Jag har färgat garn!

Bloggen har lämnats åt sitt öde i en tid nu. Tiden bara flyger i väg, jag tycker dagarna varit fyllda med olika engagemang som lämnat noll tid att samla tankarna för nån form av textformulering. Hösten är här med skolstart och inrutad vardag. Varmt välkommen, säger jag!

Jag har varit på kurs. Jag är på kurs varit tionde år, typ! Det ska verkligen intressera mig om jag ska gå på kurs! Pedersöre Mi hade vänligheten att ordna växtfärgningskurs. Jag har färgat garn en gång förr, för minst femton år sen. Då var jag den enda på kursen som inte färgat förr. Då var det jag och resten äldre tanter. Då hade jag inte handarbetat så mycket att jag visste vad jag ville ha och behövde. Nu var jag klokare och naturligtvis äldre! Nu visste jag vad jag var ute efter! Det var då och är jätteskoj att färga garn!

Vi delade upp vilka växter var och en skulle plocka och jag gick till allmänt beskådande i vägkanten och nere i diket och plockade en stor säck full med renfana. Vi hade samlat björkblad, vass, brännässlor och diverse annat intressant när det var dags att börja sätta fyr under grytorna. Vi höll till vid byagården i Katternö, ett lagom stort gäng garngalningar.

Som sagt, den här gången visste jag vad jag ville. Jag ville färga tillräckligt mycket av varje färg, inga små 50 gr härvor den här gången. Det gjorde jag förra gången för att testa lite vilka färger det blir. Sen var det lite svårt att göra nåt vettigt av alla små nystan. Även om jag sist och slutligen virkade rutor av det mesta till en babyfilt som verkligen blivit använd av alla tre barnen. Vi hade fått beställa garn av kursledaren och vis från förra gången klämde jag till med en hel kilo direkt. Färgar jag garn en gång var femtonde år kan jag göra det ordentligt. Jag ville ha ett tunnare tvåtrådigt ullgarn som jag ska sticka sjalar av. Det fina med växtfärgade garner är att nästan alla färger passar bra ihop fast de är olika. Det intressanta med växtfärgning är att man inte på förhand kan veta exakt vilken nyans det blir. Sen ska det ju vara äkta ullgarn, enbart ull, egentligen. Men garngalningar har ju huvudet för sig och vi trotsade kursledaren med att testa färga på Nalle och Sju Bröder när garnhärvorna började tryta och intressanta färger fanns kvar att testa. Med ålderns rätt måste man ju få testa lite... Det blev hur bra som helst.

Det är en intressant process! Man luktar grillad korv av all rök runt grytorna, men resultatet blir spännande. Garnet får ju inte koka men hållas vid ca 90 grader i ca en timme. Jag hade hoppats på mera gröna nyanser, nu blev det mesta olika nyanser av gult. Men det kan man inget åt, än mindre veta på förhand. Det beror så på var man plockat växterna och tidpunkten på året. Jag har inga som helst problem med att använda mina garn fast det blev väl gult i min smak.

Sen fick vi testa färger som inte växter här för att få lite andra nyanser också. Sköldlöss, en rot som kallas Krapp och Läppstiftsträd ger fina färger. Varm lax färg och dov aprikos samt lila, alla finfina nyanser som känns behagligt mjuka. Inte så "skarpa" färger som köpta garn.

Jag har lite tillfällig idétorka gällande projekt, eller kanske rättare sagt beslutsångest bland mönstren, så det får ta lite tid att bestämma vad jag ska göra av allt mitt garn. Jag ska klämma lite på dem först och bara njuta... Nåja, okej då, jag måste ju testa hur det känns i händerna så jag började på en sjal av garnet jag färgade i vass.

Vedlada

Jag har en ny favoritplats. Min efterlängtade kaffe terrass / lekstuga är på plats. Okej då, det är en vedlada, men som jag har längtat. Jag är ju vedgalen, så det är nog min lekstuga! Näst stickning och virkning finns inte bättre terapi än ved. Jag gillar att stapla ved! Så pass märkvärdig är jag! Och nu har jag äntligen fått en plats att stapla veden i. Ved är vackert. Ved är intelligensbefriat och monotont, ett verkligt smutsjobb och extremt avkopplande. Ved kan man kasta om man känner att man behöver kasta saker. Ved är på många sätt min ventil, mitt eget lilla hemmagym.

Det fina med den här ladan är, förutom vettig och nödvändig vedförvaring, att vi nu fått en plats i morgonsolen. Den lilla verandan är perfekt för en kopp morgonkaffe och välskyddad för nordanvinden. De bastanta plankorna verandan är gjord av är arvegods. Min pappa hade tagit tillvara de uråldriga golvplankorna när min farmor och farfars släkt hus revs för nåt år sen. Det är rätt mysigt att sitta där med sin kaffekopp och njuta "heimani i skick". För efter att ha rivit rätt många små hus på tomten börjar vi snart ha "heimani i skick". Ska bara bygga ett garage än och måla huset... Färdiga blir vi väl inte misstänker jag.

Men det är roligt med projekt! Projekt som för framåt och förbättrar. Man lär sig massor och jag är stolt över min gubbe som likt en treåring; kan själv! Vi fuskade lite, vi timrade inte upp ladan själva. Den kom med budbil hel i ett paket och lyftes direkt på plats. Plockepinn varianten hade tagit väl mycket tid i anspråk. Men golv och tak har gubben fixat med hjälp av barnarbetskraft. Det är lärorikt på fler sätt för yngre och äldre att lära sig lägga tak. Sen erkänner jag att jag drog på munnen åt två tonåringar som satt på taket och måttade, skruvade och höll i plåt och samtidigt skrålade högt: "Today I don´t feel like doing anything. I just wanna lay in my bed. Cause today I swear I´m not doing anything! Nothing at all!"

Vi firade taklagsfest med blåbärskaka och vaniljkräm. De var alla inblandade värda!

Nu är det roliga kvar för min del, att fylla den med ved.