"Skråttosockorna"

På stickorna just nu, ett par "skråttosockor". Har ofta ett par sockor på gång. Ett symötes projekt. Ett sånt som går att ha med medan man babblar med sina väninnor, eller tittar på nåt i tv som faktiskt är intressant. Nåt som man kan sticka utan att vara helt i sin egen värld, inget invecklat räknemönster. Jag gillar för egen del stickade sockor med lite länge skaft och just det här har jag stickat mycket. Väldigt enkelt och ger både ett snyggt och stadigt skaft. Fick mönstret av en jobbarkompis i tiderna, så ursprunget vet jag inget om.

Gör så här:
Lägg upp på fyra stickor ett antal maskor som är delbart med 5. Åt mig själv lägger jag upp 60 maskor. Jag stickar oftast med Novitas Sju Bröder garn och stickor nummer 3.5. Men testa dig fram med antalet maskor till det garn du har. Åt sönerna börjar jag vanligtvis med 50 maskor. Sticka vanligt resår, alltså 1 rät maska o 1 avig i ca 3 cm enligt önskemål. Fortsätt sen enligt följande:

Varv 1: Sticka 4 maskor räta och 1 avig, osv varvet ut.
Varv 2: Sticka 3 maskor räta och 2 aviga
Varv 3: Sticka 2 maskor räta och 3 aviga
Varv 4: Sticka 1 maska rät och 4 aviga
Varv 5 och 6: Sticka alla maskor aviga
Varv 7: Sticka 4 maskor aviga och 1 rät
Varv 8: Sticka 3 maskor aviga och 2 räta
Varv 9: Sticka 2 maskor aviga och 3 räta
Varv 10: Sticka 1 maska avig och 4 räta
Varv 11 och 12: Sticka alla maskor räta

Fortsätt från varv 1 och sticka skaftet till önskad längd. Helt så som du vill ha det.Avsluta sen med vanlig resår i ca 3 cm och sticka sedan häl och fot. Om du inte vill ha benvärmare förstås. Mönstret passar ypperligt till sådana!

Ja ohi on!

Till mina svenska läsare som inte kan finska: Det är över nu! He va he, på ren dialekt! Julhelgen försvann snabbt som en fjärt i nordanvinden, i år igen. Tänk, och begrunda, den där dagen man väntar på, och stressar för är precis lika kort som alla andra dagar på året. Jag förundrar mig ibland över hur mycket förväntan och hysteri som läggs på hög under flera månader före, inför ett par korta dagar då allt ska vara perfekt. Efter att många år ha jobbat inom en bransch som hjälper folk till "den perfekta julen", är jag numera allergisk för "perfekthetsjakten", som omger julen. Allergin beror naturligtvis i grund och botten på det jag skrev om förra gången.

Vi har firat en väldigt skön jul i år. En ny häst med själ har till och med flyttat in hos oss. Såna hästar som på bilden har jag sålt många år och noll intresserad som jag är av inredningsdetaljer, har jag ofta tänkt hur onödiga såna hästar är. Men den här älskar jag! Det var egentligen dottern som fick den i julklapp av sin gudmor, men jag lovar att ta hand om den tills hon flyttar hemifrån. Att jag älskar den här hästen beror på att den här HAR själ! Den är gjord av underbara människor på Kårkulla, den är INTE EN bland miljoner fabriksgjorda, perfekta, precis likadana hästar.

Julkyrkan var i år prydd med stjärnor gjorda av barnen i by skolan. Det var fint! Ingen stjärna var exakt den andra lik, precis som barnen och det var därför det var så fint! Vi har njutit barnaglädje, god mat, träffat nära och kära, vilat och jag har börjat lära mig spela schack. Vi har skrattat så tårarna sprutat åt julklappsboken, och andra lustiga presenter som kommit släkten till del. Vi har träffat vänner som egentligen inte bor långt borta men, det bara blir inte av att träffas. Ja, och julvädret är väl perfekt, eller hur? Jag fick "risgrynsgröt" i lekstugan i går, gjord av den lilla snö som fanns kvar. Julen sitter ju inte i vädret! En grön jul med plusgrader är väl också jul!

Nu går vi in i mellandagsvilan. Och ser fram emot nyårshelgen! Jag fortsätter grunna på året som gick och pyssla med mina foton. Jag har nya mönster o projekt i min skalle. Planerar stickprojekt och tar sikte på vändagen, som nästa deadline. Nu nynnar jag: It´s the most wonderfull time of the year!

Julaftons tankar

Misteln hänger i taket, strategiskt placerad i köket vid diskbänken för att öka antalet spekulanter på juldiskturer. Det är julafton anno 2013. Helgfriden sänker sig över bygden. 

Julhelgen fyller mig med så många känslor. Jag tror inte det finns nån annan helg på året som fyller människor med så många olika tankar o känslor. Förväntningar och önskningar, drömmar och måsten, glädje och sorg, traditioner o nya tankar... Då kommer alla känslorna på en och samma gång. Jag säger ofta att jag inte tycker speciellt mycket om julen. Jag har svårt med mycket av det som följer julen i spåren, och jag vet varför.

Det finns många jular i vårt livs historia då missmod, tårar o trötthet tog all glädje. Jularna då den ofrivilliga barnlösheten överskuggade allt. Inte heller detta år kunde vi fira en jul med barnaglädje. Ännu en jul i väntan, år efter år. Ännu en jul då bådas jobb krävde all ork som fanns kvar. Jag har blivit helad på många sätt sen barnen kom hem. Men ärren, erfarenheterna, finns etsade djupt i hjärtat o formar min upplevelse av julen. Jag orkar fortfarande inte med glättiga "It´s the most wonderfull time of the year" sånger. I många år var den enda julsång jag orkade nynna på Topelius psalm Giv mig ej glans ej guld, ej prakt i signad juletid. Speciellt andra versen blev den enda bön jag orkade be: Giv mig ett hem på foster jord, en gran med barn i ring.

I år firar vi julafton med tre barn i huset och jag är lycklig, ända ner i tårna. Jag tänker i dag på alla som inte mår bra, som längtar, på alla som helt enkelt inte vill fira jul i ett samhälle där allt bara kretsar kring "The happiest season of all". Min bön i dag är en stilla bön om kraft till alla som trodde att den här julen skulle vara annorlunda än den förra. 

Jag har bestämt att den låda där jag förvarar julsakerna inte får bli större. Jag gillar mina få julprynader med själ o ska nåt nytt jul tingel tangel flytta in måste nåt annat bort. Vårt julhus ser ut som det gör att de saker vi har betyder nåt för oss. Julgardinen i köket vävde jag själv, som terapi, hösten då vi förlorade vår ängladotter. Gardinerna i hjälpköket har min mans mormor virkat och Jakobstadssymbolerna Tro Hopp o Kärlek fick vi av svärföräldrarna som nygifta. Jag mår bara dåligt av alla själlösa tomtar som jag springer förbi i varuhusen. Sen kan det, helt klart, bli en tomte med själ om jag får den som gåva av nån speciell person. 

Jag vill önska er alla en riktigt fridfull och skön julhelg, som jag hoppas ni kan fira på det sätt ni önskar och vill. Våga stanna upp, vila o gör sånt ni mår bra av! Mitt julkort till er är en tavla som alltid finns hos oss i jultid, målad för länge av svärmors moster Vivi.

Året som gick, del 2.

Den här tavlan råkade jag få syn på i somras, på Kodin Terra i Kokkola. Och den hör till de lätträknade inredningsprylar som kommit hem till vårt hus under året. Den hänger i vårt kök, för den här är helt enkelt min stil, Jag, alltigenom. Bra för både barn o vuxna att påminnas om helt enkla saker som att säga tack, förlåt och att alltid försöka göra sitt bästa. Som förälder behöver jag minnas att inte bara tjata, utan uppmuntra ännu fler gånger. Som äkta hustru behöver jag komma i håg att tala om för min man att han är älskad.

Under året som gått har jag för egen del stavat på TRY NEW THINGS och LISTEN TO YOUR HEART. 40 år fyllda, nöjd o glad med livet, har jag försökt lyssna inåt, lyssna på vad mitt hjärta säger om livet och framtiden. Göra det som jag tror är rätt för mig och min familj.  Just nu är det att finnas för mina barn o min familj. Jag vill vara på rätt ställe i livet, här och nu. Jag vill vara där GUD vill ha mig. OCH som 40 år fyllda tror jag Gud ville utmana mig lite när Han såg till att jag halkade in på att försöka på nåt helt nytt. Jag är en person som gärna lever förutsägbart o tryggt, har inte nån dragning åt att leva extremt spännande o kasta mig ut i det okända. Jag är lat o rätt bekväm av naturen. Jag har svårt att testa på nya saker för det är så enkelt att leva i det kända o trygga. Därför är jag så oerhört tacksam för det bananskal jag "råkade" trampa på i somras. För att dryga ut hemvårdsstödet en aning fick jag för mig att anmäla mig som vikarie inom åldringsvården. Ja, ni läste rätt! Det är 100% säkert GUD bakom den tanken, för alla som känner mig vet att jag aldrig någonsin skulle ta kommit på det själv. Jag som alltid sagt; "Vad som helst, men inte vårdjobb!" Men oj, vad jag lärt mig mycket under det senaste halvåret. Jag är så tacksam! Det har varit en underbar erfarenhet! Jätteroligt! Det är uppfriskande för en gammal trädgårdsmästare att vara "nya flickan". Det gör så gott att våga göra saker man aldrig någonsin haft möjlighet att göra tidigare, och speciellt nåt man inte trott man skulle klara av.

Jag ser tillbaka på 2013 o är så glad att jag har möjlighet att leva min dröm som hemmamamma, men samtidigt få en spark i baken ut i det okända. Vad som händer sen har jag i dagsläget ingen aning om men framtiden är i GUDS händer o därifrån får jag ta vad som än kommer. HAN har omsorg. Det om något har Herrens år 2013 bevisat.

Året som gick, del 1

När almanackan visar mitten av december börjar det! Varje år så fort gubben fyllt år den femtonde kommer det! Lika säkert som Amen i kyrkan. Inte julstädstress, inte julpysselmani, inte nåt som har med jul att göra överhuvudtaget! Nä, då börjar orden snurra i min skalle. Jag börjar dokumentera o samla minnen från året som gick. Åtminstone inne i mitt huvud, allt kommer sen inte till pappers. Samma sak, varje år. Samma visa varje år, då jag bannar mig själv för att inte ha skrivit ner så mycket under året som jag önskar. Att knyta ihop säcken inför ett nytt år är viktigt för mig. Det hör till julen mer än Aladdin choklad i min värld!

För mig är nyåret viktigare än julen. Jag lär återkomma till avdelningen jultankar, som lätt riskerar gå under rubriken Tvärsäkra åsikter... Hm, och det var ju dem jag skulle bespara er, enligt löfte från inlägg nummer 1, så jag får fila på formuleringarna där ett tag.

"Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har!" Sjunger Gabriellas sång. Sen vill jag minnas det också, mitt liv, mina vardagar, mina små triviala ting, tankar o små guldkorn. "Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet" säger broderade ordspråk. SÅ vill jag INTE säga. Jag vill redan nu veta att det HÄR ÄR mitt liv. Just det här som händer idag. Jag tänker inte sitta och ångra mig sen för att jag inte levde mitt liv annat än på semestrar och speciella stunder. En full tvättkorg, en resultatlös jakt på en försvunnen vante, skipa rätt o reda ut handgriplig syskonkärlek, och matlagning är en stor del av livet. Livet är så rikt. Att få en kram av en tvååring; "Äckling mamma!" ( Det betyder Älskling!), en mysig högläsningsstund med en nioåring, och att helt oväntat få sitt favoritgodis, inköpt en vanlig vardag, o en snabb kram av en tolvåring som oftast lever sitt liv bakom en stängd dörr; "För att du e bra, mamm!", allt detta är lyckostunder som värmer hjärtat.

Vill dela ett par viktiga saker och ögonblick, som sticker ut från året som gick:

Jag har nog stickat nytt personligt rekord detta 2013. Aldrig förr har jag handarbetat så pass som jag gjort under detta år. Jag råkade se en lapp på en anslagstavla på nyårsdagen. Drängstugan, eldsjälarna som frivilligt o utan lön jobbar för välgörenhet med loppis o hjälpsändningar till både Ryssland o Estland, önskade stickade plagg till Ryssland o det jobb som församlingens missionärer utför där långt borta. Jag, som aldrig känt nån som helst glöd för missionsprojekt, började sticka. Jag fick för mig att tömma påsen med restgarn och kom in i ett "flow". Smällkalla januari och februari ägnade jag åt att trolla fram stickade sockor o mössor av det jag inte trott skulle räcka till nåt. Och framför allt inte till nåt som kunde vara till värme för någon. Jag är övertygad om att garnet värmer mer där det är just nu än i mitt garnlager! Det här projektet blev viktigt för mig. Mitt handarbetande har blivit extremt viktigt för mig! Under året har vantar, sjalar, filtar, sockor och halsdukar skapats och jag är glad att växa i min kreativitet.

Tumanhand tid har vi försökt få till. Det har också varit ett projekt med hög prioritet under året! Vi har insett vikten och uppskattar verkligen att umgås, min gubbe o jag. Vi o några goda vänner träffas sen en längre tid regelbundet i akt o mening att underhålla vår äktenskapliga relation. Det är så välsignat värdefullt att det står i almanackan att vi ska på parträff, då blir det av att ta tid för bara oss. Vi mötte våren i Helsingfors, vi såg Kristina från Duvemåla på Svenska Teatern, åt hotellfrukost, åt god choklad o drack kaffe i lugn o ro. Jättemysigt. Men vi övar oss aktivt att få till tid för varandra utan att resa långt. Sena middagar hemma sen barnen somnat, eller åtminstone är förpassade till sina rum, har varit guldstunder under året. För kärleks skull o för att tillfället var historiskt, följde jag med min man på konsert i juli. Toto i Jakobstad! De lyckades fånga mig! Och det säger mycket om Toto, proffs ut i fingerspetsarna! Jag som inte är nån konsert människa njöt o saknade inte virkningen på hela kvällen.

Ytterligare en tredje sak som varit viktigt nog att nämna från året som snart är till ända är att lillasysters adoption äntligen är i hamn. En regnig o grå novemberdag skrev vi under de sista pappren på Royal Thai Embassy i Helsingfors. En detalj kan tyckas men nu är hon vår, på riktigt. Vår Natalie, familjens sista pusselbit, är nu noterad som vår dotter enligt alla lagar o paragrafer stipulerade av både thailänska och finska myndigheter. En punkt och ett avslut på tre adoptionsprocesser som i tid sträckt sig över 14 år. Vi är färdiga nu!

Jag har mera att dela från året som gick....

Fortsättning följer! To be continued...

Dajmtårta

Dajmtårta

3 äggvitor vispas till hårt skum. Vispa ner 1 1/2 dl socker och blanda sist ner 1 1/2 tsk bakpulver. Bred ut smeten på två plåtar. Dela lika o grädda två runda bottnar i tallriksstorlek. Grädda i 90 minuter i 125 grader varm ugn, byt plats på plåtarna efter halva tiden.

Vispa 4 dl grädde till hårt skum i en skål.
Vispa 3 äggulor o 1/2 dl socker i en skål.

Blanda ihop grädden o äggulorna. Krossa två dubbeldajm o rör ner krosset i gräddsmeten. Denna bredes sedan mellan och på de kalla marängbottnarna. Krossa ännu en halv dubbeldajm o strö över som dekoration. Ät upp den sista halvan! Önskas mindre dekoration, ät hela den tredje dubbeldajmen själv!

Tårtan ställes i frysen o tas fram, bara nån minut före servering. Tårtan bör noga övervakas eftersom den är försvinnande smarrig. Smarrig nog att fira en 40-åring!

Presenterar: Fantten o Snablis

Medan väntan på lilla syster blev lång fick jag för mig att virka kramdjur. Jag har inte fastnat för att virka de där små figurerna med japanskt namn. Sånt där pyttesmått är inget för mig. Sen är jag väl lite av den åsikten att jag gärna handarbetar sånt man kan använda. Hur gulliga de än är, de små virkade bakverken och smådjuren, så är det inget jag skulle ha ro att virka till ingen egentlig nytta.

Men det här Fabeldjuret hittade jag på DropsDesign och bestämde mig för att testa. Enkelt mönster o lätt att följa, inte svårt alls. Nu är jag ju lite lat av naturen, har sällan tid att handla "rätt" garn som det ska vara enligt mönstret. Nåt som kännetecknar mig är väl att jag likt Madicken får mina infall fortare än en gris hinner blinka, speciellt när det gäller handarbetsprojekt. När jag kommer på att jag ska testa ett mönster har jag verkligen inte tid att beställa o invänta garn! Nä, jag tar vad jag har! Här har jag använt Blend Bamboo och resultatet blev riktigt mjukt och skönt. Jag gillar bambugarn och ränder. Att djuren skulle vara randiga var inget som stod i mönstret, det bara blev så för att de kom till genom just mina händer.

Lite skoj var det ändå att virka ett kramdjur, eftersom jag lät mig övertalas att virka ett till. Det lustiga är att lillasyster inte egentligen bryr sig om djuret som ligger i hennes säng, bara om det nångång inte ligger där. Då saknar hon Fantten. Den getingrandiga, som fått namnet Snablis, är mellanbrors. Den blev så för att de var de färger jag hade kvar. Men det lär nog dröja innan jag virkar fler kramdjur!

Nässelcrepes och spartider

Har precis ätit lunch. Nässelcrepes med maletköttfyllning. Jättegott! Det är en favorit här hos oss! Jag skördar alltid nässlor tidig vår. Förväller, mixar och fryser in. Hälsosamma och bra att ha i frysen så här års, när vinterslasket är som mörkast. Bevisat bra för blodet och därmed orken! Jag har aldrig haft nåt problem med att barnen inte skulle gilla nässlor. Kokar ofta nässelsoppa i stället för spenatsoppa och det hör till Snusmumrikens favoriträtter! När Storebror var liten o undrade vad de där gröna prickarna var, sa jag bara; Monstermat, som man blir dunderstark av, och på den vägen är det! (När maken undrade, sa jag; Det är mögelprickar, spartider! Ät o var tyst!)

Jag blev förärad boken 123 Krigstida recept av min svärmor för en tid sen och den är synnerligen intressant läsning! Nog har vi det bra, vi som lever idag. Förutom recept på maskrossallad, falsk sylt, surkål och rovor i oändligt antal variationer, står där berättat om hur svårt det var att få tag på mat i krigstiden. Och det är inte längre sen, egentligen. Bland oss finns ännu många som minns den tiden.

Vi som idag kan välja och vraka bland livsmedlen kan nog inte till fullo förstå hur svårt det kunde vara att föda en familj under krigen. Vi blir sura om vårt favoritkaffe från Colombia råkar var tillfälligt slut i hyllan just den dan vi handlar. Vi är vana att allt finns, allt och mer därtill! Jag tror inte att vi bortskämda nutidsmänniskor skulle klara oss så väl med enbart krigstida råvaror.

Ibland roar det mig att försöka leva så billigt som möjligt. Mat är dyrt! Nu är vår fattigdom till en del självvald eftersom vi valt att låta mig vara hemmamamma med lön från Folkpensionsanstalten tills dottern blir tre år. Hemvårdstödet är inte fett, men fint att det finns. Träffade en mamma från USA i Bangkok när vi hämtade lillasyster. Hon övervägde att flytta till Finland då hon förstod att det finns möjlighet att vara hemma med barnen. Hon och hennes man adopterade en son, som verkligen behövde "special need", ett barnhemsbarn med stort behov av extra trygghet, mat och sjukvård. Men tre månader skulle hon ha råd att vara hemma när de kom hem från Thailand. Tre månader! Ett adopterat barn behöver mer än så! Men vad skulle hon göra? Ekonomin och hennes arbetsgivare gav henne inga andra möjligheter.

Nåväl, nu önskar jag mig inte tillbaka till mitten av 1940-talet. Kornmjölsgröt med lingonsylt äter jag inte! Kåldolmar med svamp, stuvning på rova och bärkrämer är kanske gott, nångång, men inte alltid. Läser att hösten 1941 var potatisskörden ytterst dålig och med redan många livsmedel på ransonering blev det rätt svårt att mätta det finska folket. Mjölk, säd, ägg, socker och lyxen, kaffet... allt var ransonerat. Man förstår ju att folk odlade själv, plockade bär o svamp, samt åt ogräs. Under krigsåren såldes trädgårdsböcker i aldrig tidigare skådat antal i detta land. Det var helt enkelt viktigt att kunna odla sin egen mat, för att över huvudtaget ha mat. Glass och korv var lyxmat.

Mina barn kallar mig tillsatspolis! Jag är rätt sträng med vad jag handlar i matväg, gällande tillsatsämnen. Jag tror folk var friskare förr. Ren mat, äkta vara är nog bättre för kroppen än hundratals E-ämnen. Därför får mina barn nässlor ibland. För att dryga ut matkassan äter vi bärkräm o gröt ibland. För att förstå generationen före oss, behöver vi försöka minnas att mat i nutida mängder inte alltid varit en självklarhet. När jag, en helt vanlig vardag år 2013, njuter av en god kassler med allsköns tillbehör, avokado och efterrätter med äkta grädde, mango, passionsfrukt och mycket socker, samt mitt mörkrostade kaffe från Colombia så vill jag minnas hur bra jag har det! Och vara tacksam för det vi får ha!

Mormorsrutor och livets lapptäcke.

Jag gillar mormorsrutor. De hör till basprojekten i mitt handarbetande. Jag har så gott som alltid nån mormorsruta på gång. Enkelt, snabbt och avkopplande. Sen när man har tillräckligt antal syr eller virkar man ihop dem till en filt. Jag gillar att de trots sin enkelhet kan se så olika ut. De går verkligen att variera i det oändliga. Därför tröttnar jag inte på att virka dem. Perfekt restgarnsprojekt dessutom. Gång på gång häpnas jag över att de där små pytte små nystanen som blivit över från större projekt räcker till nåt. Babyfiltar och sjalar har ju blivit lite av min grej. 

Dessutom har jag tyckt mig hitta nåt djupare i mormorsrutan. Rutorna är på  nåt sätt symboler för livet, för hur olika livet kan te sig för olika människor. Ingen filt är den andra riktigt lik! En filt av mormorsrutor är en bild av livet. Vår livsväv består av så många olika färger, både ljusare och mörkare nyanser. Ett tungt livsvarv i svart kan, när filten är färdig vara exakt det som gör filten så fin. Korta små garnändar, små livshändelser fogas samman till det som blir vårt liv, ett varv åt gången. Vissa rutor är bara glada ljusa färger, fulla av minnen som får oss att le. Våra filtar, våra liv är så olika men fina för att de är just våra liv.

Vår livsfilt har väldigt många ljusa färger, men också ett vackert stänk av svart sorg. Hon skulle ha fyllt moppe i höstas, vår himladotter. Vår ängel som inte skulle leva här på jorden. Vi längtade efter barn i huset men mina hormoner fungerade inte enligt skolboken. PCO, polycystiskt ovarie syndrom, sa läkarvetenskapen. Vägen blev lång. Den gick via fertilitetskliniken och jag fick under många år stamkunds rabatt hos gynekologen. År 1998 fick jag uppleva undret. Emilia blev till i ett provrör och växte i min mage. Jag hör till de lyckligt lottade adoptivmammorna som fått pröva på att bära ett barn i min mage o vara gravid. Vår ängel dog i min mage, graviditetsvecka 32 och glad förväntan vändes i sorg. Jag är idag väldigt glad att vi fick uppleva henne. Jag vet hur det känns att vara gravid, jag vet hur en förlossning kan kännas och jag vet hur sorgen efter ett barn kan te sig. Tack vare henne vändes våra blickar mot internationell adoption och Thailand. Där fanns de barn som skulle bli våra.

Mormorsrutor fasinerar mig! Varv efter varv växer det fram ett resultat man inte fullt ut kan ana på förhand. Precis som livet!

Vem är vi?

Vem är vi? Bra fråga!

Den tål att fundera på, för egen del också. Jag ska göra ett försök att presentera oss som bor här på Steinbacka, så här i början av en blogg. En del av er som tittar in här känner oss, mer eller mindre bra. Antar att ni är släkt o vänner, släktens släkt, bybor, barndomsbekanta, nya halvbekanta, jobbarkompisar och helt främmande människor. I den finlandssvenska ankdammen vet man ofta ytligt vem folk är, åtminstone känner man nån som känner nån som känner oss  Ni känner till Mumintrollen! Hos oss har alla en personlig mugg ur Muminserien. En som vi kan identifiera oss med ganska långt.

Muminmammans mugg är ju min förstås. Mamma Nilla. Det var mamma jag skulle vara, det var därför jag mådde så dåligt under den långa period vi var tvungna att kämpa med den ofrivilliga barnlösheten. Den period i livet som format oss till dem vi är i dag. Men utan den tiden hade vi inte varit så rika som vi blev. Den ofrivilliga barnlösheten tog krafter både fysiskt och psykiskt, ekonomiska resurser och framför allt; tid. Men den gav också så mycket i fråga om livserfarenheter, människomöten och insikt i hur mycket man kan orka med och klara av. Jag kommer att återkomma till temat, for sure! För det ligger mig varmt om hjärtat att berätta hur det var att längta efter ett barn som inte ville bli till.

Jag känner i bland att jag är född fel århundrade. Jag gillar, likt Muminmamman att stå i köket och steka plättar, finnas hemma hos familjen och yrkesmässig karriärslust är nåt som verkligen inte finns i mig! Jag trivs bäst med hemmalivets lugna lunk. Jag väntade så länge på mina barn, så jag försöker att njuta nu den korta tid vi får ha dem till låns. Jag älskar min familj, och det liv vi lever. Min passion är att handarbeta, att skapa med mina händer. Det ligger stor vila i att sticka! Terapi och tystnad.

Muminpappan borde byta ut fiskespöt mot fotbollsskor för att helt passa far i huset. Men far är en äventyrare likt Muminpappa. En trygg far med sinne för det äventyrliga. Min underbare man som vill dela glädje och sorg med mig. Det har vi gjort under 18 år som äkta makar och så har vi planerat fortsätta!

Storebror, han är som Mumin själv. Hamnar in i äventyr, hakar på roliga saker, står ofta på händer men behöver sin familj. Och han är likt Mumin en verkligt fin kille.

Mellanbror är Snusmumriken personifierad. Spelar sin egen melodi, hör den klart och följer den. Vet vad han vill, men är oerhört omtänksam och underbar.

Lilla My, vår lillasyster, rättfram och temperamentsfull men kärleksfull ända in i hjärteroten.

Tootikki, det är vår "vänmugg". Vi har en mugg för vänner som kommer, likt Tootikki, till oss ibland. Vi vill att vårt hem ska vara öppet för nån som kanske behöver oss. En extra familj o vän. Den är ofta i användning. Runt vårt köksbord sitter kompisar och extra folk och så vill vi ha det!

Back in buisness, pyttipanna på G

Så där ja, efter ett par dagars vila, stickar jag igen. Jag har vilat armen, den högra. Jag har för en gångs skull haft ett par dagars brist på inspiration och framför allt, haft annat för mig. Men nu är jag på gång igen.

Jag ska direkt erkänna att den främsta orsaken till att min bloggstart dröjt är att jag tycker att mina foton blir så dåliga. Speciellt foton på mina handarbeten och det är ju dem jag brinner för att dokumentera. Jag skäms över mina oproffsiga fotografier, men tar mod till mig och visar dem ändå. Jag har så duktiga fotografer bland mina väninnor, produktfotografer av rang. Jag beundrar dem som kan, på riktigt! Men hav tålamod med mig.

Jag var på stickcafe här i oktober och såg en pyttipanna sjal för första gången. Hm... fin, tänkte jag o virkade vidare. Men så nån dag efteråt googlade jag ändå bara på skoj. Jag hittade garnomera.worldpress.com, pyttipanna sjalens skapare, testade och så var jag fast. Bra beskrivning, enkelt att följa, steg för steg och nybörjarvänligt.

Nu är jag inne på min nionde och det börjar väl osa besatthet. Nä, men de är så enkla att ta tag i nån minut nu och då. Lätt att ha med sig och mönstret är så enkelt att man verkligen inte behöver sitter med näsan i nåt mönster. Ni lär få fler bilder senare. Spetsgarn är inget för mig, egentligen. Trivs bättre med lite tjockare garn på stickorna men eftersom jag får använda grövre stickor än rekommenderat har jag ändå gillat att sticka dessa med tunnare garn.

Var in till stan i går och införskaffade förvaringslådorna jag behövde. Och oj, lite garn "råkade" visst komma med mig hem.Jag hör till kategorin: Rätt snål! Jag köper mina garn så billigt som möjligt, oftast i en helt vanlig stormarket samtidigt som jag handlar mat. Fyndlådor är min specialitet och de här råkade jag komma över rätt billigt. Hoppas hinna förvandla ett par av dessa nystan till julklappar. Det är väl långt till jul än? Eller?

Plötsligt händer det!

I går stickade jag inte en enda maska och det hör till de ovanligare dagarna. Plötsligt, som en blixt från klar himmel, slog inspirationen ner. Som jag har väntat! Jag och maken storstädade stora killarnas rum och möblerade om. Lillasyster behövde ett eget hörn, ett rum för sina leksaker och vi har alltid sagt att den dan ryker vårt "bibliotekshörn". Där ändå ingen suttit, om jag ska vara ärlig. Allt har sin tid, kanske sen när barnen inte behöver rum o tar all tid, har vi tid att sitta i biblioteket igen. Till storebrors stora glädje flyttade därmed en "Chill" fåtölj in i hans rum. Men jag blev genomsvettig för att likt Bygglov teamet hinna piffa färdigt innan de kom från skolan. För exakt hur mycket "skräp/skatter" jag kastat i sopsäcken behövde de inte veta!

Det hela fick sin början i lördags då jag hämtade tidningen.Grannarna bar ut en byrå från sitt hus precis när jag gick om. -Ska du ha en byrå? hojtade grannfrun. -Ja tack, blev mitt snabba svar. Praktisk återanvändning mellan grannarna på Steinbacka! De slapp köra bort den och jag slapp åka o köpa en. Alla nöjda! Den blev perfekt för pussel, spel och ritpapper, fast den gjort sitt just hos familjen i huset bredvid.

Nu ska det införskaffas ett par förvaringslådor, en lekmatta och lite affischer så känns vindsvåningen som ny. Tänk så mycket man kan uträtta just den där dan som inspirationen flödar. Som jag undrat hur jag ska få nån början på det där projektet o så, helt plötsligt är det bara klart. Vi gjorde det tillsammans, min gubbe o jag och 2-åringen, hon nynnar glatt där uppe: "Eega jumm jaag ha!"

Jag skulle ju aldrig...

Nää, världen behöver verkligen inte en blogg till! Men här skapas tydligen ändå en till. Jag vet, det finns många där ute som inte tror sina ögon när de ser detta. Ärligt talat, jag vet inte om jag är vid mina sinnen för jag har ju länge sagt, ALDRIG någonsin ska jag börja blogga. Men vid 40 år fyllda har jag den senaste tiden gjort en del saker jag absolut aldrig skulle göra, så varför inte blogga i samma veva! 

Det skrämmer dig, bloggandet! Jag är rädd att kasta mig ut i den här världen för, som sagt det här skulle jag aldrig göra. Jag har testat och det har väl inte gått så där jättebra med uppdateringen faktiskt. Under ett halvt år höll jag en stängd blogg för våra närmaste då vi befann oss på andra sidan jorden Då hände det grejer att skriva om minsann men sen vi kom hem tog jag mig inte tid. Orden försvann. Vem läser en blogg med uppdateringar en gång i halvåret?

Jag läser inte bloggar och jag är skräckslagen inför det faktum att vem som helst kan läsa mina ord. Känns som jag måste väga mina ord på guldvåg om jag ska kasta mig ut i den här världen. Jag är rädd för vad ni alla ska tänka om det jag skriver. Men samtidigt lockar skrivandet mig. Jag drömmer om att skriva en bok. Och jag är inte dummare än att jag inser att om jag ger mig på att försöka ge ut en bok kommer många att ha åsikter om mina texter både språkligt, innehållsmässigt och om mig som person. Kanske kunde bloggen vara ett sätt att öva mitt känsliga självförtroende. Bloggen är väl också ett sätt att få i gång orden, skrivandet. Sen har jag egentligen skrivit dagbok sen jag lärde mig skriva, mer eller mindre aktivt i olika skeden av livet. Jag tycker om att dokumentera och bloggen är ett enkelt och bra sätt egentligen.

Jag har funderat mycket på vad jag vill med min blogg. Jag vet inte riktigt, om jag ska vara helt ärlig. Jag vet mer vad den här bloggen inte kommer att vara. Listar nedan, så att ni vet vad ni inte kan vänta er om ni tittar in här:

1. Inredningsblogg med bilder från vårt perfekta, välstädade och trendiga hem. Vårt hem kan oftast inte beskrivas med ovanstående ord. Vårt hem är vår borg, där vi lever, leker, bråkar, älskar, råddar och sover. Inredningsintresserad är jag inte, speciellt inte till allmän beskådning. 

2. Bara bilder på mina barn. Ja visst de är de bästa, sötaste och underbaraste i hela världen. Fattas bara, eftersom vi som adoptivföräldrar har hämtat dem från andra sidan jorden. MEN ni kommer inte att enbart att få gotta er i bilder på våra barn. 

3. Politik, kontroversiella funderingar, ställningstaganden och allmänt tvärsäkra åsikter. Nämnda saker hör till avdelningen: Noll intresserad! Jag är inte intresserad av att kasta mina åsikter i ansiktet på andra i akt o mening att övertyga nån. Sen kan jag ha åsikter som du stör dig på men försök då att strunta i mig o tänka: Voj smöri, så märkväädi ho de kvinno e.

Ni kan nog vänta er berättelser och tankar från mitt liv. Jag är en nöjd, levnadsglad tidigare ofrivilligt barnlös adoptivmamma, och väldigt lyckligt gift kvinna mitt livet vars stora passion, förutom familjen, är att handarbeta. Jag stickar och virkar så fort jag har en liten stund över. Och som småbarnsmamma har jag utvecklat en förmåga att kunna ta tillvara små stunder för egen del. Det ligger påbörjade stickprojekt lite varstans i huset. Bara att ta tag i nån minut om tid ges. En klok präst jag känner sa en gång att man ju verkligen inte vet när det där "mitt i livet" är. Han har minsann rätt, man vet inte när ens liv tar slut. Men rent statistiskt borde jag befinna mig nånstans kring mitten vid 40 år fyllda. 

Jag har ingen aning om hur det här ska gå, eller hur bloggen utvecklas. Den som lever får se! Men räkna med att här dyker upp ett och annat stickat eller virkat rätt snart. Passar det inte, låt bli att titta in fler gånger! 

Vi börjar på, så får vi se hur det blir framöver!

Välkommen!