens sätta mig förrän en korg med leksaker kom ner för trappan, upp och ner... Nåja, lagret under var just upplockat. Jag hade skottat snö också, men det får jag också göra om, eller muta min son.

Handarbetsåret börjar inspirerat! Blockar idag min svartvita pyttipanna som jag stickade av restgarn. Inte helt nöjd då det svarta borde ha räckt nåt varv till men den får duga. Planer finns i mängd. Funderar faktiskt på att börja brodera igen. Länge sen. Har åt sönerna broderat doptavlor, i egen special design eftersom det är svårt att hitta nåt färdigt som passar åt adoptivbarn. Vi vet ju inte födselvikt och längd till exempel. Men dottern har inte fått nån än. Sen är mina benvärmare utnötta sen länge och så behövde jag bara googla runt fem minuter häromsistens innan jag hittade minst tre sjalar som borde testas.

Personally I don´t think my problem is too much yarn. It is a serious shortage of knitting time!

Året som gick

Gott Nytt År vänner!

Jag gillar att summera o knyta ihop säcken inför ett nytt år. Året som gick har varit intressant på många sätt o vis. När jag tänker bakåt är det först o främst människorna jag minns. Nya människor vi fått träffa o börja lära känna, gamla som funnits där som trygghet o tröst. Sen får vi också inse, så här i medelåldern, att folk som betytt mycket för oss under åren som gått, flyttar till ny permanent adress Hemma Hos Herren efter att ha bott på Himlavägen här nere. I ymningt snöfall fick vi följa min mans gudfar till gravens ro o Himlens glädje strax före jul.

Jag har tittat igenom datorn, o på de foton som där finns från 2014 o noterar att vi gjort väldigt mycket vanliga saker. Och en hel del lite mer ovanliga saker. Efter att ha raderat ett par hundra foton som dottern tagit, typ selfies i parti o minut, finns många minnen kvar. Ska jag välja en bild från året som just tagit slut är det bilden ovan. Fritt fall, på Power Park, en het dag i juli. Den får symbolisera 2014! Min vårdledighet tog slut samma dag bilden togs o ja, vi kastade oss ut i ekonomiskt fritt fall då jag valde att inte gå tillbaka till mitt gamla jobb. Jag valde en osäker framtid utan direkta löften om säkert jobb. Men som på Power Park, kommer korgen ner, landar på fast mark o alla lever, om än på skakiga ben. Allt har sin tid o tiden var inne. Jag trivs o vi lever än. Och framför allt mår jag bättre än bäst!

Bilden från Power Park är också väldigt historisk på ett annat sätt. Min man är där uppe! Och han lever än, trots detta. Han blev utmanad av den fina vän vi hade med oss o att just HAN, som helst står med båda fötterna på jorden, åker Fritt Fall visar att man i rätt sällskap vågar mer än man tror. Men hatten av för honom som fick min gubbe att ens överväga Fritt fall!

Det stora projektet i år var naturligtvis den länge planerade renoveringen av vårt vardagsrum. Som ni ser hade min man ett stort projekt under sin extra ledighet. Men det blev till stor belåtenhet. All gammal halm o spån är borta o under det nya trägolvet finns modernare isolering som håller fötterna varmare. Vi trivs mycket bättre där nu o efter en sväng till Ikea slapp vi även vår blåa "äckelsoffa" som började gå upp i sömmarna.

Det bästa under året är ändå bygget av sommarvillan! Den enda sommarvilla vi nånsin kommer att skaffa. Det vågar jag lova offentligt. Badtunnan är efterlängtad o välkommen. Vi har badat flitigt o nyårsvännerna fick en blöt fest igår kväll. Vi är verkligen inga "sommarstuge människor", så det här är perfekt. Det här att släpa grejer till och från ett sommarboende är inget för oss! Vi kopplar av o kommer bort när vi sätter oss i tunnan, några meter från huset o kan enkelt gå hem igen efter "villavilan". Underbart! Tänk så bra att alla får göra som dom vill!

En husbilssemester har vi drömt om o det fick vi göra i somras tillsammans med farmor o farfar. Viktiga minnen på många sätt! Känns extra viktigt just nu när hälsa o krafter inte är självklara. Vi måste försöka att ta hand om varandra medan vi får ha varandra. Det får blir utmaningen inför 2015!

Vi vandrar vidare!