Process pågår!

Det kallas livet, det föränderliga som hela tiden pågår. Jag har den senaste tiden tänkt på hur det i livet pågår processer hela tiden, större o mindre. Livsbeslut o små bagateller. Som att lära sig äta räkor, eller omvärdera en relation, typ. Processer kräver tålamod o tid. Det kallas väl mognad. Därför får vi vara nådiga mot varandra o veta att vi alla processar något hela tiden. Vi är inte färdiga. Ibland vill vi förändras, ibland märker vi inte att våra tankar förändras, ibland har vi ingen lust att förändras alls...

Som adoptivförälder måste du försöka lära dig det här. Jag vet att jag har vår barnväntan att tacka för de lärdomar jag fått i kursen tålamod o mognad. Till alla otåliga ofrivilligt barnlösa som läser detta o vill vidare i processen, nu direkt: den här garvade adoptanten stämmer till en del in med de visa på adoptionsorganisationerna o socialarbetarna. Förlåt! Sen är jag dock den förste att skriva under att en adoptionsprocess idag tar FÖR länge och är för invecklad och problemcentrerad! Många runt oss har förundrat sig över att vi som blivande adoptivföräldrar måste genomgå en hemutredning, som bara den MÅSTE sträcka sig över ett halvt år. Socialarbetare i huset med jämna mellanrum för att vända ut och in på ditt beslut att adoptera. Jag slutar aldrig påpeka att det varit bra tider! De behövs! Du behöver ändra ditt sätt att se på det här med att få barn. Även om det lätt blir överkurs på förberedelserna som blivande adoptivförälder, speciellt i jämförelse med "normala" graviditeters förberedelser. Under den förberedelsekurs vi deltog i innan vår äldsta son kom hem låg stort fokus på rasism, mobbning, tonårsbekymmer och den speciella ryggsäck våra barn bär på. Jag väntade då på ett litet barn, och kunde inte riktigt ta till mig de visa råden, från de föräldrar som där delade sina erfarenheter. Säg den biologiskt gravida som ständigt orkar lägga sig in i tonårsproblematik innan förlossningen. Idag önskar jag kanske att jag tagit till mig mer... men jag var inte mottaglig för den informationen då. Det handlar om mognad o en process. Idag skulle jag säkert nämna samma saker som de föräldrarna tog upp då. Men jag ber att jag inte ska glömma hur det kändes då...Att mognad också skulle föda vishet.

Det börjar med en tanke, en diskussion och så växer något fram. En insikt som sen får mogna till ett beslut. Så var det med adoptionsbeslutet och så var det när vi för ett par år sen beslöt att engagera oss inom barnskyddet. Ett stort intresse för barn har alltid funnits hos oss o redan i tiderna då vi stod vid vägskäl gällande vår barnlöshet fanns tanken där på att bli stödfamilj för nån som behöver en extra familj ibland. Allt har sin tid. Vi har rum, vi har tid och vi tror att det finns välsignelse i en öppen dörr till vårt hus. Det är berikande att öppna dörren för en främling o få en vän. Vi lär oss så mycket under processen som kallas livet!

Proudly presents: Prinsessans Pastell Poncho

Tiden rusar i väg. Januari sjunger redan på sista versen. De senaste veckorna har bara flugit i väg, fylld med vanlig vardag. Något mer intensiv vardag än vad som varit normalt det senaste året. Jag har jobbat ett par skiften mer än tidigare. Jag gläder mig o trivs. Bra för mamma att lämna huset ibland, bra för mamma och övriga familjen att jag får vara hemma så pass mycket ändå. Vi har påbörjat en kurs, gubben o jag. Vårt gemensamma intresse kring alla barns bästa tar ny fart i dagarna och vi gläder oss storligen. Vi har skjutsat barnen till fotbollsträningar o röntgat käkar, läst läxor och njutit av den underbara vardag vi fick. Just nu kokar jag grönsakssoppa, och huset doftar olivbröd och kladdkaka. Livet som bäst, blandat med ilska, trots, syskongnabb o lite stress! Allt är inte bara glansbild trots hembakt o hemmatid, men vi lever det liv vi vill o älskar.

Januari saldot vad gäller handarbetsprojekt ser ändå ut att bli rätt hyfsat med tanke på vad som krävt min tid i övrigt. I jakten på nåt annat hittade jag ett UFO projekt. Jag hade, irriterad o led, gömt undan mina mormorsrutor för att jag gjort fel. Har flera år tänkt virka en poncho o när vi nu fick en dotter i huset hade jag stora planer på en klassisk poncho i mormorsteknik. Letade till och med efter ett mönster o började. Sen missförstod jag antagligen mönstret o allt blev fel. Så för rätt länge sen kastade jag in allt i en påse o glömde bort hela ponchoprojektet. Dagen då jag hittade mina rutor var jag tydligen på rätt humör, tog upp det som blivit fel, rättade till o virkade klart på nolltid. Kan bero på att jag fullkomligt struntade i mönstret o tänkte själv... Vem bryr sig om exakt maskantal bara passformen är den rätta.

Sen har två nya pyttipannor sett dagens ljus och min elfte finns nu på stickorna. Har liksom totalt snöat in på dom där... Nu har jag fyndat lite mera garn o grunnar ivrigt på nästa projket.

Januari söndag

Sköna, underbara, iskalla januari söndag... Minus 23 grader ute, ingen har nån som helst lust att gå ut. Elden sprakar i vedspisen och jag försöker göra tusen roliga samtidigt. Ni förstår, det är en av de där lätträknade dagarna när alla tre barnen leker i bästa samförstånd och faktiskt uttryckligen sa att jag ska försvinna från vinden. Visst blickar jag uppåt o undrar hur länge det tar innan nån gråter, alternativt att taket kommer ner, för det går vilt till där uppe. Men än så länge unnar jag mig att virka, läsa, blogga o allt på en gång. Vet nästan inte var jag ska börja ens...Egen tid!

Läsa ja, det är sällan jag ger mig tid att läsa numera. Sällan jag har ro att koncentrera mig på en bok, en vuxen bok. Jag gör tappra försök ibland men kommer sällan över en hel roman utan att skumma halva boken. Ibland får jag för att läsa böcker om barns självkänsla o adoptionsforskning. Det intresserar mig. Men jag måste jag säga att jag njuter mest av högläsningsstunderna med barnen. Barnböcker är bäst! Jag är glad att få läsa Alfons Åberg igen o jag älskar ju Pettson o Findus. Sen mellankillen hade läsprojektet "En kvart om dagen" i skolan har vi läst högt, han o jag. Det är mysigt att unna sig tid med stora killarna och tillsammans har vi tagit oss igenom hela serien om LasseMaja´s Detektivbyrå, alla böcker om kioskdeckare Kalle Skavank o har bara en kvar av Kusinernas äventyr. Men vår favorit nummer 1 är ju naturligtvis Håkan Bråkan. Då kan till och med store storebror dra ner volymen på musiken för att höra.

Så slog blixten ner här vid lunchtid, trots kölden. Blev utan garn till mitt pågående projekt, med futtiga 6 varv kvar. Var irriterad bara under 3 sekunder för det var väntat och nästa projekt bara dök upp. Så jag njuter, är inne på tredje muggen kaffe redan...

Det var en gång...

...en djup o obotlig längtan som gjorde att vi gjorde allt som stod i vår makt för att få ett barn. VI ville ha barn i familjen! Att lämna utan fanns inte på kartan! Det är i dagarna femton år sen vi vände blad, lämnade provrörsbefruktningarna och registrerade oss som adoptivsökande. Som kuriosa kan jag nämna att jag noterade vid en titt i storebrors papper att årsregistreringen hos IP då kostade 400 mark, jämför med 200 euro i dagläget! I dag ringde jag och ordnade sista pappret från Magistraten som ska sändas till adoptionsmyndigheterna i Thailand. En epok på 15 år går till historien. Vi är klara nu!

25 år fyllda kunde vi påbörja en adoption. Vi hade gjort allt som gick att göra för att få ett biologiskt barn och när det inte fungerade tog vi nästa steg. Om jag tidigare skrev att det absolut bästa jag gjort i livet är att gifta mig med min man så är adoptionsbeslutet det bästa beslut vi gjort tillsammans! Även om jag stundvis, mornar som i dag, sliter mitt hår över mina kära barn och grubblar över hur vi ska få dem att bli "till folk", något så när normala vuxna. Frågan är väl inte om, utan hur stora sår vi tillfogar dem och jag undrar hur mycket terapi de behöver sen för att bearbeta sin barndom...

Men samtidigt, jag skulle inte vilja vara utan dem och allt som hör till föräldrabarn relationen! Aldrig! De är vårt allt och vårt liv! Alla föräldrar sliter sitt hår ibland och älskar sina avkommor över allt, trots allt. Jag tror att adoptivmammor har rätt hög tröskel att gnälla över sitt föräldraskap. Vi har kämpat så för att få dem o nångång under åren av väntan tänkt att; jag ska aldrig bli arg på mina barn när jag väl får dem. Sen tror jag vi adoptivföräldrar har mött så mycket okunskap och fördomar kring adoption att vi undviker att säga att nåt känns jobbigt åt vem som helst. Vi vill inte att nån ska tänka: Ja, vad trodde de? Att det är bara guld o gröna skogar att ha barn, va? Eller, ja, det kunde vi väl anta att det blir problem med adoptivbarn...

Men vi är så rika! Vi har fått lära oss så mycket på vägen till våra barn! Att möta myndigheter av olika slag, att fylla i papper, ansökningar o boka resor. Vi har mött så många underbara människor, andra adoptivföräldrar och socialarbetare. Vi har fått en kultur och ett land som berikar våra liv. Thailand har för alltid en stor plats i våra liv och hjärtan. Vi lär lärt oss att vi orkar så mycket mer än vi tror när ovisshet o längtan tär. Vi har kommit varandra nära som man och hustru för att vi fått kämpa med det mest intima som finns i ett människoliv. Vi har lärt oss att Herren har hela världen i sin hand, även vår längtan. Och framför allt har vi fått så underbara barn, till slut. De är ju bara bäst i hela världen, fattas bara eftersom det tog så länge för Gud att leta efter de bästa som finns!

TO BE CONTINUED...

Pulsvärmarpremiär o Olga sockor

Så där ja, jag är nu då med i "pulsvärmarklubben". Jag har länge varit av den åsikten att pulsvärmare är klart onödiga. Jag tar tillbaka allt jag sagt den frågan! De är ju sköna! Fick ju en underbar gåva här vid min senaste bemärkelsedag, ett presentkort till en garnaffär. Jag köper ju, som nämnt, oftast mina garn i matvarubutiken. Men nu kunde jag unna mig lite lyxigare garn, som alpacka garnet jag tittat på en tid. Mina premiär värmare är egen design i just detta sköna alpacka. Designen kräver lite justeringar men det kommer att bli fler par!

Mönstret till Olga sockorna hittade jag för en tid sen men "sockstickartrött" som jag varit har jag inte testat förrän nu. De var ju jätteskojiga att sticka. Det kommer att bli fler!

Började på en ny pyttipanna alldeles nyss, men trots 9 stickade pyttipannor har mönstret försvunnit ur min skalle. Har en viktig beställning på en svart pyttipanna så jag får lov att lära mig igen. Månne glömskan o pulsvärmare är ålderstecken?

Märkvärdig vinter

På trettondagen åt vi lunch i skogen. Bara en lagom promenad bort från oss finns en liten stuga till allmänhetens förfogande, där man kan grilla korv o sätta sig en stund. Mysigt med picknick i midvintertid, men aldrig förr har jag så här års ångrat att jag inte tog gummistövlar o tunnare kläder. Vädret nu just är, rent ut sagt märkvärdigt!

I dag skriver vi den 9 januari och jag tog fram cykeln åt lilla fröken. Hon ville egentligen så gärna åka tefat. Själv tog jag en runda i trädgården och kunde konstatera att det grönskar! Syrenen har stora gröna knoppar och trädgårdsmästaren i mig undrar hur det går när det köldknäppen kommer. Skrev historia medan barnen cyklade runt runt i racerfart. Jag räfsade nämligen bort de förhatliga cembra tall kottarna som jag inte hann med i höstas. Trädgårdsjobb brukar jag inte syssla med i januari...

Garngåvor

Det första handarbetsprojektet år 2014 är färdigt, så när som på att fästa trådar. Vissa saker blir färdiga snabbt som ögat, medan andra tar längre tid. Men än så länge får ni ingen bild, det är hemlighetsstämplat en tid än. Det finns projekt o så finns det PROJEKT. Årets första är ett PROJEKT! Jag ska försöka förklara.

Jag får ju mina nattliga idéer ibland. Projektidéer med en inspirationsnivå som överträffar allt jag tänkt ut i vaket tillstånd. Ibland slår blixten ner och jag bara vet vad jag ska sticka och åt vem även dagtid. När jag hänger tvätt eller rör i grytan får jag en idé som inte går ur skallen. Jag väljer numera att kalla dem Gudagåvor! Jag tror nämligen på en praktisk GUD. Jag tror att HAN ger mig konkreta projekt som Han vill jag ska sticka. Jag försöker strunta i Jantelagen o läsa Bibeln i stället. Jag försöker påminna mig om berättelsen där Jesus vill vi ska använda våra gåvor i stället för att gräva ner dem. Jag får gå i Guds rike o göra det jag gillar. Han har skapat mig med de gåvor jag har för att de behöver finnas. Och Jesus har fantasi! I Hans rike är det tillåtet att ha andra gåvor än att sjunga o ge kollekt. Jag har äntligen insett det nu, det tog mig många år av frustration över att jag är dålig på just nämnda två saker!

Garnet till sjalen på bilden kom jag över i en helt vanlig matvaruaffär till ett extremt fyndpris! Jag var vid tillfället i ett sånt ekonomiskt läge att jag verkligen inte borde ens titta på garn. Kamelhårsgarn, det är dyra saker...men jag hörde nästan rösten; Köp! Jag försöker inte bortförklara mina inköp med att jag hör röster, men det var helt rätt efter vad som senare skulle visas. Jag kom hem o gömde garnet i min skattkista för att bara ett par dagar senare börja sticka en sjal i ett mönster jag stickat rätt många gånger, i rätt många olika garn. Jag stickade sjalen på rekordtid o jag kände hela tiden att det var nåt speciellt med den. Så en natt vaknade jag o visste vems den var.

Vi  har i många år haft socialarbetare rännande i huset för att skriva hemutredningar och uppföljande rapporter rörande våra adoptioner. Världens underbaraste, trevligaste och sakligaste människa har hjälpt oss fram till våra barn och av olika orsaker hade hon inte haft den äran att träffa vår sista solstråle. Vi knallade upp till kommunens socialkansli, dottern o jag med sjalen i paket för att säga tack: " TACK för hjälpen under alla många, långa år" och vi kom på rätt dag! En sån där dag som vi alla har ibland, när till synes allt går emot o missmodet tar överhand.

Det här drömprojektet blev viktigt för mig. En övning i bön för mig och ett bevis på omsorg för mottagaren! Jag är ofta för okoncentrerad att be. Men den här sjalen blev ett böneprojekt. Varje maska blev en bön på nåt konstigt sätt. Böner om helande, kraft, styrka och livsmod och jag tror mig veta att den värmer än idag och tror att bönerna fortfarande är verksamma.

De här två sjalarna är för mig tydliga bevis för att det finns en Gud. En Gud som gett mig gåvan och lusten att skapa o just nu övar jag mig ödmjukt att lyssna in Hans vilja. Så får Hans gåvor till mig bli gåvor till andra!

The  Lord works in mysterious ways!

Hälsningar från garderoben!

Jag är ute ur garderoben! Jag har haft riktigt skojigt! Helt planenligt blev min sop påse full. Gamla julkort vi fått redan som nygifta hör till sånt som jag nu ansåg vara redo för Ekorosk. Helt enligt planen plockade jag in tack foton vi fått i sitt album, saker vi fått av fadderbarnen och alla tidningsurklipp i sina lådor. Alla mordags och farsdagskort finns nu sparade i en skolåda. Dem får jag titta på med nostalgi sen när barnen är utflugna. Kommer då, som nu, att småle åt den av sönerna som tog tillfället i akt att på morsdagskortet notera min principfasthet vad gäller filmers åldersgränser och den som noterade min "vedpassion" på sitt eget finurliga sätt.

Helt enligt vad jag misstänkte på förhand förlorade jag mig i minnen som redan nu andas nostalgi. Delvis för att barnen hittade mycket intressant i minneslådan och plockade fram mycket mer än nödvändigt för just den aktuella städningen. Men vi hade roligt där i garderoben, barnen o jag i husets allra minsta rum. Mina gamla glansbilder hittade lillasyster då hon trodde sig ha hittat en marmeladgodis låda. De käraste finns kvar, speciellt de där som jag vägrade byta bort. Jag minns att jag kunde ha fått 4 st i utbyte mot en mina blomsterflickor, men nej nej, den gubben gick inte!

Min brudkrona plockar jag alltid fram när jag öppnar trälådan. Dels för att den är ömtålig o ligger överst i lådan, dels för att den bär minnen från den dag då jag fick bli min mans hustru. Det bästa jag gjort i mitt liv! Den är lite tilltuffsad, sockerstärkningen har fått sig törnar under åren. Min mans mormor har virkat den och ett helt gäng olika brudkronor som burits av de många barnbarnen hon hade. Den här betyder mycket för mig. Jag hann få en krona, men mormor fick följa vårt bröllop från Herrens Himmel. Lite symboliskt ändå, kan jag tycka idag, att jag fick bära en virkad krona på mitt bröllop. Jag som hittat min livs passion i just handarbete o älskar att virka.

Sen visste jag ju på förhand att jag hittar breven. Breven från en lång vänskap som började redan för länge sen. Via tidningen Kamratposten hittade vi varandra som tretton åringar och vänskapen känns äkta än i dag, trots att hav o livsstress gör att vi inte har kontakt på samma sätt i dag. Men jag är så tacksam för den gamla hederliga brevväxlingen under många långa år. Än i dag kan jag känna att jag saknar det, trots att jag själv inte får ändan ur vagnen och skriver ett brev. Trots alla moderniteter i  vad gäller sätt att ha kontakt nu för tiden bär det oss emot att skypa o meijla... Många år av ÄKTA brevväxling förpliktar! Men tack vare Facebook vet vi ändå vad som händer i varandras liv. Vi har sporadisk kontakt idag, ändå vet jag att hon alltid finns där o hör till de få som känner mig på riktigt sen långt tillbaka. Det är rikt!

Tillbaka till vanligheten

Så där ja! Stora killarna har börjat skolan efter jullovet idag. Snart börjar, vad min farfar kallade "Åxvikona". Hurra, hurra! De många långa veckorna efter jul utan helger och extra ledigheter som jag gillar, liksom farfar gjorde! Oxveckorna är sköna vardagar, rutiner och vanligt liv som bäst.

Nu är det dags att börja städa! Jag ju liksom lite i otakt med övriga världen vad gäller det där! Får nog säga som min mamma: "Tänk om alla vore som jag! Det skulle ju inte bli till nåt!" Men ja, jag får alltid en släng av städdille EFTER jul, inte i december som brukligt och traditionsenligt. Jag tror det är inbyggt i mig, denna städrytm som känns lätt provokativ.  Men jag städar inte i januari för att vara tvärtemot normen. Inte nu längre åtminstone! Nu är jag modig nog att erkänna att jag oftast har ett totalt ointresse för städning överlag och att jag ogillar traditionsenliga måsten om möjligt ännu mer. Sen har jag med åren blivit praktisk också! Dels har jag under många år jobbat extra mycket i december o väldigt mycket mindre i januari. Tidsbrist och en ofta rätt fulltecknad december almanacka gör att jag inte tycker mig ha tid att städa skåp o lådor till jul. Och handen på hjärtat, vem bryr sig, egentligen? Sen är det årets mörkaste tid, vi tänder ljus, släcker lamporna o myser, vem ser dammet på byrån och råttorna under den?

Men, förutom att nåt händer i min hjärna så fort vi byter almanacka på väggen, kommer ljuset tillbaka och allt syns bättre i januari. När solen börjar lysa och julpyntet åker tillbaka i sin låda vill jag verkligen röja. Jag ska försöka låta bli att ta bort mina få julsaker till efter trettondagshelgen. Men "fixa-lekrummet" projektet här innan jul gav mig inspiration till att röja bland minnessakerna. Jag har en låda, längst in i garderoben, där jag samlar livsminnen. Morsdagskort, farsdagspresenter, teckningar, tidningsurklipp o biljetter osv i all oändlighet. Den där lådan letade jag efter och i, här före jul för att hitta foton på sönerna från dagis tiden. Jag hittade vad jag sökte, slutligen, efter mycket letande och bestämde mig: första januariprojektet 2014 blir att komprimera innehållet i den där lådan. Och detta projekt innefattar då att först städa bort allt som är i vägen för att komma åt lådan i fråga. Och hela jag är verkligen inspirerad! Det var rätt mycket där som verkligen inte behöver sparas för eftervärlden. Och det som verkligen är kära minnen från åren som gått har bara slängts in i lådan och ligger där utan nån som helst ordning.

Jag ska nu med sopsäck under armen ta mig in i garderoben. Sen är frågan om jag kommer ut ur garderoben igen eftersom jag har en tendens att fastna i minnen när jag hittar gamla brev, foton och andra minnen med hög nostalgifaktor... Men jag är rätt duktig på att kasta också, om jag är på rätt humör!

Gott Nytt 2014

Ett splitternytt år ligger framför oss.

Året som tog slut avslutades på bästa sätt, i goda vänners sällskap. Nya o gamla vänner, det är Gudagåvor som berikar livet. Det är spännande att se vänskap utvecklas!

Året som börjar ser jag verkligen fram emot. Jag är så nöjd med livet just nu! Förändringens vindar kommer att blåsa, allt har sin tid. Lillasyster blir tre år under året o det kommer att bli dags för nya utmaningar i familjen. Jag ber att vindarna blåser milt och för oss framåt i en takt så alla hinner med. Jag hoppas och ber att få finnas där jag behövs och för dem jag behövs.

Jag har förhoppningar om att sticka och virka massor under året. Jag har huvudet sprängfullt med idéer! Mina idéer kommer oftast till mig som ett stilla snöfall. Lätt och tyst landar de på mig och jag bara vet vad jag ska skapa. Men ibland, som nu just, kommer en rejäl snöstorm med projekt och min hjärna snöar in och jag vet nästan inte var jag ska börja. Min mamma "skapade och sydde" mycket på nätterna när jag var liten, och jag är likadan. Jag förundras över hur självklart allt blir de där nätterna när jag bara VET vad, hur och åt vem. Nyårsprojektet som jag påbörjade igår är ett "drömprojekt". Jag bara visste! Nu skapar jag mönster samtidigt som jag stickar. Jag hoppas få utveckla mitt skapande ännu mer under året! Det är så roligt, en vila och en gåva!

Jag kommer att fortsätta dela med mig av handarbetstankar, bilder o projekt här på bloggen allt eftersom. Jag kommer att dela tankar om livet o hoppas att utveckla mitt skrivande mer framöver! Det är ju lite skoj med en blogg ändå, säger jag, som ALDRIG skulle börja blogga!

Allt gott inför 2014!

Nilla