Plötsligt en dag stod de bara där på paradplats i min rabatt. Helt utan mina egna ansträngningar, hade de flyttat in i min trädgård. Humlorna surrar runt dem, de tycker också om dem. De doftar gott. De doftar sommar och doften för mig många år tillbaka i tiden. Då mina ben var kortare och näsan närmare blommorna. Jag fick mig berättat att de hette "Blåpojka och vitflickona".
Jag älskade dem och som liten flicka trodde jag att de inte fanns någon annanstans än i Källbacka, vid det hus som varit min mors hem. Eftersom mormor inte bodde kvar i Källbacka var det inte ofta vi besökte stället. Men det hörde sommaren till att packa picknick korgen och tillbringa någon söndag eftermiddag där. Otaliga är de buketter jag där plockat av de vita och blå, underbara blommorna. Sen mormor inte längre var i liv hörde alltid ett besök på gravgården till söndagsutflykten. Hon fick alltid en bukett på sin grav, som en hälsning från mig och det som varit hennes hem på jorden.
Jag växte upp och glömde bort de vita och blå blommorna. Tills jag i trädgårdsskolan stötte på dem igen och lärde mig att de egentligen heter Polemonium caeruleum, blågull, sinilatva. Jag tänkte flyktigt att den dan jag får en egen trädgård ska de finnas där.
Jag fick så småningom min egen trädgård och nu hade jag också egna barn. Den dan jag upptäckte dem blev jag överlycklig! Jag tror att Gud planterade dem åt mig! Som en hälsning från Honom och en påminnelse om tidens gång. Som en sån där liten detalj, kuriosa, som Han i sin godhet vill förgylla mitt liv med. Nu står mina barn med näsan i blommorna och jag berättar att de heter ”Blåpojka å vitflickona”…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar