Gravidbilder

Jag är färdig med "båånfååasi", tro inget annat! Jag är närmare 45 än 40 år och kan, enligt min son, veteranbesiktas i år... Jag tänker ändå bjuda er på en "gravidbild", bara för att jag funderat en hel del på detta nya, populära fenomen. När jag i tiden var biologiskt gravid var det inget man ens tänkte på att göra officiellt. Jag har en bild på min stora mage från sommaren 1998, jo, men den tog min man och inget jag visat i sociala medier. Jag tycker det är intressant att det blivit så populärt att låta en proffsfotograf ta gravidbilder. Det ÄR ett fint sätt att dokumentera sin graviditet och säkert roligt att sen vid 50+ minnas hur man såg ut när man var höggravid. För barnet är det nog också intressant att se hur mamma, och pappa, såg ut när jag var i magen. Helt okej alltså, MEN...

Ni anade att ett MEN skulle dyka upp, eller hur? Trots att jag idag har 3 barn, retar det mig aningen att detta med att vara gravid ska blåsas upp så jättestort. Fast det är länge sen jag var ofrivilligt barnlös reagerar jag på alla gravidfoton och new born bilder, som fotograferna gör reklam för. Jag tänker på alla som helst av allt i hela världen skulle vilja ha den där stora magen. Reklamen låter påskina att en gravidfotografering hör till under slutet av graviditeten, som en naturlig del. Kanske jag har fel, kanske jag också skulle fotografera min mage om jag var ung och gravid i dag, vem vet?

Eftersom min graviditet slutade i sorg och tragedi för snart 19 år sen, så anar ni kanske vad jag tycker om baby shower fester... Det behöver jag inte ens skriva om!

Jag har funderat på hur en gravid bild kan se ut för en adoptiv mamma. Jag bläddrade i bilderna från min senaste graviditet. Den som varade mellan september 2006 och juli 2012. Hittade denna som absolut kan representera hela den 6 år långa väntan. Jag, inte eftertänksamt tittande på min mage, utan jag i telefon! 

Älskade dotter, här var du född och redan nån månad gammal, men det vet jag inte om. Jag funderar, undrar, väntar och pratar i telefon. Adoptionsorganisationen svarar på min fråga: nej tyvärr inga nyheter eller besked från Thailand än. Jag beställer nya brottsregisterutdrag och ringer socialarbetaren för att förlänga vårt adoptionstillstånd. Jag ringer min bästa vän och pratar av mig om att livet känns som att trampa vatten, för nån tid till rådgivningen har jag inte. Sen när förlossningen närmar sig ringer jag Magistraten och utrikesministeriet.

Och till sist får jag det underbara samtalet: Ni har fått en dotter, hon väntar på er i Bangkok!