Det här med att vänta barn

Jag håller på att virka en babyfilt. INTE för att jag behöver en, utan bara för att jag vill. Hade bara ett bra garn för en babyfilt i mina gömmor och en lust att testa ett virkmönster. Faktiskt vet jag inte vems den ska bli än. Känner ingen,som mig veterligen, väntar barn just nu. Men jag har tänkt en del på det här med att vänta barn den senaste tiden.

Dottern skulle vilja ha en liten bror eller syster. Hon är tre år, på väg mot fyra, och älskar pyttesmå barn. Nu vet ju alla att det INTE blir fler barn i det här huset. Vi är färdiga, punkt och amen!!! Hon får hålla till godo med att låna nån baby att hålla i famnen nån gång. Sen vet hon också att mamma inte kan ha en baby i magen för det har vi diskuterat en del sen det blev aktuellt då några kompisar på dagis blev storebröder. Hon vet att hon inte har legat i min mage, utan i mitt/våra hjärtan. Hon vet att hon låg i sin thailändska mammas mage och att hon väntade på oss på sitt barnhem borta i Thailand. Hon vet att vi väntade och väntade och väntade och väntade på att få komma och hämta henne. Hon fantiserar om "tanterna" som tröstade henne medan hon väntade på oss. Vi väntade sex långa år på henne... Fyra år var vår ansökan om ett tredje barn hos de thailändska myndigheterna. Hon kom ju, till sist, men det är för länge att vänta på ett barn i sex år! Jag kunde dricka kaffe utan att må illa, jag slapp helt morgonillamående och besök hos rådgivningstanterna... Jag kunde dricka ett glas vin om jag ville utan att behöva tänka på det barn jag väntade. Men jag låg sömnlös av ovissheten, väntan tärde mer på oss båda än nån kan förstå. Jag blev inte utbränd av mitt jobb utan av min graviditet! En graviditet utan dead line... Vi visste inte ens om det blir det barn, inte med säkerhet, framför allt inte när, hur stor eller var. Läste nånstans att; det enda som är säkert med en adoption, är att inget är säkert, och det är så sant, så sant.

Jag kom att tänka på vår väntan på att börja vänta barn häromdan under ett samtal jag hade. Jag kom plötsligt ihåg tiden då vi försökte bli biologiskt gravida. Provrörsbefruktningarna... de finns kvar inom mig. Allt hopp, all förväntan och all förtvivlan. Då det enda man ville o tänkte på var att bli gravid och få vänta ett barn. Tiden då alla ekonomiska resurser gick till mediciner, hormoner och besök på fertilitetskliniken. Den tiden man var stamkund hos gynekologen alla tänkbara tider på dygnet. Usch! Framför allt kom jag att tänka på alla förskräckligt goda råd man fick under den här tiden, i bästa väl mening. "Tänk inte på det så blir det nog, ska ni se.... Skaffa hund, drick slemlösande hostmedicin och grönt te... Ni är ju så unga!" Ja visst var vi unga, och tack och lov för det. Tack vare läkarvetenskapen och medvetenheten om att det här med att få barn inte blir lätt, var vi unga när vi började försöka och har hunnit få tre underbara adopterade barn innan vi blev för gamla. Vi fick den familj vi väntade på. Fast den tid vi väntat på våra barn skulle räcka till många "normala" graviditeter!

Jag fick krama en farmor häromdan. En kram var det enda jag kunde ge, för ord finns inte till tröst, då ett barnbarn flyttar till himlen. Jag vet! Att vänta på ett barn och sen tvingas bära detta barn till graven är det tyngsta som kan hända föräldrar på den här jorden! Runt föräldrarna finns föräldrar o nära som också sörjer.

Önskan efter barn är djupt rotad och förknippad med så många känslor, frågor och planer. Att vänta barn rör om i huvudet på en och när de planer man har slås omkull tar det länge innan det slutar att snurra i skallen. "Att skaffa barn" är ett uttryck som jag avskyr. Barn är en gåva inte nåt man skaffar när helst man vill ha dem. Allt kan hända, det kan hända att de inte vill bli till, att de finns på andra sidan jorden eller att de flyttar till himlen. Det är så mycket vi inte förstår...

Sen när man fått sina barn rusar tiden. De var ju just små, de kom ju just hem... Tittade i gamla album när dottern hade vattkoppor. Hon trodde nämligen att hon skulle förbli prickig för all framtid. Vi berättade att hennes bröder också haft vattkoppor men hon kunde inte tro oss, de var ju inte prickiga. Vi letade fram bildbevis från -06 där hon kunde se att även de varit prickiga men att de försvinner. De har växt också. Hittade i samma veva bilderna från när största storebror kom till oss, ett år o en liten plutt på 71 cm... Nu är vi snart exakt lika långa han o jag. Han har lika stora fötter som jag och jag undrar hur katten tiden kunnat flyga i väg så här. Men de är ju bara bäst, våra barn, fattas bara, så länge som vi väntade på rätt barn!

På BB resa... HuaHin, Thailand 2005