Oj det blev visst vinter...

I dag gav Morsans Teater årets föreställning av den tragikomiska monologen: "Oj det blev vinter." Pjäsen är lite olika varje år, ett par år nu har jag lyckats prestera en rätt pedagogisk variant om jag får skryta. Ni vet, att i god tid förse den växande generationen med lämpliga kläder enligt aktuell väderlek samt utetemperatur. Det blir ju vinter förr eller senare varje år. Borde ha lärt mig det under mina år som mor. Men eftersom vintern dröjt med sin ankomst och jag haft mer på gång än de senaste åren har jag helt enkelt inte kommit mig för att plocka fram behövliga storlekar och kolla handskar och skor.

I lördags kom snön, med besked. Skippade gymmet och fick lov att skotta snö en dryg timme, vare sig jag ville eller inte. I morse skulle barnen i väg i minusgrader och snö. Årets föreställning av "Oj det blev vinter" blev speciell, kan jag lova! Direkt hemkommen efter vaknatt på jobbet rusade jag runt som en yr höna och letade vantar, vinterskor och varmare jackor utan att egentligen veta vad och var jag skulle söka. Jag borde egentligen inventera klädlagret varje vår, med foton och aktuella storlekar i lager för jag har noll koll på vad jag stuvat undan när jag ska ha fram det. Sen har vi begränsat med förvaringsutrymme, vilket betyder att jag plockar undan vinterkläder på många olika ställen på våren. Sen har jag ingen som helst aning om var när snön kommer. Tur jag har ledigt i morgon så jag hinner få överblick av läget samt skriva inköpslista. Jag vet inte vad det är med min garderob, men skor och jackor krymper...

Det är intressant och intensivt att vara förälder annars. Tonårsförälder i synnerhet. Har inte ännu fått kläm på det här med tonåringar, men några saker har jag noterat:

Tonåringar har en tendens att föröka sig på nolltid. Det är härligt att barnen har kompisar! Seriöst alltså! Jag tycker om att ha dem här. Kaffekonsumtionen har ökat rejält under senare år. Antalet matgäster runt bordet kan bli fler än man anade när man planerade menyn. I söndags blandade jag likt bonden Paavo, bark i brödet eftersom matgästerna var två när jag började koka, när maten var klar var gästerna fyra. Alla blev mätta och skratten och pratet runt bordet var tack nog!

Tonåringars inre klocka går i otakt med klockan hos 40+are! Jag övar mig att orka var uppe tills de ska hem, nån måste ju hämta dem mitt i natten... Detta betyder att båda parter kompromissar rejält vid tids förhandlingar!

Tonåringar hör sånt man inte säger, tolkar och tyder det man faktiskt säger till egna fördelar. Tonåringar växer så det knakar och åtminstone den maskulina varianten äter extrema mängder mat!

Jag har massor att lära mig, gör misstag och tusen fel. Men de har massor att lära oss och vi dem. Måste bara orka med musiken, ovanorna och försöka minnas att de är under tillväxt. De borde inse samma gällande oss föräldrar; stå ut med musiken, ovanorna och minnas att vi är under tillväxt vi också.

Jag har beställt garn från ad libris. Järbos Finlands garn måste testas, men jag är inte nöjd, tyvärr. Randar sig inte alls som jag hoppats och så är det för tunt för min smak. Men det får ligga i mitt lager och vänta på sin tur i inspiration. Det blir nog nåt av det så småningom. Garnlagret har jag bättre koll på än barnens kläder får jag erkänna. Just nu gäller : Så mycket garn, så många ideér, så lite tid... Har tusen projekt i huvudet, på önskelistan och massor av skojigt garn i min skattkista. Hoppas att innehållet där inte krymper som i kläderna i garderoben!

Först en träningsrapport: Enligt motionscykelns distansmätare har jag nu klarat Botniacyklingen... på en knapp månad! Tanken på att cykla alla dessa kilometrar på en dag skrämmer mig ännu! Min syster ser redan rubrikerna i Vasabladet, början av augusti 2016: "En cyklist har fortfarande inte kommit i mål i årets upplaga av Botnian."

Lördagen tillbringade jag med min mor och mina systrar på en länge planerad dag tillsammans. Vi umgås extremt sällan, så gott som aldrig utan våra familjer. Livet är intensivt och fast vi trivs tillsammans har vi inte prioriterat att träffas bara vi. Vi fick en riktigt trevlig dag, åt gott och gjorde Vasa osäkert ett par timmar. Ett par saker kan konstateras: Nummer 1: Jag är UUUURDÅLIG på shopping. Jag kan ha planerat inköp på förhand men handlar ändå inte när jag väl står i affären. Nummer 2: Jag har ett totalt ointresse av att gå och titta på kläder och inredning. Nummer 3: Jag älskar garn och jag vet vad jag vill ha! Jag lyckades faktiskt köpa mig en tröja i lördags. Klapp på axeln! Och så fyndade jag garn på Vörå Handarbetsaffär. Drops råkade ha rea på sina garner och ett par Cotton light kom hem med mig och enligt mitt sällskap lär mina ögon ha glittrat i kapp med nystanen från Turkiet som nog kommer att bli två sjalar framöver.

Min ena syster är loppisexpert och hittar massor med grejer på loppis. Jag går mest och tittar på allt jag inte behöver, men vet ni vad? Jag gjorde världens fynd i lördags, för ynka 2 euro. Det orange Teddy garnet ser inte ut att vara nåt att hurra för, men oj vad lycklig jag blev att hitta detta nystan. Ni förstår jag fick ett dylikt på handeln vid en garnaffär för en tid sen och tänkte vad sjutton jag ska göra av bara ett nystan. En sort som dessutom försvunnit ur sortimentet för länge sen. Jag virkade en liten sjal i kärleksknutar och stuvade undan den i skåpet eftersom den blev så pytteliten. Nu kan jag göra den klar och lagom stor. Vilket betyder att garnkostnaden för den totalt blir två euro! De andra nystanen på bilden ska bli ett intressant projekt så småningom, återvinning på hög nivå!

Trots min nyväckta träningsiver har jag hunnit handarbeta i rätt bra takt! Den senaste månaden har jag inte bara cyklat, se nedan:

"The rise of the couch potatoe"

Låter som en bättre film, eller hur?

Om det vore en film, vore jag huvudrollsinnehavaren. Filmen skulle handla om en slö soffpotatis som aldrig någonsin rört på sig men som bestämmer sig för att göra en förändring. Bestämmer sig för att stiga upp ur soffan och börja röra på sin kropp. Något både kroppen och omgivningen är väldigt förvånade över och ovana med. Soffpotatisen sätter sin fot på ett gym, nåt hon inte trott skulle hända under hennes livstid och börjar, till sin egen förvåning tycka det är rätt trevligt. Soffpotatisen får nya vänner och blir ännu mer kär i en av gymmets delägare. Han är från början en av orsakerna till att hon reste sig ur soffan för att lära sig dela hans passion och få en orsak att umgås ännu mer med honom. Hur filmen slutar är ännu oklart. Jag älskar ju romantiska filmer så jag misstänker att soffpotatisen lever lycklig i alla sina dar med gymägaren som tillika är mannen i hennes liv.

Jag är väl lite galen som offentligt skriver om mina försök att röra på mig... Men det har förhoppningsvis en sporrande effekt, att ni är många som har ögonen på mig framöver! Ni förstår jag ÄR verkligen en soffpotatis. Ända en barnsben har jag avskytt att röra på mig i avsikt att bli svettig. Inte ens en stilla kvällspromenad har lockat mig. Det har inte varit min grej. Motion har varit ett rent och skärt måste som jag helt enkelt inte gjort alls! Jag prenumererade på sista platsen i alla skoltävlingar i idrott, både löpning, längdhopp och skidåkning. Det sistnämnda är fortfarande nåt jag avskyr som pesten. Mitt intresse att försöka sporrades inte direkt av att den lärare jag hade älskade skidåkning, så det gjorde vi vintern igenom. Jag har börjat förstå att det vuxna livet till en del går ut på att bearbeta sår från barndomen. Skolgymnastiken satte en del sår hos mig, sår som i sin tur satt spår på min kropp. Att alltid vara en av de två som sist blev valda i brännbollslaget och att sen se minen hos laget som blev tvungen att ta mig, sätter sig mentalt i skallen! "Jag kan ju inte", har ringt i min skalle sen dess.

För en tid sen funderade min man och jag på framtiden. När ska han sluta sin fotbollskarriär? Hur ska han då komma sig för att få välbehövlig motion om den inte är schemalagd med träningar? Barnen växer, hur ska vi redan nu hitta en gemensam hobby för framtiden, så vi har nåt kvar tillsammans när de är utflugna? Vi har båda våra grejer som vi kopplar av med var för sig och det behövs, men finns det nåt som vi kan utveckla tillsammans för framtiden? Min gubbe är väl inte direkt intresserad av att lära sig virka i större omfattning... Men arbetsplatshälsovården antydde också att det vore en god idé för mig att röra på mig åtminstone lite. För första gången i mitt liv inser jag att min kropp inte kommer att bli yngre. Den kan behöva lite underhåll. Tanken har mognat och när gubben meddelade att han faktiskt lägger fotbollskorna på hyllan och vi börjar träna tillsammans för en cykeltävling nästa sommar, då var jag med.

Nu har jag börjat träna. Fast jag här lägger ut texten om mitt tränande är det minsann ingen elitsatsning. Det handlar helt enkelt om att försöka lära mig motionera som de flesta redan gör och alltid gjort som en självklarhet. Jag har min familj som största supportrar. Nu får jag också en orsak att umgås med min tonårige son och tillsammans göra nåt som han älskar. Även om jag får flytta om vikterna rätt rejält om jag använder en maskin efter honom på gymmet. Min dotter älskar att röra på sig och är alltid på med på noterna när det gäller motion. Hon är min personlige tränare som ofta föreslår att vi ska ta en regn promenad eller åka till gymmet. Min älskade man står för det största stödet! Han har haft lugnet och tålamodet att vänta ut min avsky gentemot allt vad motion heter och nu ser jag fram emot att cykla med honom under år som kommer. För kärleks skull och lite för hälsan...

Sen får vi hoppas att filmen slutar lyckligt och att jag inte får skriva om titeln till nåt tragikomiskt; The rise and fall of a couch potatoe. Men nu tänker jag försöka i alla fall! To be continued...

Ordtorka och tidsbrist! Enda ursäkten jag har för att nya inlägg här lyst med sin frånvaro. Jag både läser och skriver i perioder, så har det alltid varit. En intensiv höst har redan hunnit bli farsdag. Barnens höstlov och min födelsedag rusade förbi, i år utan extra uppmärksamhet. Vi, eller rättare sagt min man, bygger garage. Det är skönt att det äntligen blir av. Som vi funderat på hur och när under år som gott. Allt har sin tid och det är nu helt underbart att kunna köra in bilen under tak och på betong golv. Hittills har vi parkerat bilen på tomtens lägsta punkt, dit allt regn och smältvatten runnit och bildat lervälling alla tider på året. Det är mycket kvar att göra innan vi kan förklara garaget färdigt, men planen var att få in bilarna under tak innan vintern och det är uppnått. Sen har vi tid på oss att under vintern fundera och klargöra inredning i själv garage delen. Där råder ännu lite olika uppfattning beroende på vem i familjen du frågar. Tonåringen utgår från soffa och kaffebryggare i "SIN" verkstad, far i huset tänker väl mer praktiskt kring plats för däckbyte och snickerihörna, medan jag ser förvaring av trädgårdskrukor och liknande.

Jag har stickat och virkat i vanlig ordning och bockar av i UFO korgen. Ett par pulsvärmare blev färdiga sist. Den ena har varit klar sen i fjol den här tiden. Den andra blev ett UFO eftersom garnet var typiskt jul. Stjärn mönster i grönt, vitt, rött och kändes väldigt inaktuellt i januari. Nu ska jag bara fästa x-antal trådar så får jag ha dem i användning denna december. För de är mina. Av garnet som blev över blir det julsockor. Ni som känner mig vet att jag aldrig själv skulle komma på tanken att sticka nåt julrelaterat, men jag fick garnet av min mor för länge sen eftersom hon inte tänkte sticka det hon beställt garnet för från första början.

Jag minns min gymnasielektor i religion och psykologi med värme. Hon gav mig en livslång hobby när hon lärde mig läsa tidningen Kyrkpressen. För att få fina extra poäng i religions provet lönade det sig att lusläsa nämnda tidning eftersom provet alltid innehöll en fråga av aktuell art tagen ur Kyrkpressen. Oberoende av frågan, fanns svaret i Kyrkpressen, enligt min religionslektor. Numera lusläser jag inte allt, men stora delar av det som där är skrivet har jag koll på. Jag noterade med stor glädje att Kyrkpressen skrev om Prayer Shawls härom veckan. Jag skulle alla gånger ha läst artikeln eftersom bilden fångade mig, en stickande diakon, men jag har redan i flera år med intresse följt Prayer Shalws Ministries på internet. Min andra församling och en guldgruva vad gäller mönster länkar. Ett koncept jag brinner för. Tänk att det finns en hel församling med fokus på kreativitet och stickning. Att sticka bönesjalar är min grej och jag ber bäst när jag stickar. Och jag stickar bäst när jag ber! Jag tror verkligen på kraften i att be in mod, kraft och omtanke i en sjal. Att sticka till nån speciell under bön. Jag tror att det är det jag ska göra. Det är därför jag snubblar över alla mina garnfynd till vrakpriser. För att ge vidare efter att ha förvandlat nystanen under mer eller mindre bön.

Under hösten har den lokala garnaffären startat ett lovvärt projekt. De har öppnat för att vi som stickar mer än vi behöver har en plats att ge våra alster till. Hos Marks & Fröken Rosengren kan man lämna in vantar, sockor, sjalar och andra alster och hon levererar vidare åt dem som vet var behoven finns. Flyktingmottagningen och diakoniarbetarna fördelar det som kommer in. I fredags förde jag in två babyfiltar, två små babymössor och en varm sjal. Det är höstens projekt i avdelningen välgörenhet och nån stor uppoffring är det inte från min sida. Garnkostnaden sammantaget för nämnda projekt landar under 10 euros sträcket! Och avkopplingen de gett mig under skapandet har ett värde långt över garnkostnaden!

Skrivandet har fått stå tillbaka också för läsandet. I Kyrkpressen(!!!) fanns för nån vecka sen en artikel om Tomas Ardenfors och hans nyutkomna bok "En extra plats i hjärtat" Om att ta hand om någon annans barn. Även detta ett ämne jag brinner för så boktipset föranledde ett fjärrlån på biblioteket. Alla kan läsa denna bok! Men om ni råkar vara intresserade av barnskydd och stödfamiljsverksamhet, ska ni verkligen läsa denna bok. Han skriver lättläst, med hög igenkänningsfaktor om man har minsta lilla erfarenhet av socialarbetare och barnskyddsarbete. Jag sträckläser sällan en bok men detta är definitivt en sträckläsningsbok!

Sen lånade jag även hem "Etik och Omvårdnad" för att försöka lära mig läsa studentlitteratur... Måste ju erkänna att jag bara öppnat och ögnat lite här och där än så länge. Men skolbänken blir aktuell först efter nyår. Jag har tillsammans med min handledare under hösten försökt kartlägga vad jag kan och vad jag ska ha lärt mig under studietiden för att kunna titulera mig närvårdare inom nåt år och officiellt tagit mitt första blodtryck. Det här med studierna är liksom garagebygget ett projekt rätt i tiden. Trots ett intensivt familjeliv känns livet riktigt bra just nu! Bygget, studier och Barnen, ALLA våra barn, extra och egna ger bekymmer och glädje, men liv, liv på riktigt!