Jag är tillbaka, tror jag!

Ska jag blogga eller inte, det är frågan? Det är över ett år sen jag skrivit en rad här. Ett intensivt år då svaret på den frågan varit ett snabbt och klart NEJ. Jag har inte ens tänkt på att jag en gång skapat denna plats att skriva på.

Inför det nya 2017 började mina tankar som vanligt snurra kring att "knyta i hop säcken", sammanfatta det som hänt. Nyår är en tid för eftertanke i min värld. Det är viktigt för mig att se tillbaka och sortera vad jag varit med om, vända blad och starta från noll. När datorn låste sig och vägrade fungera, började jag fundera om där fanns något av värde jag inte sparat på annan plats. Då kom jag plötsligt ihåg min blogg.

2017 kommer att bli minst lika intensivt som året som gått eftersom vi står på en sån plats i livet just nu. Mer tid att skriva finns verkligen inte! Specellt inte då jag under året hoppas slutföra mina studier, men bloggen lockar mig lite. Vet inte varför, eftersom bloggandet skrämmer mig på ett sätt. Att offentligt lägga ut det jag skriver. Jag har inte nån klar tanke med min blogg, Redan detta borde få mig att avstå, MEN något lockar mig ändå, troligen nåt så enkelt att jag tycker om att skriva. Sen är då frågan: vill nån läsa det jag skriver egentligen? Får väl bolla frågan vidare till er! Om jag fortsätter skriva här blir det en blandning av garn, och barn. Det som fyller mina tankar och tar min tid så här mitt i livet. De ger mig glädje, ofattbar sådan, de ger mig bekymmer, ofattbara sådana och båda kan snurra ihop sig till knutar som behöver lösas upp. Men det är färgglatt och många meter kärlek,

Jag kan inte tro att det är nån som saknat mig ute i cyberrymden men för er och alla andra bjuder jag på en liten uppdatering från året som gick.

1: Jag satte mig på skolbänken med siktet inställt på att bli närvårdare. Helt rätt beslut! Jag fick chansen, tog den och är extremt glad att få en ny utbildning som 40+. Jag har utvecklats massor, lärt mig mycket och fått nya insikter. Jag är halvvägs nu, ser fram emot resten!

2: Jodå, jag handarbetar fortfarande, i mångas ögon mycket. Utmaningen för 2016 var att inte köpa garn. Gemene man kan tycka det är en lätt utmaning, men jag kan säga er att abstinensen var svår när jag gick förbi nystan i fyndlådor! Hälsosamt och intressant att låta bli att köpa nåt under ett helt år. Det födde en inspiration av sällan skådat slag och slutsaldot vad gäller färdiga projekt landar på det vanliga. 52 projekt färdigställda under året. Det vittnar ju då i sin tur om att mitt garnlager var rätt stort, det får jag ju erkänna. Jag har under året stickat sjalar, babyfiltar, mössor och sockor som hittat sin ägare i form av gåvor. Vet nu att det är så jag ska göra, ge bort, inte sälja! Det är min gåva och den ska jag inte gräva ner. Diakonin, flyktingar, Drängstugan, vänner och bekanta har tömt mitt lager på ett tillfredställande sätt. Jag fortsätter så i år! Det projekt jag är mest stolt över är filten på bilden. Den finns i bara ett exemplar precis som mottagaren, Mönstret till bomullsfilten kom till mig en natt i vintras och i den är många böner instickade. Böner för en speciell flicka som vi fick bli gudföräldrar åt i våras.

3: Familjetid! När livet rusar försöker jag prioritera och värdesätta familjetid. Snart är de utflugna, barnen och vi sitter ensamma kvar och har all tid i världen för oss själva, Vi förundras fortfarande ibland över att vi behöver en stor familjebil med plats för många. Tänk om vi vetat det när tårarna rann och barnlängtan var som störst. Familjelivet har utmaningar som är ibland känns som en stenig uppförsbacke, men på toppen är utsikten underbar. Vi njuter av vår egen lilla storfamilj som utökats under åren. I somras åkte vi norrut med barnen, Vi letade amestister på ett berg i en nationalpark, nära Sodankylä, vi stod på polcirkeln och träffade tomten. Bara för att det hör till för icke-tomte-troende barn att se hur intressant tomten är för vuxna japaner.

Livet är intressant och vardagen ger oss händerna fulla. Precis som det ska vara. Vi bokför många, många fina minnen och försöker fånga dem mitt i vardagsstressen.

Så långt 2016. Förhoppningar för 2017 finns. Det är bara att vara med och se vad som händer. Jag kanske återkommer med tankar kring det. Få se, jag har ju ännu inte bestämt om jag faktiskt ska blogga 2017!