Om jag hade haft tid att sätta mig vid datorn igår kväll hade det här blivit ett verkligt okontrollerat ordflöde. Jag hade en fruktansvärd skrivklåda, men inte tiden att skriva. Min son behövde dessutom datorn länge o väl för att formulera kryptiska ordvändningar för ett skolprojekt.
Tur för er, ni slapp det virrvarr av tankar som snurrade i min skalle. Både viktigt och oviktigt. Ni behövde inte läsa mina funderingar kring framtiden, den med ett par spännande frågetecken efter varje påstående, mening o tanke. Ni slapp min iver över de lärdomar jag fått det senaste året då jag lärt mig köra "Purmo Flyget" och lärt mig namn på fler mediciner än Burana. Jag har fått förmånen att inse en del fakta kring människans åldrande och det är oerhört givande för en kassatant med trädgårdsmästarbetyg
Om jag skrivit dessa rader i går hade stycket kring Kyrkpressens artikel om högkänslighet blivit ett långt, eget inlägg. Under det senaste året har mina funderingar kring detta lärt mig att alla inte har ett lika glest nät runt sig som jag. Jag släpper igenom saker som jag inte tycker jag behöver lägga på minnet eller ens reflektera över. Jag fångar på sin höjd de viktigaste valarna o ser inte ens småfisken. Men i min omgivning finns människor som inte tänker lika som jag. Det är en rikedom att inse att alla inte ska vara som jag, jag som alltid varit okänsligt högeffektiv o rationell. Alla har inte förutsättningar att vara lika Österbottniskt duktiga enligt den oskrivna lagen som avfärdrar känslighet som svaghet o därmed en mindre värdefull människa. Högkänslighet måste jag lära mig leva med o inse att dessa underbara människor ser saker på ett vackrare sätt än mig.
Idag är det en ny dag o i mitt hjärta finns glädjen. Glädjen att jag nu äntligen fått ge bort en av mina filtar ur lagret o det är egentligen det jag vill berätta idag! Det är därför jag bloggar idag! ÄNTLIGEN, ÄNTLIGEN har jag fått sända iväg filten på bilden. Den har legat färdig länge! Dotterns gosehund testsover under filten med Thailand flagga på. Under den ska en kille snart få sova. En mamma o en pappa ska äntligen få krama om honom o stoppa om honom hemma hos sig o inte undra hur han har det borta på andra sidan jorden. Det är lika fantastiskt varje gång nån får barnbesked. Vi som varit där får gåshud vid blotta tanken. Vi gläds av hjärtat att deras väntan är över o att planet snart får lyfta mot den son de längtat efter så länge. Och vi som varit där borta i Thailand längtar lite tillbaka, men ändå inte... Vårt liv är här, men en stor del av hjärtat finns alltid där. Under den heta solen, i smoggen o svetten föddes vi som familj o det gör att de thailänska färgerna alltid vajar högt hos oss!
Jag har hunnit förfärdiga den sjal jag nämde häromsistens. Den som inte tålde fotografering o liknade en säck. Min första Butterfly Dream, en fjärils dröm med mönster från Drops Design, är klar o på väg till sin ägare. Garnet är min Hofors souvenir, Järbo garnet Stella.
Sen jag har ju lite svårt att hålla mig till bara en... en sjal av ett nytt mönster alltså. Så dottern fick en pastellig variant till sin fin ljusrosa klänning med rosor på. Ett bomullsgarn som hette Candy av märket Katia, mjukt o följsamt att sticka.
Ännu, en bagatell tanke måste jag dela med er innan jag slutar trakassera er idag: Jag gillar ju verligen Fazers Pantteri och hade stora förhoppningar på deras nyhet, uutuus: Black and white. Men till er vänner av Pantteri måste jag meddela min högst personliga åsikt efter att ha provsmakat en hel påse: Varning! Nää, inte nån höjdare! Jag låter nog bli den i fortsättningen. Jag äter så pass lite godis, att då jag gör det, vill jag äta nåt som faktiskt är gott! Black Shot!
