Jag är ute ur garderoben! Jag har haft riktigt skojigt! Helt planenligt blev min sop påse full. Gamla julkort vi fått redan som nygifta hör till sånt som jag nu ansåg vara redo för Ekorosk. Helt enligt planen plockade jag in tack foton vi fått i sitt album, saker vi fått av fadderbarnen och alla tidningsurklipp i sina lådor. Alla mordags och farsdagskort finns nu sparade i en skolåda. Dem får jag titta på med nostalgi sen när barnen är utflugna. Kommer då, som nu, att småle åt den av sönerna som tog tillfället i akt att på morsdagskortet notera min principfasthet vad gäller filmers åldersgränser och den som noterade min "vedpassion" på sitt eget finurliga sätt.
Helt enligt vad jag misstänkte på förhand förlorade jag mig i minnen som redan nu andas nostalgi. Delvis för att barnen hittade mycket intressant i minneslådan och plockade fram mycket mer än nödvändigt för just den aktuella städningen. Men vi hade roligt där i garderoben, barnen o jag i husets allra minsta rum. Mina gamla glansbilder hittade lillasyster då hon trodde sig ha hittat en marmeladgodis låda. De käraste finns kvar, speciellt de där som jag vägrade byta bort. Jag minns att jag kunde ha fått 4 st i utbyte mot en mina blomsterflickor, men nej nej, den gubben gick inte!
Min brudkrona plockar jag alltid fram när jag öppnar trälådan. Dels för att den är ömtålig o ligger överst i lådan, dels för att den bär minnen från den dag då jag fick bli min mans hustru. Det bästa jag gjort i mitt liv! Den är lite tilltuffsad, sockerstärkningen har fått sig törnar under åren. Min mans mormor har virkat den och ett helt gäng olika brudkronor som burits av de många barnbarnen hon hade. Den här betyder mycket för mig. Jag hann få en krona, men mormor fick följa vårt bröllop från Herrens Himmel. Lite symboliskt ändå, kan jag tycka idag, att jag fick bära en virkad krona på mitt bröllop. Jag som hittat min livs passion i just handarbete o älskar att virka.
Sen visste jag ju på förhand att jag hittar breven. Breven från en lång vänskap som började redan för länge sen. Via tidningen Kamratposten hittade vi varandra som tretton åringar och vänskapen känns äkta än i dag, trots att hav o livsstress gör att vi inte har kontakt på samma sätt i dag. Men jag är så tacksam för den gamla hederliga brevväxlingen under många långa år. Än i dag kan jag känna att jag saknar det, trots att jag själv inte får ändan ur vagnen och skriver ett brev. Trots alla moderniteter i vad gäller sätt att ha kontakt nu för tiden bär det oss emot att skypa o meijla... Många år av ÄKTA brevväxling förpliktar! Men tack vare Facebook vet vi ändå vad som händer i varandras liv. Vi har sporadisk kontakt idag, ändå vet jag att hon alltid finns där o hör till de få som känner mig på riktigt sen långt tillbaka. Det är rikt!
Det är roligt att du bloggar Gunilla! Har hängt med från början fast jag inte kommit mig för att kommentera, texten bara flyter fram för dig och ger upphov till så många "kommentarer" från mig så jag tänker att det är enklare att prata då vi träffas i stället! Samtidigt är det också roligt med bloggkommentarer.
SvaraRaderaMinneslådor är härliga och roliga att ha, jag har alltid tyckt om att titta i mammas fotoalbum och liknande. Så vacker och välvårdad glansbildssamling du har, min består av en del smurfar snett limmade i ett blårutigt häfte! :-)