"He taar se!" Snart är mitt hatkärleksprojekt klart. Jag gillar mönstret, men inte garnet. Drygt 700 meter smutsorange blev en stor sjal! Den blir helt ok, gillar den nästan.... Så får jag ta tag i snäckskalssjalen sen, på riktigt alltså. Jag lär mig mönstret i Novitas gröna Pikkusisko garn. Jag har inte virkat det här mönstret förr så det är en roligt utmaning. Sen hittade jag det gula bomullsgarnet och såg direkt min sommarsjal. Inspirationen har slagit ner!
Jag har en före detta arbetskamrat som i veckan reser mot en annan kontinent hämta sin son. De ska få bli föräldrar o mina tankar vandrar bakåt i vår historia. Tillbaka till tiden då vi blev föräldrar. Han kom just hem, han som fyller 13 framåt höstkanten. Jag tänker ibland på hur det blivit om inte... om inte vi bestämt oss för att adoptera. Nä, det finns inte på kartan. De skulle ju vara med oss just de här tre fina ungarna vi fått. Jag lever med o vet hur det känns att äntligen få resa, efter ÅR av väntan. Förväntan, spänningen, oron och alla år av längtan snurrar, samtidigt som man ordnar byråkrati med en känsla av att det här inte kan vara sant. Ska vi får ett barn, trots allt, efter all pappersexercis och ovisshet?
Sen blir det underbar vanlig "barnfamiljsvardag". Vi skjutsar till fotbollsträningar, håller koll på tandläkartider och gör vårt bästa att hjälpa barnen träna in det finska språket. Det är syskongräl och "utvecklingsperioder" och den intensiva vardag som kännetecknar en barnfamilj i dag. De är fantastiskt att få uppleva barnen. Vi skrattar o gråter, vi förundras och misströstar, precis som det ska vara! Vi kan knappt förstå hur Herren hittade våra barn, bland alla barn som finns i världen. Han hittade de bästa, de fick en chans till i livet tack vare adoption o vi slapp ensamhet. Jag reagerar ibland när nån säger: "Men tänk va bra de fick det, när ni adopterade dem." Som om vi adopterat för att göra världen en god gärning o ge tre barn ett hem. Jag svarar för det mesta: "Nä, tänk va bra VI fick det som kunde få barn i huset tack vare adoption." Livet är förunderligt!
Det är lite som med mina virkprojekt. Ibland känns livet som 700 meter hatkärlek. Ibland måste man bara streta på, fast man ogillar situationen, det brukar bli rätt bra i slutändan. Sen slår inspirationen ner o allt känns som 2 gånger 600 meter ren o skär kärlek o glädje. Det känns bra att veta att vi kan lita på Honom som har koll på mönstret när missmod o trötthet kommer.
Jag gläds med er som fått de barn som skulle vara just era! Det är en NÅD att få barn!!!
SvaraRaderaSamtidigt kan jag inte låta bli att skriva att även jag är så oerhört tacksam för de barn JAG fått - trots att det gick till på annat sätt. Det var ingen självklarhet för mig/oss och därför är jag så tacksam...