Vi hoppar o hoppas...

I dag har jag vågat mig fram o tillbaka in till "byiji", för att handla Klorin, wc papper och blåbärssoppa... Hälsan har alltså inte återvänt till huset än, snarare golvat fler och vi skriver fler symptom. Förutom feber, hosta o huvudvärk, noterar vi illamående, noll matlust, samt toalettspring. Nåja, vi tar allt på en gång när vi en gång väl är sjuka. Storebror som normalt får myror i brallan av två dar inne har legat under täcket i en vecka snart, men i dag verkade myrorna komma. Han är på bättringsvägen. Han bara måste ut nu i kväll, för att rädda förståndet. Tror det var rätt medicin, att hoppa av sig lite på stutsmattan. O försök hålla lillasyster inne om nån nämner ordet  "stutsmatta"... Hon börjar dessutom tycka att det är JÄÄÄÄTTETRÅKIGT att alla bara ligger o absolut ingen orkar leka eller engagera sig i henne.

De hoppar själva därute, ingen av oss orkar gå ut. Och det för mig till nästa "sjukhustanke" som väcktes när jag låg o läste tidningen på söndagen. Jag har tänkt på det en hel del faktiskt sen jag blev mamma. Och med risk för att trampa på nån tå måste jag vädra mina tankar i alla fall. Vi människor är väldigt olika till personlighet o läggning. Jag hör till de föräldrar som kan räknas som lätt vårdslös i mångas ögon. Ibland kan jag känna, i samtal med andra föräldrar eller rådgivning, att oj, det där har jag aldrig tänkt på.... Att det där kunde vara farligt. Jag väljer oftast att hålla tyst så ingen ska märka hur ovarsam jag kan vara med mina guldklimpar. Det där att oroa mig i förväg o tänka på vad allt som kanske eventuellt kan hända ligger liksom inte för mig. Men i söndags kände jag att jag kanske inte är så usel ändå när jag läste ÖT och artikeln från föreläsningen med den svenske psykiatern David Eberhard. Det harmar mig att jag inte hade möjlighet att fara o lyssna. Det hade varit väldigt intressant. "Skydda inte dina barn mot allt!" säger han o anser att föräldrar blivit trygghetsnarkomaner. "Vi håller stenkoll på våra barn, lindar in dem i bomull o förser dem med hjälm. Ingen ansträngning eller motgång får möta våra barn. Normaltillstånd som att cykla har blivit ett riskbeteende. Ju större trygghet vi bäddar in barnen och oss själva i, desto mer blir vi rädda för." Så långt psykiatern som gav mig vatten på min kvarn.

Så skönt att läsa när man själv är en förälder som alltid låtit sina barn ha tillgång till både yxor o knivar. När man inte alltid minns, eller orkar, eller framför allt ids, störa cykelleken för att de inte har sina hjälmar. På vår stutsmatta hoppar aldrig eller sällan bara ett barn åt gången. Minns min stackars svärmor när hon tog hand om våra två små killar medan vi var på en julfest. Det stormade nåt otroligt o strömmen for. Ovan i huset visste hon inte var hon skulle hitta ljus o tändstickor. Men killarna visste exakt var de låg, tändstickorna, så enkelt tillgängliga att hon inte ens tänkte på att leta där i mörkret.

Vi är väl lite konstiga föräldrar stundvis, men ändå barn från tidigt 70 tal, då man snällt fick cykla om man skulle nån stans o cykel hjälm var ett okänt ting. Min man minns hur han hoppade, klättrade o lekte på vedhopen utan hörselskydd medan veden cirklades med en i dagens ögon helt livsfarlig cirkelmaskin. Jag minns hur mina systrar o jag konstant bytte plats i bilen medan pappa körde för att alla skulle kunna stå i mitten o kolla fram mellan framsäten. Vadå, bilbälte o bilstol?! Vi växte upp vi Nykarleby älv o lekte friskt i åkanten. Där i branten mellan häggarna o den stora granen en halv meter från vattnet hade vi koja o vi lever än. Jag har klättrat högt, och då menar jag ända upp under takstolarna i höladan på höbalar som lätt kunde glida i väg under mina fötter o byggt kojor i dessa med risk för kvävande ras. Jag är evigt tacksam över att mina föräldrar aldrig nånsin antytt att det kunde vara farligt. Jag visste vad jag fick göra och vad jag inte fick göra. Punkt. Inget mer.

Jag tror det ligger mycket i det där. Inte är vi ovarsamma som föräldrar. Jag erkänner villigt att jag är lite lätt kontrollerande gällande barnen. De får inte cykla utan hjälm till skolan o inte leka i den djupa vattengropen här i närheten. Men de har fått lära sig använda trappan upp till övervåningen o vi har aldrig haft nån grind. De har fått vara med o laga mat, stå på en stol o röra om i grytan, o peppar, peppar ta i trä, inga brännskador så här långt. De lär sig att det är hett! Man vet aldrig när olyckan är framme, men om barnen lär sig hantera det "farliga" så långt det går i stället för att få höra hur farliga saker är, kan mycket vara vunnet. Sen är det ju olika på barn o barn. Vissa barn är ju helt enkelt mer olycksbenägna än andra. Somliga trillar in i olyckor så fort de börjar röra på sig o saker bara "händer". Gud visste att jag inte klarar såna barn. Jag behövde barn som klarar sig från sånt. Mina barn är födda smidiga o har sällan ställt till det för sig så att det gör ont, på riktigt. En armbåge ur led är skadesaldot hittills under snart 12 år som föräldrar. Våra barns skyddsänglar har mycket att göra och jag tackar Gud för att de får hoppa o leva. Vi hoppas o ber att de får leva fria från sån som skadar dem, men lära sig möta farligheter på ett sätt som gör dem starkare.

Volt från lekstugans tak. En av tusen!