Jag är Muminmamman

Jag har igen kunnat konstatera; jag är ingen Filifjonka. Jag är minsann en Muminmamma...

Mumintrollen är populära i huset igen efter en lång paus. Den här gången på allvar. Varken vi eller våra pojkar har egentligen varit intresserade av Mumin. Lilla syster däremot är riktigt intresserad! Den datatid hon får använder hon till att se på Mumin och mellanbror tillåter sig att fascineras. Ingen slipper undan Mumin i det här huset just nu, inte ens tonåringen! Det är bra med en lilla syster. Till och med jag har nu lärt mig en del om de finska nationalhjältarna. Favoritberättelsen för tillfället är om hur fru Filifjonk flyttar in i Mumindalen med sina barn. Där de utsätts för damm, farligheter o äventyr till sin mors förskräckelse.

Känner ofta igen mig i Muminmamma! Jag älskar att stöka i köket o koka hallonsylt. Jag har gärna huset fullt av barn som inte är mina egna och låter barnen leka farligt fast jag inte har jod i min handväska. Jag är en Muminmamma, men precis lika förberedd på allt som kan hända är jag inte. Jag kunde ju konstatera härom dagen att jag inte ens har plåster hemma när jag själv behöver det. Jag är en sträng morsa på många sätt, det tillstår jag villigt, men förbjuder inte lekar som är på gränsen till farliga. Jag har ju tidigare på denna plats berättat hur ovarsam jag kan vara med mina guldklimpar. Jag är rätt befriad från oro för att de ska skada sig. Den egenskapen är en välsignelse har jag insett. Låt mig nu berätta om favoritleken just nu. En lek jag vet många skulle förbjuda av uppenbara skäl, men de har ju skoj...

Ni vet ju hur vädret gjort väglaget halt och besvärligt den senaste tiden. Vi bor upp på en backe och har därmed inbyggd pulkabacke. Far i huset gjorde tappra försök att sanda för att ingen skulle trilla och bryta benen, samt för att vi ska komma upp med bilen från gårdsplanen utan att glida in i garage väggen. Gruset vill inte fastna på den frusna isen och nysnön ovanpå gör att det blir ännu halare. Nu har barnen sopat bort hans försök till sandning och gjort en isbana, en riktig rodelbana. Ända uppifrån och ner! Där åker de med högsta möjliga fart på sina kälkar, utan att vänta på att nån är ur vägen och med risk att åka rakt in i väggen. Farten är säkert rätt lämplig för tonåringen men treåringen kastar sig nerför backen med minst lika stor iver. Har man bröder som är bra mycket äldre blir leken därefter. Men det fascinerar oss att de hittar på lekar tillsammans trots åldersskillnaden. Hon är som en scout, alltid redo direkt nån ens antyder "pulkaåkning". Eller andra farligheter som kan vara intressanta. Likt Lilla My kastar hon sig gärna ut på silverbrickan för att möta isfrun.

Det är ett under att vi till dags dato har en enda armbåge ur led på skadesaldot hos våra barn. Skyddsänglarna får med beröm godkänt!

Men pst, om ni kommer hit, akta var ni parkerar bilen, det finns en isbana i backen.