Gränslösa garngåvor o kärleksknutar

Jag är numera en helt vanlig trebarns mamma... Jag börjar som förra gången. Den här gången som ursäkt att bloggen lämnats å sitt öde i flera veckor. Jag har helt enkelt inte tid...
Är lite chockad över att mitt förra inlägg faktiskt lästs och delats...
Jag inser att jag har bloggat mest för mig själv o mina nära. Men jag skäms inte det minsta! Jag menar varje ord jag skrev! Man ska vara beredd att adoptera, ja, men inte rädd!

För snart två veckor sen blev det strömavbrott. Ett modell historiskt större. Vi var utan el rätt länge! Jag skulle egentligen jobba men fick fara hem då min arbetsuppgift för dagen inte gick att utföra utan el o varmt vatten. Villrådig inför att dagen inte blev som jag tänkt, bestämde jag mig för att satsa på en välbehövlig tupplur! Dottern åt mysfrukost i stearinljussken på dagis i alla fall. DÅ, efter tuppluren, fick jag för mig att testa kärleksknutar. Inspirationen bara rann över mig! Jag har länge tänkt testa men det har bara inte blivit av. Jätteskoj, o enkelt! Först trodde jag mig ha löst ett mysterium med att lära mig tekniken, var lycklig ett par dagar, tills jag insåg att jag inte knäckt gåtan i alla fall. Det är nämligen så att jag inte kommer till ro förrän jag löst hur mormor gjorde den sjal min mamma har. Jag har inte sett den på ett tag o kom i håg att den var virkad men ack, nej... Det får jag grunna vidare på, men jag lärde mig nåt jätteroligt i alla fall. En vecka senare har jag gjort tre sjalar virkade i kärleksknutar. Den vinröda är min egen! Den senapsgula är syrrans. Jag var snabb att föreslå ännu en bytesaffär när jag insåg att hon gillade tekniken o jag hade precis det senapsgula garn som passar till hennes mössa o vantar. (Sen ville jag ha en tröja åt dottern...)

Förutom att trassla till kärleksknutar har jag hunnit sticka lite värme åt några barn någonstans. Ett par stickade sockor ska åka utrikes med Hoppets Stjärna o ge lite julvärme. Jag berättar inte det här för er för att skryta över hur bra o duktig jag är. Jag berättar det här för att jag brinner för att handarbeta. Jag verkligen älskar att sticka o jag tror jag har fått den gåvan för att ge den vidare. Ibland blixtar det bara till i skallen på mig när jag vet jag jag ska göra o vem som ska få det. Det är intressant! Jag fick en förfrågan häromdan. Kunde jag sticka vuxensockor som diakoniarbetarna kan dela ut till frusna fötter? Nöden finns nära! Javisst kan jag det!