Process pågår!

Det kallas livet, det föränderliga som hela tiden pågår. Jag har den senaste tiden tänkt på hur det i livet pågår processer hela tiden, större o mindre. Livsbeslut o små bagateller. Som att lära sig äta räkor, eller omvärdera en relation, typ. Processer kräver tålamod o tid. Det kallas väl mognad. Därför får vi vara nådiga mot varandra o veta att vi alla processar något hela tiden. Vi är inte färdiga. Ibland vill vi förändras, ibland märker vi inte att våra tankar förändras, ibland har vi ingen lust att förändras alls...

Som adoptivförälder måste du försöka lära dig det här. Jag vet att jag har vår barnväntan att tacka för de lärdomar jag fått i kursen tålamod o mognad. Till alla otåliga ofrivilligt barnlösa som läser detta o vill vidare i processen, nu direkt: den här garvade adoptanten stämmer till en del in med de visa på adoptionsorganisationerna o socialarbetarna. Förlåt! Sen är jag dock den förste att skriva under att en adoptionsprocess idag tar FÖR länge och är för invecklad och problemcentrerad! Många runt oss har förundrat sig över att vi som blivande adoptivföräldrar måste genomgå en hemutredning, som bara den MÅSTE sträcka sig över ett halvt år. Socialarbetare i huset med jämna mellanrum för att vända ut och in på ditt beslut att adoptera. Jag slutar aldrig påpeka att det varit bra tider! De behövs! Du behöver ändra ditt sätt att se på det här med att få barn. Även om det lätt blir överkurs på förberedelserna som blivande adoptivförälder, speciellt i jämförelse med "normala" graviditeters förberedelser. Under den förberedelsekurs vi deltog i innan vår äldsta son kom hem låg stort fokus på rasism, mobbning, tonårsbekymmer och den speciella ryggsäck våra barn bär på. Jag väntade då på ett litet barn, och kunde inte riktigt ta till mig de visa råden, från de föräldrar som där delade sina erfarenheter. Säg den biologiskt gravida som ständigt orkar lägga sig in i tonårsproblematik innan förlossningen. Idag önskar jag kanske att jag tagit till mig mer... men jag var inte mottaglig för den informationen då. Det handlar om mognad o en process. Idag skulle jag säkert nämna samma saker som de föräldrarna tog upp då. Men jag ber att jag inte ska glömma hur det kändes då...Att mognad också skulle föda vishet.

Det börjar med en tanke, en diskussion och så växer något fram. En insikt som sen får mogna till ett beslut. Så var det med adoptionsbeslutet och så var det när vi för ett par år sen beslöt att engagera oss inom barnskyddet. Ett stort intresse för barn har alltid funnits hos oss o redan i tiderna då vi stod vid vägskäl gällande vår barnlöshet fanns tanken där på att bli stödfamilj för nån som behöver en extra familj ibland. Allt har sin tid. Vi har rum, vi har tid och vi tror att det finns välsignelse i en öppen dörr till vårt hus. Det är berikande att öppna dörren för en främling o få en vän. Vi lär oss så mycket under processen som kallas livet!