För 16 år sen föddes vår änglaflicka. Hon, som gett och ger oss så mycket, trots att hon inte finns här med oss. Hon väntar på oss, hemma i himlen sen. Det är vår förvissning o vårt hopp. 16 år, det är länge sen o killarna konstaterade vid frukostbordet i morse att deras storasyster skulle fått ta körkort för motorcyckel nu i höst. Jag sörjer henne inte. Jag är trygg i vetskapen om att det skulle vara så här. Precis som det är idag!
Men då för 16 år sen vändes livet upp o ner på mindre än en minut. En vanlig rutinkontroll på rådgivningen, gravid i vecka 32. Jag hade mått så bra o jag hade börjat tro att vi skulle få en baby till slut. Vi hade kämpat så. Fyra provrörsbefruktningar låg bakom oss. Nu hade vi köpt barnvagn o började hoppas att vi äntligen skulle få bli föräldrar efter år av ofrivillig barnlöshet.
Inga hjärtljud hördes o en knapp timme senare konstaterar gynekologen på mördrapolikliniken faktum: Ingen hjärtpulsation!
Som adoptivmamma är jag extra rik, på många sätt. Jag har fått pröva på att föda normalt. Det är jag väldigt glad över. Trots att hon inte skrek när hon kom ut vet jag vad andra mammor talar om när de talar om sin förlossning. Men jag vet också att man kan må precis lika illa när flygplanet lyfter mot fjärran land o det barn som väntar på dig på ett barnhem där. Jag vet hur det känns i kroppen efter en förlossning, men jag vet också att kulturchocken i landet långt borta gör dig lika omtumlad i hjärta o hjärna, när du ska besöka ambassader o ministerier redan dagen efter att du blivit mamma.
Då var sorgen extra påtaglig för att framtiden verkade mer barnlös än någonsin. Hur skulle det bli för oss? Skulle vi nånsin kunna få några barn? Skulle vi orka med fler provrörsbefruktningar? Barnmorskorna gjorde att fantastiskt jobb. Jag är full av beundran över deras sätt att hjälpa oss i den situationen. Allt är inte enbart lycka på en förlossningsavdelning. De möter sorg o död även där.
16 år senare är vårt hem fyllt av barn, egna o lånade. Livet blev fantastiskt! Den stora familjen blev vår till slut. Precis som vi önskade! Det tog bara lite längre tid än vi själva tänkt oss o en liten omväg via Thailand. Jag har inte burit mina barn i min mage. Jag har burit dem i mitt hjärta, VI har tillsammans burit dem i våra hjärtan, min man o jag. Ett adoptivföräldraskap är mer jämlikt. Pappa kan också beställa brottsregisterutdrag o köa hos magistraten. Det är inte bara mamma som ska lämna urinprov hos hälsovårdaren. När ÅR av väntan tär på oss kan vi trösta varandra för båda vet hur den andra mår. Det är inte bara en som bär på en tung mage.
Jag sjunger med Carola: "Fastän din vagga blev en grav...Inte ett enda barn får förgäves liv nångång." Emilia är en del av vår stora familj. Jag skulle inte vilja vara utan henne o det jag lärt mig genom att förlora ett barn! Tack vare henne lever jag det liv jag lever idag. Tack vare henne prioriterar vi som vi gör i detta hem. Vi vet att livet inte är nåt självklart att ta förgivet.
I kväll blir det prinsesstårta till kaffet som tradtionen bjuder!
( O firar samtidigt nyheten att snart lyfter ännu ett plan mot Thailand med föräldrar som äntligen ska få en son i sin famn... )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar