Du är min bästa mamma!

En pyttedel av regeringskvarteren i norra Bangkok och bilder på allt man INTE får göra, eller medföra, i en taxi i Thailand.

Det finns en miljon saker jag vill göra när jag är ledig... Att skriva hamnar rätt långt ner på prioriteringslistan. Tyvärr! I mitt huvud har jag skrivit minst ett par inlägg sen sist. När jag börjar skriva föds nya funderingar.

Jag tänkte lite spinna vidare på det här med att vara adoptivmamma eftersom det ständigt, mer eller mindre, är på tapeten hos oss. Jag har också blivit moster sen jag skrev sist. Kan titulera mig femfaldig moster numera. Att få en kusin föder tankar hos barnen också, speciellt om man är på väg mot 6 år och adopterad. Jag lämnar inte ut speciellt mina barn. Jag tror det är rätt generellt att man i den åldern börjar förstå varifrån man kommer och fundera på hur det var när man var pytteliten. Är man dryga 5 år har man frågor om hur det var när man föddes och hur liten man var då. I vårt fall har barnen i den åldern börjat förstå att alla inte landat i den här delen av världen med Thai Airways, och att livet inte livet börjar vid 1års ålder...

Hos oss är det naturligt att barnens och vår gemensamma historia börjar vid +/- 1 år. Vi tittar på bilder från vår första tid tillsammans, från "förlossningen", vårt första möte på barnhemmet. Vad som hänt före det kan vi bara gissa oss till, spekulera och fundera. Men vi minns hur en av sönerna själv hanterade mjölkflaskan med bravur och aldrig hade sovit på madrass, hur en liten kille fungerade likt Skalman enligt mat och sovklocka, hungrig o trött exakt på barnhemmets tider, hur lilla fröken steg upp och sprang i väg över hotellgolvet under de första timmarna tillsammans. Jag som adoptivmamma har verkligen annorlunda minnen än andra mammor från den första tiden tillsammans. Jag är tre barns mamma men jag vet inte hur det är att ha ett litet hjälplöst knyte som bara äter och sover. Jag har börjat med att hindra min lilla från att springa rakt ner poolen vid hotellet, med att ändra om deras matvanor helt, från enbart risgröt till rågbröd och potatis. Jag har fått gissa mig fram bland barnmatssortimentet i Bangkok, all text på thai, så har jag ingen aning om vad jag gett dem ens! Min amningsdimma är språkförbistring och kulturkrock.

Jag har inte gått på rådgivningen och kollat mitt blodtryck och gett urinprov under mina graviditeter. Även om det nog skulle ha behövts under åren, tror jag. Havandeskapsförgiftning ser annorlunda ut hos en blivande adoptivmamma och den tas nog INTE på allvar av hälsovården. Det är våra vänner som fått agera terapeuter, gråtmottagare och blodtryckssänkare. Efter förlossningen går vi hos andra myndigheter än vanliga mammor. Vi får också hembesök när vi kommit hem, inte av rådgivningen utan av en socialarbetare från socialkansliet. Vi jagar stämplar hos Ministry of Foregin Affairs i Bangkok och besöker ambassader och magistrat för pass och uppehållstillstånd.

När man är snart 6 år vill man veta hur det var när man föddes. Då frågar man mamma och hon vet inte...Det föder fler frågor naturligtvis!  Det är just här vi har mer att fundera på än "vanliga" föräldrar. Min kropp minns ingenting extra från barnens födelsedagar, jag vet inte hur det gick till den dagen. Vi vet inte heller på riktigt varför, vad var orsaken till beslutet att lämna bort sitt barn. Allt vi har är lösa fakta, en liten aning om omständigheterna. Vi får bara spekulera och förklara så gott vi kan att det var av stor kärlek. Hon ville dem väl, hon ville de skulle få det bra, något bättre än hon nånsin kunde ge. Jag är tre kvinnor evigt tacksam, för de gåvor vi fick att förvalta! Hon är så viktig, den biologiska mamman. Utan henne hade inte jag fått vara mamma. Va´, har jag varit i hennes mage? Gjorde det ont för henne när jag kom ut? Är hon min mamma också? Vi tar frågorna när de kommer en i taget. Vi försöker möta fantasier, ilskor och frågor. Sen så småningom släpper frågorna taget och vardagen tar över. Och jag är ömsom världens bästa mamma och världens dåligaste mamma. precis som det ska vara. Men som min dotter sa när vi diskuterat att hon faktiskt har två mammor: Du är i alla fall min bästa mamma! Vill till sist dela en dikt med er:

Ett adopterat barns arv

Det var en gång två kvinnor som aldrig lärde känna varandra.
Den första kommer du inte i håg; den andra kallar du din mamma.

Två skilda liv skapade för att ge dig ett.
En tände en stjärna, den andra blev din sol.

Den första gav dig livet, den andra lärde dig leva det
Den första gav dig kärlekstörst, den andra finns för att släcka den.

Den första gav dig en nationalitet, den andra gav dig ett namn.
Den ena gav dig fröet av talang, den andra gav dig ett mål.

En gav dig känslor, den andra finns för att smeka bort din rädsla.
Den ena såg ditt första leende, den andra torkar dina tårar.

Den ena gav dig bort, hon hade inget val
Den andras önskan var ett barn, och Gud ledde henne till ditt hjärtas sal.

Och nu ställer du genom tårarna frågan:
Vad gjorde mig till den jag är, arv eller miljö?

Ingetdera min älskling, ingetdera. Du är du tack vare två sorters kärlek.
Du är svaret på två kvinnors bön!