Det var en gång...

...en djup o obotlig längtan som gjorde att vi gjorde allt som stod i vår makt för att få ett barn. VI ville ha barn i familjen! Att lämna utan fanns inte på kartan! Det är i dagarna femton år sen vi vände blad, lämnade provrörsbefruktningarna och registrerade oss som adoptivsökande. Som kuriosa kan jag nämna att jag noterade vid en titt i storebrors papper att årsregistreringen hos IP då kostade 400 mark, jämför med 200 euro i dagläget! I dag ringde jag och ordnade sista pappret från Magistraten som ska sändas till adoptionsmyndigheterna i Thailand. En epok på 15 år går till historien. Vi är klara nu!

25 år fyllda kunde vi påbörja en adoption. Vi hade gjort allt som gick att göra för att få ett biologiskt barn och när det inte fungerade tog vi nästa steg. Om jag tidigare skrev att det absolut bästa jag gjort i livet är att gifta mig med min man så är adoptionsbeslutet det bästa beslut vi gjort tillsammans! Även om jag stundvis, mornar som i dag, sliter mitt hår över mina kära barn och grubblar över hur vi ska få dem att bli "till folk", något så när normala vuxna. Frågan är väl inte om, utan hur stora sår vi tillfogar dem och jag undrar hur mycket terapi de behöver sen för att bearbeta sin barndom...

Men samtidigt, jag skulle inte vilja vara utan dem och allt som hör till föräldrabarn relationen! Aldrig! De är vårt allt och vårt liv! Alla föräldrar sliter sitt hår ibland och älskar sina avkommor över allt, trots allt. Jag tror att adoptivmammor har rätt hög tröskel att gnälla över sitt föräldraskap. Vi har kämpat så för att få dem o nångång under åren av väntan tänkt att; jag ska aldrig bli arg på mina barn när jag väl får dem. Sen tror jag vi adoptivföräldrar har mött så mycket okunskap och fördomar kring adoption att vi undviker att säga att nåt känns jobbigt åt vem som helst. Vi vill inte att nån ska tänka: Ja, vad trodde de? Att det är bara guld o gröna skogar att ha barn, va? Eller, ja, det kunde vi väl anta att det blir problem med adoptivbarn...

Men vi är så rika! Vi har fått lära oss så mycket på vägen till våra barn! Att möta myndigheter av olika slag, att fylla i papper, ansökningar o boka resor. Vi har mött så många underbara människor, andra adoptivföräldrar och socialarbetare. Vi har fått en kultur och ett land som berikar våra liv. Thailand har för alltid en stor plats i våra liv och hjärtan. Vi lär lärt oss att vi orkar så mycket mer än vi tror när ovisshet o längtan tär. Vi har kommit varandra nära som man och hustru för att vi fått kämpa med det mest intima som finns i ett människoliv. Vi har lärt oss att Herren har hela världen i sin hand, även vår längtan. Och framför allt har vi fått så underbara barn, till slut. De är ju bara bäst i hela världen, fattas bara eftersom det tog så länge för Gud att leta efter de bästa som finns!

TO BE CONTINUED...