Jag har ibland tänkt på man ska säga när man presenterar sig för nya människor. Vad berättar man när man kort ska berätta något om sig själv för nån man inte känner? Oftast berättar jag det viktigaste först: Jag heter Gunilla, är gift och har tre barn. Punkt. Det viktigaste i mitt liv, min man och mina barn! Sen beror det på tillfället vad jag berättar mer. Kanske vad jag jobbar med, var jag bor... osv.
Ibland säger jag : Jag heter Gunilla, är LYCKLIGT gift och har tre barn ADOPTERADE från Thailand. Det sista lägger jag till rätt ofta tyvärr. Egentligen ska det räcka med att berätta att jag är mamma till tre barn. För jag är mamma, en helt vanlig mamma till tre normalt råddiga, underbara, tokiga, sköna barn i åldrar som just nu fodrar mitt engagemang till 100%. Vi blev en helt normal familj, barnen är minsann våra EGNA! Hur de kommit till oss spelar egentligen ingen som helst roll för oss eller någon annan. Vi har vår familjehistoria och den är vår alldeles egna historia. Vi tänker sällan på att de är adopterade i vardagen mellan läxor, skjutsande och försvunna strumpor. Är jag på mitt bästa humör och jag ser att åhörarna klarar det säger jag, Mamma till fyra barn, tre adopterade och en ängladotter i himlen. Men det är överkurs i avdelningen snabbpresentation.
Men när jag träffar nån som inte känner mig berättar jag det, att barnen är adopterade. Och jag har ibland undrat varför det slinker ur mig då och då när jag träffar folk jag inte träffat förr. Kanske vill jag tro att det berättar något mer om mig och mitt liv. Jag vill kanske hoppas att speciellt kvinnor fattar att jag har en annan erfarenhet än många andra. Jag är stolt adoptivmamma. Thailand har för alltid en viktig plats i våra hjärtan. Jag vill gärna berätta hur fina barn Thailand gett oss efter sju sorger och åtta bedrövelser. En adoptivmammas lott är ofta i många sammanhang att informera och berätta om adoption. Jag är fortsatt gärna ambassadör för detta underbara sätt att få barn. Säkert till leda och lust för folk som känner mig.
Jag har tänkt på hur vi förberedde oss till tänderna inför adoptionerna. Om förberedelsekursen som inte handlade om att andas rätt och få ut barnet, utan om rasism och hur man kunde handla om ens tonåring blir mobbat för sitt ursprung. Jag har tänkt på hur vi tvingades fundera på tonåren innan vi ens fått vår 1 åring. Vi har tillsammans vänt på varje sten kring föräldraskap, rannsakat oss om vi verkligen vill ha barn, tillsammans med socialarbetare under lång tid. Visst, det är bra! Vi har alltid framhållit att det behövs, men vi blev ju en så vanlig familj i slutändan. Och vi borde nog under väntan ha fått ha lite tro på att man kan bli just en vanlig familj. En vanlig familj utan större problem. Visst har vi saker att fundera på som andra inte har, men det ger bara en extra krydda åt livet!
Jag hade en mysig stund med mellansonen härom kvällen då vi letade foton från Thailand som han kunde visa i skolan och förlorade oss i minnen om Bangkoks horribla trafikstockningar och vansinniga tuktuk färder uppe i nordöstra delen av landet. Vi förundrade oss över guld i mängder på tempelområdet Grand Palace och direkt fula Buddha statyer. Familjeminnen från bb resorna är guld värda ! Resor, lite mer äventyrliga, spännande och utdragna än en resa till Kokkola.
Jag är sällan orolig på simstranden, jag ser mina barn i vattnet bland alla barnen direkt. Känslan i Bangkok var en annan där de försvann i vimlet. Aha, är det så här andra föräldrar har det, inte undra på att mammor letar efter sina barn med oro i folksamlingar.
Tonåringen ser fördelar med att inte se ut som morsan. Han försvann före mig i kassakön vid Halpa Halli och jag undrade vart han tog vägen. Jag såg honom stå och prata med nya vänner då han började högstadiet för nåt år sen. Han kom sen släntande efter mig mot utgången, nöjd att ingen vetat att jag var hans morsa. Jag ser ju inte ut som honom, så ingen kunde ha anat att vi hörde ihop eftersom de inte kände oss.
Ibland biter jag mig i tungan efter att ha sagt just: mamma till tre barn adopterade från Thailand... Om jag sen hör: "Nämen va bra gjort av er att TA tre barn. Tänk va bra de fick det..."Jag värjer mig och får akta mig för att inte låta alltför vass när jag svarar: "Ja tänk va bra VI fick det, som fick så fina barn!" Jag erkänner att jag har svårt med att folk tror att vi adopterat för att göra en god gärning för världen och rädda tre föräldralösa barn. Vi har adopterat av betydligt mer själviska skäl än så! Vi ville ha barn helt enkelt! Adoption var vår möjlighet till en hel familj med barn i huset.
Jag kommer nog fortsätta berätta att jag är gift med världens bästa man och att våra barn är så unika och underbara att vi nästan väntade oss tokiga innan GUD utsett världens bästa barn åt oss i borta i Thailand. ( Och sönerna brukar ibland glädja sig över att inte ha våra gener och släktfel.... De hoppas klara sig undan högt blodtryck, typ2 diabetes, hjärtfel och dålig hörsel....)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar