Jag känner min kropp väl. Sista timmen på jobbet på fredag kväll kände jag värken komma krypande. Jag visste direkt! Det var den där kännspaka, konstiga värken som alltid kommer när jag får feber. Jag är, som sagt, sällan sjuk. Det är väldigt länge sen jag haft feber. Minns inte ens när. Men jag var inte förvånad. Storebror vaknade med hög feber på torsdagen, vi har febern i huset. Jag låg precis hela lördagen, förflyttade mig bara från sängen till soffan o tillbaka. Jag har tänkt mycket. Man hinner tydligen det när man tvingas till sängläge med total kraftlöshet i hela sin lekamen.
Jag har tänkt på er tappra föräldrar som lever ensamma med barn där ute. En enda dag i sjuksängen, som råkar sammanfalla med en dag då min man jobbat både förmiddag o kväll o jag inser hur skönt det är att vara två. Mina barn har inte lidit nån nöd alls, tvärtom. De har växt i ansvar o kokat mat, de har lekt riktigt bra själva o trots att jag normalt är sträng med media tid tyckte jag det var helt ok att de två minsta ägnade förmiddagen åt finlandssvensk kultur framför datorn. Mumin är dagens hjälte. Han är en kulturpersonlighet som de gott kan studera lite extra! Pappa tog dottern på en cykeltur under eftermiddagen så hon fick lufta sig o jag kunde slappna av. Jag måste erkänna att en mamma inte vilar till fullo med en tvååring på stundvis ensam vift i huset. Jag känner min dotter, man vet aldrig vad hon hittar på så företagsam som hon är. Det är jätteskoj att starta både mikro o tvättmaskin med intressant innehåll o till favorit sysselsättningen hör att, till pappa fastighetskötarens fasa, proppa tvättfatet lagom fullt med små blöta wc pappersbitar.Blir det tyst måste man reagera, det kan vara experiment på gång!
Nu har jag ju legat en enda dag hittills o räknar med att vara på benen rätt snabbt igen, även om den här febervarianten är tuff enligt telefonrådgivningen på sjukhuset. Det för mig till nästa tanke som snurrat i mitt febriga huvud under dagen. Jag tänker på er långtidssjuka, allvarligt sjuka, hur orkar ni? Hatten av! Jag menar om jag efter en enda dag grubblar på hur jag ska orka natta mina barn, så slipper jag oron o sorgen över att det här kan vara början till slutet. Jag tror det är hälsosamt att vara sjuk ibland. Att få lite perspektiv på vad som är viktigt i vårt liv. Jag blev uppassad med vatten, färdig mat o fick kramar o ett uppmuntrande: "Mamma, eska dej! Fisk naajt!" Jag tänkte för ett litet ögonblick tanken, tänk om man blev så sjuk att man missar sina barn. Redan tanken på att inte se dem växa upp fyllde mig med tårar. Det skulle vara hemskt att vecka ut o vecka in ligga allvarligt sjuk o inte orka ta hand om sina barn. Att inte orka vara sitt riktiga jag med sin man.
Sen behöver jag bara se mig runt för att konstatera: Ett hus hemfaller i kaos på nolltid när nån inte plockar, plockar, plockar o tjatar för jämnan! Här var rätt ordningsfullt för nån dag sen. Nu är här tydliga spår av barn som lekt, blivit arga o kastat både legobitar o pusselbitar runt huset, läst böcker, bytt kläder o lämnat bananskal efter sig. Nåja, det är en världslig sak. Bara jag orkar lyfta huvudet från kudden en länge stund blir det nog bättre med den saken också. Men det är illa med tanten när hon inte ens orkar sticka. Men "naajt e ja fisk" o då tar jag nya tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar