Vi fick högsommarvärme o plötsligt var det sommar. Trädgårdsmästarens jordgubbsland blommar redan vackert. Gult! Maskrosgult! Och egentligen bryr jag mig inte...
Jag har gett mig själv en läxa i år, en svår läxa, att lära mig tycka om våren igen. Och överkursläxan är att återta nån sorts trädgårsintresse. Min stackars man initierar allt som oftast trädgårdsplaner, han har många fina ideer för hur vi kunde försköna vår trädgård. Och jag slår dövörat till, likt tonåringen i huset... "Som om jag skulle bry mig..." Jag går en helande process för att bli hel igen efter alla våra långa, många år av väntan på lillasyster. År som tärde mer på mig än nån förstått, inklusive jag själv. Jag har återtagit välmåendet på många plan. Har aldrig mått så här bra, men jag har en pusselbit kvar. Måste försöka göra nåt åt de förkolnade resterna av ett utbränt trädgårdsintresse, som samtidigt varit mitt yrke. Men när man rent impulsmässigt är på vippen att slänga sina underbara arbetskamrater direkt i pappersinsamlingen för att man är totalt ointresserad av trädgårdsreklam, då ska man inte jobba med att sälja trädgård! Får man hjärtklappning vid blotta tanken på att behöva sälja nåt överhuvudtaget är man inte redo att stå bakom kassan.
Nu övar jag mig att se päronträdets blommor o bara njuta, inte tänka stress o jobb. Jag började plocka lite stenar häromdan, nåt jag tänkt på i sisådär fem sex år. Min paradrabatt, (min enda...) har varit halvfärdig i ungefär lika många år. Stenplockandet är inte roligt, men jag tvingar mig att göra det i sakta mak, för att kanske hitta trädgårdsinsipration igen. Skulle mina bärbuskar kunna prata hade de nog sagt några ord av förvåning när de faktiskt blev omskötta med både gallring o gödsel nu i vår. De har liksom inte träffat en trädgårdsmästare på åratal.
Att jordgubbslandet ser ut som det gör har också andra orsaker än mitt totala ointresse. Tidsbrist o planer på att förnya jordgubbslandet är minst lika vägande skäl till att det ser ut som gör. Dessutom hade landet oddsen emot sig redan från början, en gammal hästhage som stått oanvänd i åratal, fylld med allsköns upptänkliga ogräs har ändå gett oss bra skörd rätt länge.
Jag är ärlig med mig själv o vet att jag måste hela den här biten, annars blir jag en bitter o sur tant. Jobbet bland blommor o blad har gett mig massor, under många år. Världens bästa arbetskamrater, stans finaste arbetsplats, utmaningar, omväxling och möjlighet att träffa så många underbara människor. Men jag är inte redo att möta den plats som jag ännu förknippar med de sista långa tunga åren av väntan på vårt barn. Mycket av mitt vårillamående har att göra med min barnlöshet, med min ständiga väntan på ett barn. Jag har alltid upplevt att det dyker upp gravida magar överallt, som svampar ur jorden, när vinterjackorna försvinner. Nya barn på väg till såna som redan fått fler medan jag väntat på mitt. Varje vår har jag insett att jag fortfarande väntar på samma barn som i fjol.
Gick med dottern på en njuta promenad i trädgården häromdan. Vi doftade på äppelblom o körbärsträd. Äppelblommen doftar socker, enligt treåringen. Hon har rätt. Jag har på många år inte orkat se eller tagit mig tid att dofta på våren. Sen tyckte hon att körsbärsträdet doftade köttbullar, så få se om vi får skörda köttbullar framemot hösten. Var nyss med på skolgudstjänsten i kyrkan o sjöng Den blomstertid nu kommer med lust o fägring stor. Fägringen har jag anat de senaste åren, nu ska jag medvetet öva mig att se lusten o glädjen i våren. Hon som kom till slut hjälper mig se det. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar