Majvärme... inomhus alltså!

Vädret lockar inte till utevistelse idag! Jag som verkligen borde få bort gräset i min perennrabatt... Men det är nåt jag vägrar göra i råkallt vårregn! Jag har istället passat på att fästa trådar på mina majfiltar. Ett par babyfiltar har det blivit så här långt. Den blå / vit / bruna och den regnbågsfärgade är virkade i Nalle garn som legat här ett tag. Den som ser vit ut på bilden är virkad i Novitas Pirtelö bomullsgarn. Den blev riktigt mysig med sina pastell prickar. Om ingen behöver dem, så kommer de att åka till nåt barnhem nånstans ute i världen och värma nån liten. De får ligga i mitt lager tills vidare.

Den här ligger och väntar på att få nån typ av spetskant. Måste bara fundera ut hur... Det här garnet, bokstavligt talat, ramlade över mig vid ett besök på Missionsstugan i fredags. En lyckad loppisrunda på flera sätt och det här garnet kostade mig endast 2,20. En ynklig summa som går till välgörande ändamål och gav mig inspiration. Det värmer hjärtat!

För nån vecka sen hittade jag ett nytt mönster som jag tänkte testa. Såg busenkelt ut, men ack vad jag slet mitt hår. Gjorde fler försök, men hur jag än försökte fick jag inte mönstret att stämma. Läste både den skrivna beskrivningen och diagram utan att fatta hur jag skulle göra. Kände mig helt borta! Kastade nystan och virknål i korgen och sket i det. Men så i går medan jag plockade ved trillade polletten ner och jag visste plötsligt var jag gjorde fel och hur det skulle göras. Det värmer, att klara nya utmaningar!

Kallt majväder har vi alltså haft hittills, men många saker har fyllt mig med värme och glädje. Dottern har fyllt fyra år. Det är ren och skär glädje att se henne växa och se hur syskonskaran älskar och bryr sig om varandra trots dagliga bråk och retlusta. Hon var så lycklig att få gå en ordentlig boxningsrunda mot den vän hon bjudit på kalas! Det värmer att han kom för att fira en fyra åring!

Nu kikar solen fram mellan molnen. Vi väntar på vår värmen men njuter av värmen inomhus tillsvidare.

Morsdag

Upp till bevis för trädgårdsmästarn... Fick basilika plantor som dottern sått på dagis. Länge sen jag odlat basilika, själv, nästan från noll. Har inte sått ett frö på många år. Det har liksom varit så enkelt att skaffa färdiga plantor. Så få se om jag lyckas hålla dem vid liv.

Jag vill berätta för er att det här med morsdag inte är helt enkelt i min skalle. Ni förstår, det fanns en tid, många år, då morsdagen bara betydde att vi väntat ännu ett år på ett barn som ännu inte kommit i min famn. Ännu ett år var jag ofrivilligt barnlös på morsdag. En plågsamt tung dag. Morsdagen blev ett hjärnspöke, en dag som bara betydde hårt jobb.

Nu är jag mamma sen många år tillbaka, men varje morsdag går mina tankar till alla dem som nu kämpar mot spöken. Spöken som skramlar med utanförskapets kedjor och ropar hemska inre tankar om otillräcklighet och ensamhet. Till alla dem som inte har lyckan att ha en livskamrat, till dem som, av olika anledningar, inte kan fira en lycklig "solskensfamiljemorsdag" med farmor, mormor o hela släkten. Till dem som genomlider ännu en morsdag utan barn. Under min barnlöshet föddes och förstärktes min avsky gentemot högtider och helger fulla av förväntan och tradition. För, handen på hjärtat, många av våra högtider är barnens högtider. Morsdag, farsdag, de kräver liksom barn med i bilden för att firas. Påskkärringar och barnens tindrande ögon i otålig väntan på jultomten. Allt ger minnen åt barnen och deras föräldrar och är naturligtvis, helt okej. Det är bara väldigt påtagligt ensamt utan barn...

Som sagt, nu borde mina hjärnspöken ha insett att de har gjort sitt, eftersom tre barn ger mig den glädje jag väntade på. Här njuter vi glädjen när barnen öppnar julklappar och äter påskgodis, men varje högtid bubblar känslorna upp likväl. Tanken lämnar mig inte. Jag blev förstörd under de många långa åren av barnlöshet, åren i väntan på våra barn. Jag inser att jag aldrig mer kommer att bli nån stor vän av farsdagar och julaftnar. De förlorade sitt skimmer medan jag väntade på att bli mamma.

Det är säkert bra, tanken är fin med en morsdag. Att minnas mor lite extra är verkligen inte fel. Visst behöver vi påminnas om att ta vara på våra nära och kära så länge de finns hos oss. Men vi vet alla att det ofta blir alltför mycket måste kring alla dagar som ska firas när almanackan och marknadskrafterna så har bestämt. När livet rusar i hundra knyck blir det lätt överkurs att på en och samma dag knöla in både farmor och mormor, bådas jobb och barnens behov av hemmavila. Idag tog vi en skogspromenad och tittade på en jättemyrstack, drack kaffe och åt varma päron med smält choklad. Själviskt måhända men jag kände mig som en väldigt lycklig mor när jag såg barnen springa iväg på vandringstigen. Sen får jag minnas att fira våra nära och kära vanliga dagar i stället, då jag har ork och tid. Vardagen är bäst!