Jag mår ofta som bäst på hösten. Det har jag alltid gjort. Jag är höstbarn. Jag älskar när höstdimman rullar in på kvällarna.  Jag älskar det avskalade med hösten! Jag njuter skymningen och har inget emot att temperaturen kryper neråt. I år har ju hösten varit solig och varm, det har jag verkligen uppskattat. Men i morse gick jag i gång genast jag drog upp rullgardinen. Nästan lite duggregn i luften... Jag började ivrigt med "Den Stora Skåprensningen" eftersom jag råkar vara ledig idag. Jag brukar inte stressa upp mig över allt som behöver göras med jämna mellanrum vad gäller skåp o lådor. Jag vet att första riktigt mulna höstdagen blir det gjort. Idag har jag gjort en runda genom barnens klädskåp, än en gång. De växer barnen! Under dagen har jag kastat lump, gjort påsar för vidare befodran till kusiner och missionsstugan. Jag har fått lite koll på vad jag behöver skaffa nytt åt stora killarna. Det är skönt att få bort överflödet. Jag har idag tänkt på alla dem som flyr sitt hem och land. Dem som kommer hit med enbart kläderna de har på kroppen. Trots att jag sällan handlar kläder dignar våra skåp. Jag och dottern har roat oss kungligt med att prova oss igenom garderoben och hon har kategoriskt ratat klänning efter klänning, den ena finare än den andra. Klänningar hon ärvt i parti och minut av sin flickkusiner. Men sen, när hon hittade ett par shorts i grönt kamouflagemönster och en av brödernas avlagda röda collage tröjor, sa hon: Perfekt, nu kan jag gå på fest!"

Jag har, som de flesta vet, virkat filtar till flyktingmottagningen den senaste tiden. Fler ska det bli. Jag tycker det är spännande att hitta nån grej man brinner för. Jag älskar att sticka och virka. Jag har alltid känt mig obekväm med att ge kollekt. Jag håller hårt i plånboken, det kan jag erkänna. Men att ge bort filtar och sjalar jag gjort är det bästa jag vet. Då har de ju egentligen kostat mig både pengar, tid  och energi, men ger mig mera glädje än att sätta en slant i håven. Men sån är jag! Jag tror och hoppas att filtarna ska värma nån liten som saknar det mesta. Det finns underbara eldsjälar som samlar in, fördelar och engagerar sig för flyktingarna. Det känns bra att kunna vara med på ett litet, litet hörn.

Många känner ju att nyår är en tid för nystart. En tid då ljuset återvänder och inspirationen flödar för nya engagemang. Andra vaknar när det blir vår. För mig är hösten en sån tid. Nu i år känns hösten extra spännande. Jag får ta ett steg vidare. Jag har aldrig tänkt göra karriär, inte som nåt annat än mamma. Det är det enda jag nånsin längtat efter att få bli. Inget jobb i världen kunde locka mig till att jobba heltid i dagsläget! Men eftersom barnaskaran är fulltalig och vi inte har nån adoptionsprocess på gång längre kan jag tänka vidare. Som en gåva från himlen får jag möjlighet att ta studera och ta examen medan jag jobbar. Jag är tacksam och känner att tiden är mogen. Men vem kunde tro att just JAG skulle sätta min fot på Yrkesakademin i akt och mening att få en personlig studieplan med sikte på närvårdar examen. Livet har gett den längtan. Först en skjuts in på nåt helt nytt, sen en längtan att lära sig mer, även om det är en sak som jag uttryckligen sagt jag aldrig skulle göra. Det är spännande att leva!