Ny bytesaffär på gång

Vi har en bytesaffär på gång igen, syrran o jag. Vi har det allt som oftast. Den här gången initierad av mig. Det är så förstår ni, hon syr o jag stickar. Det är rätt många stickade sockor, vantar och specialdesignade barn tröjor o klänningar som blivit till som del i en affär mellan oss. Ni vet ju, ni som läst lite bakåt i min blogg att jag och symaskiner inte kommer så där särdeles bra överens. Syrran syr massor och tycker om att sticka EN socka men inte två lika.

Nu såg jag ett mönster på flätsockor o fick för mig att testa. Syrran går jämt med sockor o jag visste att hon gärna ville ha ett par lite längre sockor. Jag stickade enligt eget huvud, jag har lite svårt med mönster, ska erkännas. Jag överräckte sockorna här i helgen, som en påsköverraskning, men i samma påse som sockorna låg tyg...

Jag köpte siden i Thailand nu när vi hämtade lillasyster. Äkta Thai siden från siden regionen Khon Kaen uppe i nordöstra Thailand. Jag skulle aldrig ha tålamod, kunskap, ideér och självförtroende nog att sy nånting av mitt värdefulla tyg. Kanske inte det värdefullaste sidentyget rent ekonomiskt men väl känslomässigt. Köpt i Filips födelsestad. Jag skulle aldrig våga sätta saxen i det tyget än mindre klara av att sy nånting av det. Men jag kan sticka... Sidentyget lämnar jag med varm hand åt hon som kan! Hon fick små önskningar men fria händer att sy nåt fint åt dottern o mig. Måste hon köpa tilläggstyg lovade jag sticka mer som betalning!

Påskpytt

Jag skrev rätt. Det ska vara påskpytt, inte påskpynt! Jag är inte så påskpyntande av mig. Faktiskt finns det inget i huset som just nu skulle antyda att vi firar påskhelg. Bara min mans myckna jobbande... Inte ens påskris har jag lyckats få in i år. Är inte så duktig på det där. Och eftersom vi planerar att riva upp hela golvet i vardagsrummet nästa vecka har jag satt energi på att börja plocka undan i stället för att plocka fram. Vi ska renovera det golv som vi inte isolerade då för 12 år sen. Efter en vecka som inte blev riktigt som jag tänkt, lyckades jag röja upp lite grann i går och kunde med gott samvete sätta mig ner i soffhörnet med en ny pyttipanna i går kväll. Grönt igen...

Handlade påskgodis när jag var till stan... Ni vet vilket som är mitt! Inte patronerna till luftbössan i alla fall. Storebror kunde till och med avstå sitt påskgodis bara jag köpte ut åt honom. Vi två är inte några chokladvänner. Resten av familjen får ha sin choklad i fred, så äter vi vår påsksalmiak!

En stor fördel med mitt nya jobb är att kollegiet har möjlighet att beställa ägg direkt från hönshuset! Vi är storkonsumenter av ägg i det här huset, så jag är glad att kunna köpa 120 st åt gången. Speciellt nu till påsk är det lyxigt att ha ägg hemma. Jag får sätta fram en skål med ägg som påskpynt!

En vilsam påskhelg till er alla! Kram!

Projekt bilder

Så där ja, här kommer bilderna jag nämnde i går. Datorn samarbetar igen. Fick operera lite och vi kunde med förenade krafter få ut objekt som inte ska vara i datorn... Sjalen är stickad i Novitas grön vita Huurre garn. Färgnyanserna syns inte så bra på fotot. Det är en vanlig trekants sjal med uddspets som jag stickat i flera varianter. Riktigt nöjd. Den ska bli en gåva framöver.

En ananassjal i Novitas Jussi garn på gång. Det råkade bli grönt igen. Vet inte varför men helt plötsligt har jag råkat få hem en massa gröna garn. Jag gillar det här mönstret. Enkelt att lära sig så man slipper sitta med mönstret under näsan.

Natalie´s sockor, likadana som mamma har. När hon provade dem sa hon bestämt att de var fula... Men hon har besinnat sig o jag hann knappt få dem färdiga förrän hon skulle ha på sig dem. De lär ska duga att ha på sig när man hoppar på stutsmattan.

Solen skiner idag. Vi tänker strunta i måsten o fara ut på en jogging/cykeltur. Hon hittade själv en lämplig huvudbonad då jag tog fram lite vårkläder häromdan. En av bröderna fick denna lippis vid skolstarten o hon är verkligen gulnäbb i trafiken! Hon cyklar stadigt o älskar det. Problemet är bara att jag nu faktiskt måste jogga bredvid. Min man småmyser över att nån får mig ut och bort ur soffhörnet o tvingar mig till att faktiskt springa. Han vet att jag ogillar att jogga!

Sen tar vi fram Thailands flagga o fixar nåt gott fram emot kvällen tror jag. I dag är det 9 år sen vi landade på finsk mark med Anton. Då var han liten kille, blott 10 månader, snart blir han 10 år... Han är en så fin kille o som adoptivförälder får du ställa till kalas flera gånger om året. Om inte annat kan vi fira att vi fick varandra! Det är stort!

Människomöten

Jag ser tillbaka på en intensiv tid fylld med människomöten. Jag gillar det! Ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag att träffa på roliga, intressanta, ledsna, glada, tårfyllda, spännande människor. Det är så fantastiskt att få möta olika människor med olika erfarenheter. Det är så lärorikt att dela nån annans historia, få gå med en bit på vägen. Ibland delar man erfarenheterna, ibland inte, men om man vågar lyssna lär man sig väldigt mycket om hur livet kan te sig för någon annan.

Främlingar är vänner du ännu inte känner!

Vi jobbade tillsammans i helgen, våra goda vänner o vi. Olika, men lika! Vi har lärt känna varandra rätt bra och vi kunde bidra med våra gåvor för att tillsammans kocka, fixa, duka, diska o bära. Vi delar längtan att ha ett så bra äktenskap som möjligt mitt i vardagsstress och småbarnstid. Vi träffas i akt o mening att stärka våra förhållanden. Det är en rikedom att dela tankar, bekymmer, drömmar o bli påmind om hur viktigt det är att vi får ha varandra, som par och som vänner. Tårtan ovan är en gåva från dem till oss. Vi äter tillsammans när vi träffas o de medförde tårtan som ett deltagande i vårt åldrande här i höstas. De känner oss, ett garn nystan o en fotboll, inget symboliserar oss mer än så!

Jag känner mig trött. Tröttheten sitter i efter feberveckan. Jag brukar vara vårtrött o jag erkänner villigt att jag gärna tar en liten tupplur med dottern just nu. Jag gör det med gott samvete! Jag tar ut det sista av min vårdledighet. Jag läser Tomas Sjödins "Det händer när du vilar" och vet att tiden på sofflocket är viktig.

Jag irriterar mig på att våra datorer inte samarbetar till belåtenhet just nu. Jag har stickat en hel del som jag gärna skulle visa er, men ni får vänta på bilder på grund av att mina barn har testat vad som ryms i hålet för minneskortet... Jag förvånar mig själv genom att tömma UFO korgen. Jag håller på att lära mig göra klart. Lilla fröken har fått ett par stickade sockor med Olga skaft. Hon har faktiskt inte fått några tidigare eftersom det funnits av brödernas sockor i parti och minut. En sjal har blivit klar o lär, enligt son nummer 2, vara en av de finaste jag gjort. Jag virkar på en ananassjal, ett favoritmönster och så ramlade ett hemligt projekt över mig härom dan. Moahahaa! Jag skulle sy häromdan också, men därav blev intet! Jag fattar inte vad det är med mig och symaskiner. Mamma hade ju kollat att den fungerar... jag behöver bara röra den så slutar den fungera...Nu har den åkt in i garderoben på obestämd tid, symaskinen, och sonen ringde mommo för att meddela "krisläge"!  Men det ska bli klart i snar framtid, projektet som behöver symaskin! Och bara datorn blir sig själv igen får ni bilder också!

Vi hoppar o hoppas...

I dag har jag vågat mig fram o tillbaka in till "byiji", för att handla Klorin, wc papper och blåbärssoppa... Hälsan har alltså inte återvänt till huset än, snarare golvat fler och vi skriver fler symptom. Förutom feber, hosta o huvudvärk, noterar vi illamående, noll matlust, samt toalettspring. Nåja, vi tar allt på en gång när vi en gång väl är sjuka. Storebror som normalt får myror i brallan av två dar inne har legat under täcket i en vecka snart, men i dag verkade myrorna komma. Han är på bättringsvägen. Han bara måste ut nu i kväll, för att rädda förståndet. Tror det var rätt medicin, att hoppa av sig lite på stutsmattan. O försök hålla lillasyster inne om nån nämner ordet  "stutsmatta"... Hon börjar dessutom tycka att det är JÄÄÄÄTTETRÅKIGT att alla bara ligger o absolut ingen orkar leka eller engagera sig i henne.

De hoppar själva därute, ingen av oss orkar gå ut. Och det för mig till nästa "sjukhustanke" som väcktes när jag låg o läste tidningen på söndagen. Jag har tänkt på det en hel del faktiskt sen jag blev mamma. Och med risk för att trampa på nån tå måste jag vädra mina tankar i alla fall. Vi människor är väldigt olika till personlighet o läggning. Jag hör till de föräldrar som kan räknas som lätt vårdslös i mångas ögon. Ibland kan jag känna, i samtal med andra föräldrar eller rådgivning, att oj, det där har jag aldrig tänkt på.... Att det där kunde vara farligt. Jag väljer oftast att hålla tyst så ingen ska märka hur ovarsam jag kan vara med mina guldklimpar. Det där att oroa mig i förväg o tänka på vad allt som kanske eventuellt kan hända ligger liksom inte för mig. Men i söndags kände jag att jag kanske inte är så usel ändå när jag läste ÖT och artikeln från föreläsningen med den svenske psykiatern David Eberhard. Det harmar mig att jag inte hade möjlighet att fara o lyssna. Det hade varit väldigt intressant. "Skydda inte dina barn mot allt!" säger han o anser att föräldrar blivit trygghetsnarkomaner. "Vi håller stenkoll på våra barn, lindar in dem i bomull o förser dem med hjälm. Ingen ansträngning eller motgång får möta våra barn. Normaltillstånd som att cykla har blivit ett riskbeteende. Ju större trygghet vi bäddar in barnen och oss själva i, desto mer blir vi rädda för." Så långt psykiatern som gav mig vatten på min kvarn.

Så skönt att läsa när man själv är en förälder som alltid låtit sina barn ha tillgång till både yxor o knivar. När man inte alltid minns, eller orkar, eller framför allt ids, störa cykelleken för att de inte har sina hjälmar. På vår stutsmatta hoppar aldrig eller sällan bara ett barn åt gången. Minns min stackars svärmor när hon tog hand om våra två små killar medan vi var på en julfest. Det stormade nåt otroligt o strömmen for. Ovan i huset visste hon inte var hon skulle hitta ljus o tändstickor. Men killarna visste exakt var de låg, tändstickorna, så enkelt tillgängliga att hon inte ens tänkte på att leta där i mörkret.

Vi är väl lite konstiga föräldrar stundvis, men ändå barn från tidigt 70 tal, då man snällt fick cykla om man skulle nån stans o cykel hjälm var ett okänt ting. Min man minns hur han hoppade, klättrade o lekte på vedhopen utan hörselskydd medan veden cirklades med en i dagens ögon helt livsfarlig cirkelmaskin. Jag minns hur mina systrar o jag konstant bytte plats i bilen medan pappa körde för att alla skulle kunna stå i mitten o kolla fram mellan framsäten. Vadå, bilbälte o bilstol?! Vi växte upp vi Nykarleby älv o lekte friskt i åkanten. Där i branten mellan häggarna o den stora granen en halv meter från vattnet hade vi koja o vi lever än. Jag har klättrat högt, och då menar jag ända upp under takstolarna i höladan på höbalar som lätt kunde glida i väg under mina fötter o byggt kojor i dessa med risk för kvävande ras. Jag är evigt tacksam över att mina föräldrar aldrig nånsin antytt att det kunde vara farligt. Jag visste vad jag fick göra och vad jag inte fick göra. Punkt. Inget mer.

Jag tror det ligger mycket i det där. Inte är vi ovarsamma som föräldrar. Jag erkänner villigt att jag är lite lätt kontrollerande gällande barnen. De får inte cykla utan hjälm till skolan o inte leka i den djupa vattengropen här i närheten. Men de har fått lära sig använda trappan upp till övervåningen o vi har aldrig haft nån grind. De har fått vara med o laga mat, stå på en stol o röra om i grytan, o peppar, peppar ta i trä, inga brännskador så här långt. De lär sig att det är hett! Man vet aldrig när olyckan är framme, men om barnen lär sig hantera det "farliga" så långt det går i stället för att få höra hur farliga saker är, kan mycket vara vunnet. Sen är det ju olika på barn o barn. Vissa barn är ju helt enkelt mer olycksbenägna än andra. Somliga trillar in i olyckor så fort de börjar röra på sig o saker bara "händer". Gud visste att jag inte klarar såna barn. Jag behövde barn som klarar sig från sånt. Mina barn är födda smidiga o har sällan ställt till det för sig så att det gör ont, på riktigt. En armbåge ur led är skadesaldot hittills under snart 12 år som föräldrar. Våra barns skyddsänglar har mycket att göra och jag tackar Gud för att de får hoppa o leva. Vi hoppas o ber att de får leva fria från sån som skadar dem, men lära sig möta farligheter på ett sätt som gör dem starkare.

Volt från lekstugans tak. En av tusen!