Jag har varit och skida! Jag tog mig runt utan att spy, använda kraftuttryck och med bara ett fall! Det ni! Idag är En Historisk Dag! När jag slutade högstadiet bestämde mig för att bara skida med mina egna barn. Sen när jag fick egna barn, la jag till: så länge de är under 6 år. Eftersom dottern fyller 6 år i maj var det sista gången jag behövde skida. Tjing! Men jag erkänner att jag hade tusen undanflykter på tungan när hon bad mig komma ut och skida med henne idag. Så länge de är under 6 år kan man alltid skylla farten på dem sen börjar det märkas att det är jag som sackar efter och vill vila.
Nu pratar vi ju då inte Vasaloppet, utan bara korta slingan på Brännbacka spåret. Vad kan det vara, typ dryga 3 km. Jag avskyr att skida! Det har jag alltid gjort och större delen av rundan idag tänkte jag mest på exakt hur mycket jag avskyr att skida och på varifrån avskyn kommer. Att jag tog mig runt är ett bevis på hur envis vår dotter är och hur mycket jag älskar henne!
Det finns inget som skulle få mig att självmant fara på en skidtur. Jag försökte tänka positivt i solskenet, men kan inte förmå mig att tänka ord som, avkopplande, skönt och frihet när jag står på skidor. Det är rent och skärt; Måste ta mig runt det här! Kroppen blir stel som en pinne bara jag ser ett par skidor. Jag har ju på senare år försökt att utmana gamla gymnastik spöken men jag kan inte med bästa vilja i världen säga att det var roligt. Det enda som nu är roligt är att min dotter är supernöjd och att jag kom mig hem utan att ringa min man på jobbet och be honom komma och hämta mig ur spåret.
Min avsky för skidåkning är inte ny, den är livslång! Jag har aldrig fattat var det är för roligt med att stå på ett par skidor. Från 1980-86 prenumererade jag på sista platsen i skolans skidtävlingar. Jag är glad åt att pedagogiken går framåt vad gäller skolgymnastik. Vi är många med sår från skoljumppan!!! För på vintern skidade vi i Jeppo skola och tyvärr fanns det snö varje vinter förr. Och skolans skidspår gick i vår kohage... Ni anar inte hur många gånger jag velat stiga ur spåret och knalla hem. ( Jag gjorde det en gång, men mamma skickade ut mig i spåret igen...) Varje höst när rektorn ringde pappa och kollade om de även i år fick dra spåret genom vår hage försökte jag få pappa att säga nej! Jag uppfann de mest märkliga symtom för att slippa gå till skolan de dagar vi hade gymnastik och vintertid betydde det skidåkning! Men mamma visste nog att jag inte hade gröna hund och bruten fot. Sen "fick" vi ibland skida vid Måtars elljusspår. Då var jag på riktigt illamående för att det var det värsta tänkbara, en friluftsdag på skidor bland Måtars förskräckliga backar.
Men idag har jag skidat. Jag är nöjd, min dotter är nöjd. Eftersom jag ska jobba natt får jag dessutom snart gå och lägga mig efter min skidbragd. Det behöver jag! Och jag gjorde det fast jag idag faktiskt kunde ha skyllt på att jag har ont i foten och att en av mina egna skidor är av! Men jag skidade, med makens skidor, för min dotter snart sex år. För mina barn är jag beredd att gå över eld och vatten. Till och med skida! Det är kärlek!
